"I krig och kärlek är allting tillåtet", Är det ett talesätt som ni känner igen? Mig har det följt sedan jag var barn, och jag avskyr det, det är uselt, för vissa saker är helt enkelt inte alls tillåtna vare sig i krig eller kärlek, eller någon annanstans heller för den delen.
"Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll", minns inte om det var Bamse eller Pippi Långstrump som sa det, eller kanske var det björnen Nalle Puh, han med den lilla, lilla hjärnan :-) Minnet sviker mig som sagt men budskapet står klart och tydligt för mig. Pippi var ju för övrigt också mycket rik, och det ställde ytterligare krav på henne, och ensam var hon också, med egna löningar på både det ena och det andra. Jag är nu inget särskilt stort fan av Astrid Lindgren, det vet alla som känner mig, så kanske är jag lite ful som använder hennes Pippi som ett gott föredöme i mitt blogginlägg, men nu är det ändå så att ingenting här i världen är antingen svart eller vitt, inte ens rätt eller fel kan man alltid avgöra, så nu tar jag mig ändå den friheten. Det är nämligen inte direkt henne jag ska skriva om, även om hon är bra som referens, utan om en helt annan frihet, under ansvar, som kallas yttrandefriheten.
Fenomenet anonym smutskastning av enskild person, via internet, är nämligen något som under julhelgen drabbat en av mina vänner. Eftersom jag själv bloggar och ganska ofta oroar mig för vad mina inlägg skulle kunna väcka för reaktioner, känns det som drabbat henne väldigt obehagligt, det känns också obehagligt därför att jag märker hennes rädsla för att fortsätta skriva och uttrycka sig. Hon håller på att bli tystad helt enkelt. Det är fasansfullt och mycket, mycket oroande.
Det är så enkelt! Skriva av sig lite ångest och lite ilska, rikta det mot en offentlig person som representerar någonting man avskyr, inte fundera ett smack på konsekvenserna för personen, må riktigt bra efteråt, och göra det helt anonymt ...? Ingen kommer någonsin att kunna ifrågasätta det man skrivit, inte ens inför sig själv behöver man stå till svars. Vilken människa har behov av att göra något sån´t ... hur kan man efteråt känna sig nöjd med sig själv.
Med yttrandefriheten fick vi automatiskt också ett ansvar, precis som Bamse och Pippi har, men dom som är sagofigurer tycks vara betydligt smartare än vi människor. De författare som hittade på figurerna hade säkerligen en dröm om att människorna skulle kunna leva i gemenskap och frid, men även onda figurer rumlar runt i sagorna, utan dem blir det ingen historia och inga problem att lösa. I slutet av berättelsen blir det nästan alltid bra, det goda segrar och Pippi slänger in skurkarna i finkan och delar sedan ut godis till alla ungar. I verkliga livet blir det oftast tvärtom, skurkarna vinner och dom starka är oftast dom onda, jag tror det är därför jag aldrig lyckats förlika mig med Astrid Lindgren, hon lurade mig att tro att allt skulle bli bra ... tänk vad enfaldig man kan vara när man är barn. Och tänk vilken idiot man är som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, eller åtminstone vill hoppas.
Det finns situationer då man uppfylls av den där känslan av att hur jag än gör, vad jag än säger, så sker ingen förändring, jag kan inte påverka ett skeende. Den känslan är frustrerande och irriterande. Jag läser någonting som för en stund får mig ur känslomässig balans, jag mobiliserar ett spontant motangrepp, men någonstans vet jag att ett ställningskrig leder ingen vart, det enda som sker är en upptrappning. Exemplen är många, människan har svårt att ge sig, har svårt för att låta någon annan få rätt. Jag har berört det här problemet många gånger och måste återkomma hela tiden, och nu återkommer jag igen, i samband med att min vän blivit utsatt i sin blogg.
Det är ett mänskligt betéende som är svårt att överse med, det skadar och kränker andra människor och är därför så oerhört svårt att försvara. Naturligtvis finns där förklaringar, jag själv tror att det handlar om individer som mår väldigt dåligt, har svårt att hävda sig gentemot andra och har ett dåligt självförtroende, det enda sätt som återstår för att få sina känslor i balans blir då att trampa på andra, och dom känner någon sort tllfredsställelse i det. Dom här personerna saknar också empati för människor som inte tillhör deras egen krets och är rädda för sådant dom inte har kontroll över, vilket ju är uttryck för självförakt och inte minst bitterhet och missnöje. Vi får dock inte glömma alla dom som lever med stor bitterhet och sorg, men som trots det orkar bemöta sina medmänniskor väl, dom är trots allt i majoritet, men syns tyvärr sällan.
Vid de tillfällen jag själv blivit utsatt, kränkt eller berörd, lägger jag märke till att förövaren inte tycks ha något samvete och att det kan vara det som faktiskt skiljer oss åt, eller kan det vara så att förövaren har ett dåligt samvete men inte klarar av att säga förlåt, och därför inte orkar med sig själv? Jag skulle lida stora samvetskval om jag visste med mig att jag kränkt en annan människa, jag skulle må dåligt och skynda mig att rätta till mitt misstag. Jag skulle hellre låta någon som har fel få rätt, än att utsätta den personen för en kränkande behandling eller uttalande. Tänk att man kan vara en sådan idiot, även när man blivit stor.
Nu tror jag ändå att min vän kommer att fortsätta blogga, och det hoppas jag innerligt, enligt uppgift ligger redan ett inlägg i startgropen. Frågan är om angreppen fortsätter, hur klarar hon det. Frågan är också hur klarar vi det, i detta bloggandets och anonymitetens tidvarv, har vi för dåligt moraliskt tänkande, har vi för dåligt regelverk för hur man uppträder offentligt, inte bara FRA-lagen bör diskuteras utan även hela vårt förhållningssätt till varandra på nätet och i offentliga sammanhang. Fram för yttrandefriheten, men glöm inte att var och en har ett moraliskt ansvar för det man yttrar, även när man gör det anonymt.
måndag 29 december 2008
fredag 26 december 2008
"Trött" -inlägg
Gästspel från Trött-punkt-nu: (inte enbart pga helgslöhet utan pga den relevans inlägget fortfarande har, även i jule- och fridstider)
den 9 juni 2008
Rovdrift
"My voice just echoes off these walls...", man önskar sig ibland att den bara gjorde det, i stunder då omvärlden alltför mycket ägnar sig åt att konfrontera och misstänkliggöra, endast för att vinna överläge i denna envisa kamp för sin egen sak. Vetskapen om att så fort man yttrar sig kommer tusen kritiska taggar av skräck och översköljer facet på en. Ja skräck säger jag, för vad annars kan utlösa så mycket hat och aggresivitet som just skräck, och det enda jag vill, jag vill, är att få göra bra och trevliga saker tillsammans och kunna glädjas tillsammans kring det man i slutändan åstadkommit.Varifrån kommer all denna agressivitet ... som hade den varit svävande i ett annat parallellt program och plötsligt släppts lös över hela systemet, som en trojan kanske, infekterat, känsligt, hatiskt och hotfullt, ren och skär skräck.
Hot. När hoten kommer, då är man nära kärnan till det onda, då finns inte längre några kloka medel att ta till, allt är uttömt och fienden sniffar utanför ens dörr, det enda man har kvar när allt annat är förlorat, ett sista uppgivet försök att skrämma förövaren på flykt, älgkon som skrapar ilsket med hovarna i marken, björnen som reser sig på bakbenen och ryter så trädstammarna kroknar. Vråååååååål .... jag hukar mig skrämt bakom en grästuva och piper, men jag vill ju bara säga "hej, ska vi va..?" . Björnen ryter och avancerar mot mig utan några som helst subtila känlsorörelser, jag kurar i mossan och drar mig tillbaka, skakande av skräck. Varför? Jag vet att jag inte ämnat skada björnen, men det vet inte björnen, är det så. Björnen försvarar sig och sin unge in i döden, björnens unge ja...
Vad är det då som får människor i vanliga vardagliga situationer att bete sig som björnar, kan det vara rovdjuret i dom som vaknar, bara av sig självt. Kan det vara att dom ser faror gentemot sina barn eller ägodelar. Har dom månne hemligheter att dölja, har dom begått något brottsligt och är rädda för att bli avslöjade. Kan det ibland vara den där jädra stoltheten som spelar spratt, man vill inte bli upptäckt i en pinsam situation eller visa sin svaghet. Mitt förra inlägg handlade om rädlsa och stolthet, hur dom två går hand i hand. Jag som oskyldig blir drabbad av mina medmänniskors rädslor, ska jag ställa upp på det?
Jag kanske inte är helt oskyldig, någonting i mitt beteende kan ha frammanat rädslan, om jag försöker närma mig med en försiktigare framtoning kanske reaktionen uteblir. Jo, så fungerar det ofta, jag är förberedd och lägger fram min vänskapsförfrågan på ett taktiskt sätt, jag är taktisk d.v.s. artig, vänlig och välklädd. :-) Jag får respons i dom flesta fall, och blir bemött på liknande och vänskapligt sätt. Allt väl, om det inte vore för alla björnar, och älgar och råttor och rävar och andra snuskiga individer som hela tiden skräms och hotar. De finns överallt, verkar ibland föröka sig i skov, och har verkligen rätt att leva precis som alla andra, trots sin rovdrift. Inget ont i dessa vackra djur, men om dom har så kallad människohjärna så förväntar jag mig faktiskt en aning mer av dom.
www.trottpunktnu.blogspot.com/
torsdag 25 december 2008
Julhelgfunderingar och julklappsönskningar
Jag önskar mig ett samhälle där jag kan leva i trygghet och veta att när jag blir gammal och behöver stöd, blir sjuk och behöver vård och när jag skickar mitt barn till skolan, så kommer jag att få det stödet och den hjälpen jag behöver. Märk väl, jag kommer att få den oavsett hur mycket jag tjänar, oavsett om jag är arbetslös, sjukpensionär eller handikappad, oavsett hur hög utbildning jag har och oavsett vilka som är mina vänner eller släktingar, utan helt enkelt därför att jag är medborgare i vårt gemensamma samhälle.
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
tisdag 23 december 2008
söndag 21 december 2008
julspänning
Ja man vet inte, ett vanligt enkelt infall till ytlig konversation kan bli nästan vad som helst om man inte tänker sig för, nu så här före julhelgen. I hissen, i tvättstugan, på gatan, i kvartersbutiken, på skolavslutningen, på försäkringskassan, på vårdcentralen eller i kön på varuhuset, var som helst kan en tidigare så enkel fras som "ja suck, det är mycket att stå i nu inför julen..." följas av nästan vad som helst, t.o.m. utvecklas till djup diskussion om ideologier, traditioner eller ekonomiska kriser tillbaka i historien.
Jag står invid en helt främmande människa och väntar på min tur och betraktar henne forskande, för jag vet inte ens om hon firar julen, hon ser ut att ha sitt ursprung i ett annat land, i en annan kultur än den jag har, kanske är hon muslim, kanske är hon kristen men syriskortodox och firar Jesus födelse i januari. Min rödhåriga granne som jag brukar skoja med i tvättstugan, hon firar först i januari och inte alls med dom krav eller förväntningar som jag är van vid att omgivningen bär på. Man kan aldrig veta, och spänningen stiger. Den första tanken när jag skall inleda ett samtal med någon jag inte är så bekant med blir, "undrar vilken tradition denna familj har, kan jag inleda med en "jul-stress-fras"?"
Tillsammans med dom andra föräldrarna på skolavslutnings-fikat, med pepparkakor och skinkmackor, juldekorationer på bordet, krubba i hörnet, alla attribut inför typisk svensk jul, hamnar jag just i det dilemmat. Snackar högstadieskolor med en kvinna från Polen, snackar jobb och sjukskrivning med en kvinna med Indiskt namn, vars man heter något med Afrikansk klang och har utseende därefter. Min dotters bästa väninnas mamma kommer från Bosnien, och tjejen som jobbar i vår kvartersaffär, hennes son har ett syd amerikanskt namn. Alla äter pepparkakor, alla dricker kaffe. Vi har trevligt tillsammans och våra barn är tillsammans varje dag.
Medveten om det okända gör mig så jädra nyfiken, jag kan inte låta bli att samspråka med ett par herrar som sitter intill mig i väntan, för att möjligen kunna lista ut vad deras bekymmer är, vad deras förväntningar är. Jag vet fortfarande inte deras ursprung, det är egentligen inte intressant, möjligen Syrien, möjligen Palestina, men de har uppenbarligen samma problem som jag, nämligen oron för att pengarna skall räcka till alla utgifter, internationellt, universellt problem. Vi kom heller aldrig in på det här med julfirande, egentligen inte konstigt för av hur stor vikt är det, när man har ett par minuters konversation att tillgå.
Det blongar i könummer presentatören, jag reser mig hastigt och när mitt ärende är avslutat och jag styr stegen mot den regniga miljön ute på Kungsgatan, vänder sig en av männen mot mig med ett mycket vänligt uttryck i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han funderade på, kanske har han inte för vana att samtala med svenskfödda kvinnor, kanske kändes det underligt, kanske var jag underlig ... undrar om han och hans familj firar jul? Skitsamma, julen är snart över och vi kan ta det lugnt igen, varva ner, men jag kan inte låta bli att glädja mig över att traditioner inte längre behöver se likandana ut varje år, eller se likadana ut för alla människor. Nya kulturyttringar skapar nya och spännande möjligheter, det är inte längre så jädra stelt och kravfyllt, för jag kan hävda att jag skapar mig en egen tradition, nämligen den att för oss ser julfirandet helt olika ut varje år, och de personer vi firar jul med i år är helt andra än de vi firade med förra året. Riktigt spännande och varierande, och trevligt blir det för vi har bestämt det själva!!
Jag står invid en helt främmande människa och väntar på min tur och betraktar henne forskande, för jag vet inte ens om hon firar julen, hon ser ut att ha sitt ursprung i ett annat land, i en annan kultur än den jag har, kanske är hon muslim, kanske är hon kristen men syriskortodox och firar Jesus födelse i januari. Min rödhåriga granne som jag brukar skoja med i tvättstugan, hon firar först i januari och inte alls med dom krav eller förväntningar som jag är van vid att omgivningen bär på. Man kan aldrig veta, och spänningen stiger. Den första tanken när jag skall inleda ett samtal med någon jag inte är så bekant med blir, "undrar vilken tradition denna familj har, kan jag inleda med en "jul-stress-fras"?"
Tillsammans med dom andra föräldrarna på skolavslutnings-fikat, med pepparkakor och skinkmackor, juldekorationer på bordet, krubba i hörnet, alla attribut inför typisk svensk jul, hamnar jag just i det dilemmat. Snackar högstadieskolor med en kvinna från Polen, snackar jobb och sjukskrivning med en kvinna med Indiskt namn, vars man heter något med Afrikansk klang och har utseende därefter. Min dotters bästa väninnas mamma kommer från Bosnien, och tjejen som jobbar i vår kvartersaffär, hennes son har ett syd amerikanskt namn. Alla äter pepparkakor, alla dricker kaffe. Vi har trevligt tillsammans och våra barn är tillsammans varje dag.
Medveten om det okända gör mig så jädra nyfiken, jag kan inte låta bli att samspråka med ett par herrar som sitter intill mig i väntan, för att möjligen kunna lista ut vad deras bekymmer är, vad deras förväntningar är. Jag vet fortfarande inte deras ursprung, det är egentligen inte intressant, möjligen Syrien, möjligen Palestina, men de har uppenbarligen samma problem som jag, nämligen oron för att pengarna skall räcka till alla utgifter, internationellt, universellt problem. Vi kom heller aldrig in på det här med julfirande, egentligen inte konstigt för av hur stor vikt är det, när man har ett par minuters konversation att tillgå.
Det blongar i könummer presentatören, jag reser mig hastigt och när mitt ärende är avslutat och jag styr stegen mot den regniga miljön ute på Kungsgatan, vänder sig en av männen mot mig med ett mycket vänligt uttryck i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han funderade på, kanske har han inte för vana att samtala med svenskfödda kvinnor, kanske kändes det underligt, kanske var jag underlig ... undrar om han och hans familj firar jul? Skitsamma, julen är snart över och vi kan ta det lugnt igen, varva ner, men jag kan inte låta bli att glädja mig över att traditioner inte längre behöver se likandana ut varje år, eller se likadana ut för alla människor. Nya kulturyttringar skapar nya och spännande möjligheter, det är inte längre så jädra stelt och kravfyllt, för jag kan hävda att jag skapar mig en egen tradition, nämligen den att för oss ser julfirandet helt olika ut varje år, och de personer vi firar jul med i år är helt andra än de vi firade med förra året. Riktigt spännande och varierande, och trevligt blir det för vi har bestämt det själva!!
onsdag 17 december 2008
Nonsens ...
Jag känner mig manad, och blir lite, lite inspirerad, av folk och samtal runt omkring mig, till att säga något om "juleländet"... (stulet av Anderstankar, tackar tackar!)
Efter att jag känt mig nöjd med att ha avklarat i stort sett alla klappinköp redan förra veckan, tillkommer redan strul med byten, jag upptäcker att grejerna jag köpt är trasiga, inte roligt alls att skänka bort skräp.
Skolan slutar i morgon och såklart måste man väl närvara vid den "trevliga" avslutningsseremonin. Min elvaåring är lycklig inför jullovet, och tur är väl det. Barnen förväntar sig att vi föräldrar skall bidra till klassresan i vår, såklart dom gör, och vi föräldrar bidrar, såklart vi gör. Jag förväntas köpa kaffe och skinkmacka, fast jag äter ju inte kött förstås så det får väl bli kaffe o medhavd macka då :-), och vi förväntas köpa lotter och kanske vinna ett pepparkakshus till jul :-D. Det blir bra! Allting blir bra, för det är snart jul och då är ju faktiskt alla lika glada ... och vissa mindre glada, men det tar vi tag i sedan, när julen är över.
Nu ska vi göra julgodis, baka pepparkakor, lägga in sill .. ja ni vet, ointressant till tusen. Därför lägger jag av nu och om ni vill läsa mer om folks julbestyr kan jag inte tipsa om någon annan blogg, för jag läser inte så´na bloggar, utan ni får själva leta upp en. Tjing!
Efter att jag känt mig nöjd med att ha avklarat i stort sett alla klappinköp redan förra veckan, tillkommer redan strul med byten, jag upptäcker att grejerna jag köpt är trasiga, inte roligt alls att skänka bort skräp.
Skolan slutar i morgon och såklart måste man väl närvara vid den "trevliga" avslutningsseremonin. Min elvaåring är lycklig inför jullovet, och tur är väl det. Barnen förväntar sig att vi föräldrar skall bidra till klassresan i vår, såklart dom gör, och vi föräldrar bidrar, såklart vi gör. Jag förväntas köpa kaffe och skinkmacka, fast jag äter ju inte kött förstås så det får väl bli kaffe o medhavd macka då :-), och vi förväntas köpa lotter och kanske vinna ett pepparkakshus till jul :-D. Det blir bra! Allting blir bra, för det är snart jul och då är ju faktiskt alla lika glada ... och vissa mindre glada, men det tar vi tag i sedan, när julen är över.
Nu ska vi göra julgodis, baka pepparkakor, lägga in sill .. ja ni vet, ointressant till tusen. Därför lägger jag av nu och om ni vill läsa mer om folks julbestyr kan jag inte tipsa om någon annan blogg, för jag läser inte så´na bloggar, utan ni får själva leta upp en. Tjing!
söndag 14 december 2008
nin-buff tar julledigt ... men inte som nin-buff :-)
Sista spelning i Las Vegas, bilden från Sacramento. Slut på NIN´s turne runt America. Australien nästa.
Jag läste ett en bloggkompis sida, om vad kändisar gör för miljön bl.a. Det finns en skvallersida där man kan läsa och begrunda. Jag antar att ovan nämnda inte skulle platsa där, årets turne har fömodligen slukat elenergi i mängd.
Synd.
Jag läste ett en bloggkompis sida, om vad kändisar gör för miljön bl.a. Det finns en skvallersida där man kan läsa och begrunda. Jag antar att ovan nämnda inte skulle platsa där, årets turne har fömodligen slukat elenergi i mängd.Synd.
lördag 13 december 2008
...right where it belongs ...
Under tiden jag skrivit föregående inlägg om nostalgi, har jag lyssnat på "Right Where it Belongs" med Nine Inch Nails, säkert minst tio genomlyssningar och den känns fortfarande inte uttjatad för mig. Jag tänker på inlägget jag gjorde igår i min andra blogg, om att fångarna på Guantanamo torteras med musik, bl.a. med musik av NIN.
Jag blir så jävla mållös och ledsen. Kan någon förklara för mig ...
Läs gärna inlägget, på onlythatormore.blogspot.com, länken finns i min profil.
Jag blir så jävla mållös och ledsen. Kan någon förklara för mig ...
Läs gärna inlägget, på onlythatormore.blogspot.com, länken finns i min profil.
Nostalgi -tripp, vare sig jag vill eller inte ...
Vissa saker får man bara acceptera, när dom påminner en om en jobbig tid eller framkallar negativa minnen. Vissa andra saker, om än ett fåtal när det gäller minnena från min egen hemstad och uppväxt, kommer tillbaka när man minst anar, t.ex. som en doft ... eller, ja, hemstaden är ju den jag nu bor i, men en annan skränig plats där jag bodde fram till min 24-årsdag och som jag sedan lämnat för gott, hoppas jag, framkallar fortfarande minnen, ibland bra men tyvärr mestadels dåliga.
I alla fall, jag skulle komma till det där med dofter. Kollar in dagens morgontidning och får syn på en mycket bekant figur, en aning rundare om magen nu för tiden och en aning äldre, med det är ändå han. Omedelbart träder en underbar doft fram i mitt näsminne, doften av nymalet kaffe, och det är faktiskt precis det artikeln handlar om, och den där affären har jag varit i hundratals gånger. Jag minns första tiden nuvarande innehavare jobbade där, det vill säga den rundmagade mannen, det var på 70-talet, och stället låg långt ner på Storgatan och var en liten trång bod där det doftade, just det, underbart! Det var i den affären jag inhandlade mina första téer, det var där jag lärde mig det där med jästa och halvjästa téer och att smaken blev olika beroende på var buskarna vuxit, i Indien eller i Kina.
Vi skulle vara lite käcka på den tiden, vi gymnasiebrudar, vi drack Lapsang och Tegelstenste. De första smaksatta sorterna kom, jorgubbs och svarta vinbärsdoftande. Min kompis, som kallade sig Rakel men hette Eva, hade redan en egen lya, och teburkarna var uppställda på en minimal hylla i hennes minimala kokvrå, i vindsvåningen på Östgötagatan. Alltså vi drack förstås annat också, men det har inte alls med den rundnätte karlen i tebutiken att göra, utan mer med motorcyklar och medicinstuderande lite äldre killar, som bl.a. hade köttätande växter hemma på köksbordet. :-)
knopp av jasminblomma för smaksättning av t.ex. grönt te
Jag är fortfarande tedrickare, jag har ett bra ställe i min nuvarande stad, där dom ibland slänger till mig nåt halvhekto gratis eller klämmer ner en extra pralin i godispåsen, det blir gärna så när man blivit hängiven kund, och innehavarna blir alltid förundrade när jag dyker upp och vill ha kaffe, "visst är väl du egentligen tedrickare..", frågar dom då. Jo, det är jag väl ...
Jag vet verkligen att det som artikeln i morgontidningen förtäljer, det stämmer, ni kan lita på det! Om dofterna spridit sig ända bort till torget kan jag däremot inte intyga, beror kanske lite på vindriktningen, men det duger så bra med den man får när man passerar ingången, eller när man går in. Helt klart den bästa tebutiken jag besökt, och för en gångs skull ett trevligt minne från min födelsestad, alltid nåt. Nu fick han lite gratisreklam också, grabben i tebutiken, för han var faktiskt en grabb, som jag minns honom, och jag var väl en kortklippt gymnasiebrud ...
I alla fall, jag skulle komma till det där med dofter. Kollar in dagens morgontidning och får syn på en mycket bekant figur, en aning rundare om magen nu för tiden och en aning äldre, med det är ändå han. Omedelbart träder en underbar doft fram i mitt näsminne, doften av nymalet kaffe, och det är faktiskt precis det artikeln handlar om, och den där affären har jag varit i hundratals gånger. Jag minns första tiden nuvarande innehavare jobbade där, det vill säga den rundmagade mannen, det var på 70-talet, och stället låg långt ner på Storgatan och var en liten trång bod där det doftade, just det, underbart! Det var i den affären jag inhandlade mina första téer, det var där jag lärde mig det där med jästa och halvjästa téer och att smaken blev olika beroende på var buskarna vuxit, i Indien eller i Kina.
Vi skulle vara lite käcka på den tiden, vi gymnasiebrudar, vi drack Lapsang och Tegelstenste. De första smaksatta sorterna kom, jorgubbs och svarta vinbärsdoftande. Min kompis, som kallade sig Rakel men hette Eva, hade redan en egen lya, och teburkarna var uppställda på en minimal hylla i hennes minimala kokvrå, i vindsvåningen på Östgötagatan. Alltså vi drack förstås annat också, men det har inte alls med den rundnätte karlen i tebutiken att göra, utan mer med motorcyklar och medicinstuderande lite äldre killar, som bl.a. hade köttätande växter hemma på köksbordet. :-)
knopp av jasminblomma för smaksättning av t.ex. grönt teJag är fortfarande tedrickare, jag har ett bra ställe i min nuvarande stad, där dom ibland slänger till mig nåt halvhekto gratis eller klämmer ner en extra pralin i godispåsen, det blir gärna så när man blivit hängiven kund, och innehavarna blir alltid förundrade när jag dyker upp och vill ha kaffe, "visst är väl du egentligen tedrickare..", frågar dom då. Jo, det är jag väl ...
Jag vet verkligen att det som artikeln i morgontidningen förtäljer, det stämmer, ni kan lita på det! Om dofterna spridit sig ända bort till torget kan jag däremot inte intyga, beror kanske lite på vindriktningen, men det duger så bra med den man får när man passerar ingången, eller när man går in. Helt klart den bästa tebutiken jag besökt, och för en gångs skull ett trevligt minne från min födelsestad, alltid nåt. Nu fick han lite gratisreklam också, grabben i tebutiken, för han var faktiskt en grabb, som jag minns honom, och jag var väl en kortklippt gymnasiebrud ...
tisdag 2 december 2008
Hur länge lever Saviano
När jag funderar över hur livet skulle varit om jag blivit född i ett annat sammanhang, av andra föräldrar eller på en annan plats på jorden, inser jag snart att tanken är hopplöst löjlig, jag skulle inte få någon visshet hur länge jag än funderar, och intressant att veta är det inte heller. När jag däremot tänker tanken hur skulle mitt liv varit om jag gjort andra val ... (utan att nu fördjupa mig i varför jag gjort de val jag gjort :-) ) ... då blir det intressantare, för då uppstår tankar kring varför människor gör de val dom gör? Hur vågar dom göra de val de gör?
Hörde en kort intervju med en svensk man som just nu sitter på Bangkok´s flygplats, bland demonstranterna, och med risk för sitt liv tar ställning för Thailands folk, mot den som dom säger korrupte och odemokratiske presidenten. Vad får honom att göra det valet, man kan tycka att ett lugnt, tryggt, svenskt ;-) liv skulle locka mera...
Barack Obama ställer upp på att bli USA´s förste svarta president, trots att historien säger oss att det är ett projekt med livet som insats, jag tänker M.L.King, jag tänker J.F.K., visserligen 40 år sedan men ändå. Han gör det valet. Salman Rushdie skämtar med Islam och retar upp de muslimska fundamentalisterna till vansinne så pass att han resten av sitt liv tvingas leva under dödshot, just för att han anser sig ha rätt till det.
Många, många människor tillbaka i tiden har gjort ödesdigra val, val som många gånger skjutit utvecklingen på jorden framåt, men som också lett till egen personlig katastrof eller undergång, Vi är glada över att jorden faktiskt är rund, eller hur, och att vi vet att solen snurrar kring jorden ... :-S, och att vi vet hur man tillverkar en atombomb... hm :-( . Lägg sedan till alla dom som sätter sina liv på spel utanför medias ljus, alla dom som jobbar för olika organisationer runt om i världen för att förbättra människors livsvillkor, som hjälper i krigssituationer och vid naturkatastrofer. Tänk alla dom som i tysthet offrar sina liv för sina barn, för sina kära, utan att få sitt namn nämnt på första sidan i Dagens Nyheter eller New York Times. Varför gör dom sina val ...
Jag läste om don Peppino Diana, prästen som 1994 blev mördad för att han i ett manifest gått ut med att maffian i Neapel förstör livet för så många familjer och att dess ledare inte lever som goda kristna. Nu ser vi ytterligare ett ansikte som vågar träda fram och göra ett val. Trots att Horace Engdahl tydligt framhåller att Svenska Akademien välkomnar Roberto Saviano och Salman Rushdie som författare, inte som offer, när dom deltar i seminariet, som hölls i tisdags förra veckan, för att diskutera vikten av yttrandefriheten, kan i alla fall jag inte låta bli att undra, vad offrar han, vad vinner han, Saviano, när han öppet berättar om Peppino och Camorran i Neapel?
Min elvaåring såg en bild i tidningen, av ovan nämnda författare, hennes omedelbara reaktion, som antagligen är helt grundad på deras utseende, blev: "Fy, va äckliga dom ser ut!" Jag studerar bilden mer ingående och kan inte annat än hålla med henne, kanske inte vad gäller deras personliga utseende utan snarare uttrycket i bilden. Jag kan också förstå varför människor förfasar sig över att skattepengar går till excentriska författares personliga beskydd i form av livvakter och "safe houses", men det är ju inte så enkelt, det handlar om våra demokratiska rättigheter och vår rätt att säga vad vi tycker, yttrandefriheten! ... eller gör det inte det?
Det känns som om det någonstans har blivit så fel, nu igen! I kampen för frihet måste man först skapa sig en stark offentlig identitet, ett högt podie att äntra innan man yttrar sig, annars blir ens kamp fullständigt bortkastad, går rakt ner i rännstenen.
Hur länge till lever Saviano ... ?
Hörde en kort intervju med en svensk man som just nu sitter på Bangkok´s flygplats, bland demonstranterna, och med risk för sitt liv tar ställning för Thailands folk, mot den som dom säger korrupte och odemokratiske presidenten. Vad får honom att göra det valet, man kan tycka att ett lugnt, tryggt, svenskt ;-) liv skulle locka mera...
Barack Obama ställer upp på att bli USA´s förste svarta president, trots att historien säger oss att det är ett projekt med livet som insats, jag tänker M.L.King, jag tänker J.F.K., visserligen 40 år sedan men ändå. Han gör det valet. Salman Rushdie skämtar med Islam och retar upp de muslimska fundamentalisterna till vansinne så pass att han resten av sitt liv tvingas leva under dödshot, just för att han anser sig ha rätt till det.
Många, många människor tillbaka i tiden har gjort ödesdigra val, val som många gånger skjutit utvecklingen på jorden framåt, men som också lett till egen personlig katastrof eller undergång, Vi är glada över att jorden faktiskt är rund, eller hur, och att vi vet att solen snurrar kring jorden ... :-S, och att vi vet hur man tillverkar en atombomb... hm :-( . Lägg sedan till alla dom som sätter sina liv på spel utanför medias ljus, alla dom som jobbar för olika organisationer runt om i världen för att förbättra människors livsvillkor, som hjälper i krigssituationer och vid naturkatastrofer. Tänk alla dom som i tysthet offrar sina liv för sina barn, för sina kära, utan att få sitt namn nämnt på första sidan i Dagens Nyheter eller New York Times. Varför gör dom sina val ...
Jag läste om don Peppino Diana, prästen som 1994 blev mördad för att han i ett manifest gått ut med att maffian i Neapel förstör livet för så många familjer och att dess ledare inte lever som goda kristna. Nu ser vi ytterligare ett ansikte som vågar träda fram och göra ett val. Trots att Horace Engdahl tydligt framhåller att Svenska Akademien välkomnar Roberto Saviano och Salman Rushdie som författare, inte som offer, när dom deltar i seminariet, som hölls i tisdags förra veckan, för att diskutera vikten av yttrandefriheten, kan i alla fall jag inte låta bli att undra, vad offrar han, vad vinner han, Saviano, när han öppet berättar om Peppino och Camorran i Neapel?
Min elvaåring såg en bild i tidningen, av ovan nämnda författare, hennes omedelbara reaktion, som antagligen är helt grundad på deras utseende, blev: "Fy, va äckliga dom ser ut!" Jag studerar bilden mer ingående och kan inte annat än hålla med henne, kanske inte vad gäller deras personliga utseende utan snarare uttrycket i bilden. Jag kan också förstå varför människor förfasar sig över att skattepengar går till excentriska författares personliga beskydd i form av livvakter och "safe houses", men det är ju inte så enkelt, det handlar om våra demokratiska rättigheter och vår rätt att säga vad vi tycker, yttrandefriheten! ... eller gör det inte det?
Det känns som om det någonstans har blivit så fel, nu igen! I kampen för frihet måste man först skapa sig en stark offentlig identitet, ett högt podie att äntra innan man yttrar sig, annars blir ens kamp fullständigt bortkastad, går rakt ner i rännstenen.
Hur länge till lever Saviano ... ?
lördag 22 november 2008
Nordanvind....fö´låt ström...hrm.
Aj, aj, aj ... Lars ska avstå från hela lönen, det var väl fantastiskt, vilken hedersman han är!!
Det var väl väldigt stort och visar prov på gott ledarskap gentemot postens anställda, det tycker i alla fall Fredrik. Om man tjänar 900 000:-/månad så svider det att avstå, särskilt som man också har en pension på 5 miljoner /år, men man vill ju inte verka girig, säger Lars. Jaa, det var verkligen stort gjort ;-), en hyvens karl är du Lars! ... men jag undrar lite, lite, ursäkta en fattigs enfaldiga fråga, varför gick du med på lönen från början, lade någon en kniv mot din strupe din stackare?
Jag visar ingen bild på Lars, han ser ändå inget vidare ut, istället visar jag en bild av Lars-Gunnar Nordström, han som är konstnär.
Det var väl väldigt stort och visar prov på gott ledarskap gentemot postens anställda, det tycker i alla fall Fredrik. Om man tjänar 900 000:-/månad så svider det att avstå, särskilt som man också har en pension på 5 miljoner /år, men man vill ju inte verka girig, säger Lars. Jaa, det var verkligen stort gjort ;-), en hyvens karl är du Lars! ... men jag undrar lite, lite, ursäkta en fattigs enfaldiga fråga, varför gick du med på lönen från början, lade någon en kniv mot din strupe din stackare?
Jag visar ingen bild på Lars, han ser ändå inget vidare ut, istället visar jag en bild av Lars-Gunnar Nordström, han som är konstnär.
MarchofthePigs?
Snälla någon?! Kommentera det här.... Jag vet inte vad jag ska säga... ?! :-S
Workers tattoo a pig in the "Art Farm" of Belgian conceptual artist Wim Delvoye at the outskirts of Beijing November 20, 2008. Delvoye has staff consisting of local farmers to raise the pigs and professionals to tattoo them with cartoons or symbols. The animals would then be displayed at art exhibitions and their skins sold to collectors after they were slaughtered.
[Agencies] ChinaDaily
tisdag 18 november 2008
kravbananer och AndersB´s ansiktsmask
Nu kan man se små, nästan obetydliga orosryckningar i ansiktsmusklerna på Anders B., när han otydligt upplyser om att ekonomin i Sverige inte är fullt så stabil som tidigare, att många, många människor kommer att bli arbetslösa är troligt, men, det ordnar sig, för .... bla,bla,bla,blä!
Hela världen tycks vingla betänkligt, bilindustirer som är i kris för att dom inte tillverkar miljövänliga bilar, samtidigt som odlingen av sockerbetor till etanoltillverkningen förstör miljön, samtidigt som vi här i Sverige snart kommer att förlora vår rätt till en rimlig lön för de arbeten vi utför. Samtidigt läser jag att det kvittar fullständigt vad vi gör, för Kina ensamt kan få polerna att smälta ner, och hur mycket vi andra än kämpar på med miljörestriktioner så kommer det inte att hjälpa då. I Irak har U.S.A fått rätt att stanna kvar ytterligare tre år, och vad tänker Barack göra åt det då?, och det värsta av allt, Josh Freese ska sluta som trummis i Nine Inch Nails !! Har ni hört!? :-)
Fy ... ja, tusan alltså! Vissa dagar känns det mesta bara såååå hopplöst.
Nu påstås det att årets julklapp kommer att bli en "upplevelse". Va?
Jag tycker vi har nog med upplevelser, och orosmoment, jag önskar mig lite lugn och ro, en aning mer pengar till julgodis och en ny TV vore inte fel, häromveckan ringde en kille från ComHem och ville erbjuda mig ett bra pris på digitalTV-box fram till årsskiftet, det föll på att min TV inte har scartkontakt, den är alltså så gammal att när den tillverkades hade folk inte hört talas om digitalTV. Kanske inte så konstigt att jag så sällan tittar på TV :-).
Men egentligen är det ju bra att folk inte vill ha en massa prylar längre, fast jag tror inte riktigt på det, jag tror att folk har så mycket att det inget mer finns att köpa, och då är också fördelningen av detta ägande väldigt skevt, för jag vet väldigt, väldigt många som har väldigt, väldigt lite prylar, och som aldrig ens kan drömma om att skaffa sig en miljövänlig bil. Fast på Gröna Konsum finns endast kravmärkta bananer, vill man ha annat i bananväg får man gå till Hemköp!
Hela världen tycks vingla betänkligt, bilindustirer som är i kris för att dom inte tillverkar miljövänliga bilar, samtidigt som odlingen av sockerbetor till etanoltillverkningen förstör miljön, samtidigt som vi här i Sverige snart kommer att förlora vår rätt till en rimlig lön för de arbeten vi utför. Samtidigt läser jag att det kvittar fullständigt vad vi gör, för Kina ensamt kan få polerna att smälta ner, och hur mycket vi andra än kämpar på med miljörestriktioner så kommer det inte att hjälpa då. I Irak har U.S.A fått rätt att stanna kvar ytterligare tre år, och vad tänker Barack göra åt det då?, och det värsta av allt, Josh Freese ska sluta som trummis i Nine Inch Nails !! Har ni hört!? :-)
Fy ... ja, tusan alltså! Vissa dagar känns det mesta bara såååå hopplöst.
Nu påstås det att årets julklapp kommer att bli en "upplevelse". Va?
Jag tycker vi har nog med upplevelser, och orosmoment, jag önskar mig lite lugn och ro, en aning mer pengar till julgodis och en ny TV vore inte fel, häromveckan ringde en kille från ComHem och ville erbjuda mig ett bra pris på digitalTV-box fram till årsskiftet, det föll på att min TV inte har scartkontakt, den är alltså så gammal att när den tillverkades hade folk inte hört talas om digitalTV. Kanske inte så konstigt att jag så sällan tittar på TV :-).
Men egentligen är det ju bra att folk inte vill ha en massa prylar längre, fast jag tror inte riktigt på det, jag tror att folk har så mycket att det inget mer finns att köpa, och då är också fördelningen av detta ägande väldigt skevt, för jag vet väldigt, väldigt många som har väldigt, väldigt lite prylar, och som aldrig ens kan drömma om att skaffa sig en miljövänlig bil. Fast på Gröna Konsum finns endast kravmärkta bananer, vill man ha annat i bananväg får man gå till Hemköp!
måndag 17 november 2008
Varför bor dom där ??
November 17, 2008
"It's 90 degrees in November, the full glory and perennial curse of Southern California on fierce display. Devil winds, hill-hopping infernos, smoked mansions, torched trailers, barren freeways, and brilliant sunsets lingering in low-hanging canopies of burnt dreams.Are we all crazy?
Don't live here, says the wind, the trembling earth, the parched land whose natural inclination is to explode in flame every year about now.
But we do."
Så här skriver en journalist angående bränderna i Los Angeles, och jag ser genast artikeln eftersom jag själv ställt mig samma fråga den senaste tiden. Varför bor folk där??!!
Alltså om inte ens hus brinner ner fram på höstkanten så kommer det garanterat en jordbävning endera dagen, och vattnet räcker inte till och det är faktiskt öken precis överallt.
Idag är det troligen inte oljan som lockar längre och vattenbrist hade dom ju redan för 100 år sedan, snarare är det väl filmindustrin, kulturutbudet och tekniken som drar dit folk. En så stor stad, USA´s näst största, kan man förstås inte flytta på hur som helst.
Jag hörde en intervju med en kvinna som bor där och hon sa att det där med alla bränder det hör liksom till, det är man beredd på när man bor här. Från annan källa har jag också fått veta att det är väldigt mycket dyrare att bo i L.A.än på andra ställen runt USA, rent obeskrivligt dyrt faktiskt, vissa flyttar dit och betalar så mycket för boendet att dom inte har råd att köpa mat. Undrar om dom har koll på det där att det förekommer ca 10 000 jordbävningar/år under marken på dom ... och dom betalar för det!
Många fattiga människor i världen bosätter sig i områden som drabbas av naturkatasrofer, dom har ju inget direkt val, (jo, det finns många fattiga även i L.A.,det vet jag), men att rika och välutbildade och kulturella jävla kändisskådisar bor där, det fattar jag inte ... om det inte beror på ren skrytsamhet och en aning dumhet. :-)
Är min fråga befogad? Varför bor dom där??? :-S
Läs gärna lite mer av artikeln:
"Don't build near the kindling, say the voices of common sense.
But we do, for all the wrong reasons and all the known glories. Our winter snowfall is flakes of ash and flame retardant falling on bougainvillea, so it could be worse.
At least the last big quake was a fake -- a Thursday run-through to test our preparedness. Followed immediately, of course, by a genuine, rip-roaring disaster, the kind of astonishing immolation that allows folks across the nation to feel smug despite their black ice and frozen rain.
I could have gone in any direction to find fire victims Sunday. With flames roaring through Montecito, Sylmar, Corona, Anaheim Hills, Yorba Linda, Diamond Bar and elsewhere, thousands of people had fled. Millionaires on the move, trailer park residents out the door in pajamas.
"It has been a harrowing last 2 days," said an e-mail from a Montecito woman named Katherine, sent to loved ones informing them the family had lost six of its seven homes in the Tea fire.
"The fire was so intense that there was no time for anyone to save belongings. My father and stepmother did not even have time to get their wallet -- let alone rescue the pets! It is literally starting over with nothing but the clothes on their backs."
My friend Mark Morocco, an ER doctor, forwarded me a message from one of his colleagues at Olive View Medical Center, which lost all power Saturday night and was partially evacuated. ...."
steve lopez LA times
tisdag 11 november 2008
måndag 10 november 2008
lördag 8 november 2008
Demonbaby
Ok, sorry, jag var kanske lite slö i inlägget nedan, skall förklara mig nu när jag sitter här i lugn och ro på lördagskvällen.
Jag blev lite upprörd när jag läste inlägg på Twitter, från medlemmar i Californien, med uppmaningar om att rösta mot Proposition 8. (Det är genom Demonbaby, Rob Sheridans "alterego", eller vad det nu är, http://twitter.com/demonbaby , som jag kommit att kolla in Twitter ibland. Egentligen fattar jag lika lite av det som jag fattar av Facebook, men det är en annan fråga som jag kan ta upp en annan dag.)
I alla fall, när jag tog reda på vad Proposition 8 var blev jag lite less. I Californien beslutades i Maj i år att alla par skulle ha rätt av gifta sig oavsett kön eller ja, hudfärg och så ... (va fan ska man säga...? :-S ). Nu har alltså Mormonkyrkan, eller vad dom nu är, lyckats få igenom en undantagslag, en proposition 8, där det ska stå att denna rättighet enligt konstitution inte ska gälla för homosexuella. Så är det. Och förslaget har tydligen gått igenom. En kort lycka kan man tycka. :-( T.o.m. verkar det vara lite oklart var Barack Obama står i frågan, vissa påstår att han är mot Prop 8 och vissa vill påstå motsatsen, knivigt.
Nu blev det en del promo Rob Sheridan, men ok då, han är en rätt cool konstnär after all, inte utan anledning att han är NIN´s "art master". Nedan länk till hans sida:
http://www.demonbaby.com/
Jag blev lite upprörd när jag läste inlägg på Twitter, från medlemmar i Californien, med uppmaningar om att rösta mot Proposition 8. (Det är genom Demonbaby, Rob Sheridans "alterego", eller vad det nu är, http://twitter.com/demonbaby , som jag kommit att kolla in Twitter ibland. Egentligen fattar jag lika lite av det som jag fattar av Facebook, men det är en annan fråga som jag kan ta upp en annan dag.)
I alla fall, när jag tog reda på vad Proposition 8 var blev jag lite less. I Californien beslutades i Maj i år att alla par skulle ha rätt av gifta sig oavsett kön eller ja, hudfärg och så ... (va fan ska man säga...? :-S ). Nu har alltså Mormonkyrkan, eller vad dom nu är, lyckats få igenom en undantagslag, en proposition 8, där det ska stå att denna rättighet enligt konstitution inte ska gälla för homosexuella. Så är det. Och förslaget har tydligen gått igenom. En kort lycka kan man tycka. :-( T.o.m. verkar det vara lite oklart var Barack Obama står i frågan, vissa påstår att han är mot Prop 8 och vissa vill påstå motsatsen, knivigt.
Nu blev det en del promo Rob Sheridan, men ok då, han är en rätt cool konstnär after all, inte utan anledning att han är NIN´s "art master". Nedan länk till hans sida:
http://www.demonbaby.com/
Equality
I skuggan av lyckan av att Barack Obama blir USA´s näste president, händer underliga saker i California USA. Man har fått känslan av att människor där blivit lite mer fritänkande, men icke. Vem styr egentligen Californien?I Twitter och Demonbaby, under rubriken "Mormons stole our rights":
"What happened?
On May 16, 2008, the California Supreme Court affirmed that the state constitution, AS IT WAS WRITTEN BY THE FOUNDERS OF THIS STATE MORE THAN 150 YEARS PRIOR, provided official government recognition of all marriages between all couples, regardless of gender.
On November 4, 2008, Proposition 8 amended this constitution to explicitly deny this right to same-sex couples. Nowhere else in either California's constitution or the Federal Constitution are a specific class of rights restricted, to any minority group, for any reason."
Ur LA Times :
"Gays, blacks devided on Proposition 8For many African Americans, it´s not a civil right issue.
By Cara Mia DiMassa and Jessica Garrison
November 8, 2008
For Trebor Healey, a 46-year-old gay man from Glendora, Tuesday's election was bittersweet.
He was thrilled that the nation elected its first African American president. But he was disappointed that black voters, traditionally among the most reliably liberal in the state, voted overwhelmingly to ban same-sex marriage.
He understands that there are differences between the civil rights battles of blacks and gays: For one thing, he notes, gay people have a much easier time blending in. Still, he says, he thinks it's sad that "people do not equate one civil rights struggle with another."
Many black voters didn't see it that way.
"I was born black. I can't change that," said Culver City resident Bilson Davis, 57, who voted for Proposition 8. "They weren't born gay; they chose it," he added, reflecting a commonly held belief that many researchers dispute. "
http://www.latimes.com/news/local/la-me-gayblack8-2008nov08,0,1601616.story
onsdag 5 november 2008
" Is there anyone outthere, who still doubts, that America´s a place where all things are possible... "
Congrats to the American people!
söndag 2 november 2008
Missouri-gas-lady
"Att inte kunna prova nåt´ nytt då?" Dotter suckar över min olust till att prova en ny smak på mina Läkerol, fast jag inte alls ser mig själv som en så´n trist typ, utan tvärtom, jag blir oerhört uttråkad om saker och ting hela tiden är sig likt. Jag är typen som älskar att prova nya maträtter, ny smak på glassen eller nya godisgrejer, jag gillar att träffa nya människor, flyttar ofta och säger gärna upp mig från jobbet eller provar en ny glad utbildning, trodde jag ... eller lagom nytt, lagom ofta, och när jag är på det humöret kanske, och en viktig sak: När jag själv bestämt mig för det!
Denna sena eftermiddag när vi for genom den lokala butiken på Kungsgatan var inte rätt tillfälle för förändringens vindar att vina, allt kändes fel. Hela affären var fel, allt från det nya sortimentet till de höjda priserna, och allt spring fram o tillbaka när man inte hittar, bara för att dom gjort om så mycket, var idag bara så irriterande. Jag skulle bara slänga ner en ask halstabletter och det visade sig att den sorten jag ville ha inte fanns, skit samma egentligen, men just den här gången blev jag sur, hade ingen lust att prova lime/granatäpple, eller strawberrry/lemon. Därav ett ilsket, "fan!" och därav dotterns kommentar, och därav blev jag ännu surare eftersom jag vet att jag visst är bra på att vara föränderlig.....
Jag hörde en kvinna i Missouri som röstat på Demokraterna i hela sitt 62-åriga liv, trots att hennes älskade man var Bush-vän. Hon sa att det verkligen behövs förändring i hennes land och nu i detta val är det viktigare än någonsin, och det är absolut Obama som kan står för den förändringen, utan tvekan. En kort tid senare hade hon ändrat sig, hon säger att eftersom Obama inte fattar att vi måste ha bensin, dvs olja, och han vägrar att borra efter den, så kommer hon inte att ge honom sin röst. I övrigt håller hon med honom i hans åsikter med just det här med oljan gör att Demokraterna inte kommer att få hennes röst.
Så är det ändå, att mer än 80% av det amerikanska folket anser att en av de mest angelägna frågorna i USA är miljöproblemen, men ingen av presidentkandidaterna har ett vettigt miljöprogram, hm? Verkar som det är viktigt att tänka på miljön, bara man får sin bensin, och det kan man förstå, det sägs att det är vanligare nu för tiden att familjen har tre bilar än att familjen inte har någon bil alls. Kvinnan i Missouri jobbar i sin och sin mans godisaffär, dom kör, som alltid, till jobbet i var sin bil.
Denna sena eftermiddag när vi for genom den lokala butiken på Kungsgatan var inte rätt tillfälle för förändringens vindar att vina, allt kändes fel. Hela affären var fel, allt från det nya sortimentet till de höjda priserna, och allt spring fram o tillbaka när man inte hittar, bara för att dom gjort om så mycket, var idag bara så irriterande. Jag skulle bara slänga ner en ask halstabletter och det visade sig att den sorten jag ville ha inte fanns, skit samma egentligen, men just den här gången blev jag sur, hade ingen lust att prova lime/granatäpple, eller strawberrry/lemon. Därav ett ilsket, "fan!" och därav dotterns kommentar, och därav blev jag ännu surare eftersom jag vet att jag visst är bra på att vara föränderlig.....
Jag hörde en kvinna i Missouri som röstat på Demokraterna i hela sitt 62-åriga liv, trots att hennes älskade man var Bush-vän. Hon sa att det verkligen behövs förändring i hennes land och nu i detta val är det viktigare än någonsin, och det är absolut Obama som kan står för den förändringen, utan tvekan. En kort tid senare hade hon ändrat sig, hon säger att eftersom Obama inte fattar att vi måste ha bensin, dvs olja, och han vägrar att borra efter den, så kommer hon inte att ge honom sin röst. I övrigt håller hon med honom i hans åsikter med just det här med oljan gör att Demokraterna inte kommer att få hennes röst.
Så är det ändå, att mer än 80% av det amerikanska folket anser att en av de mest angelägna frågorna i USA är miljöproblemen, men ingen av presidentkandidaterna har ett vettigt miljöprogram, hm? Verkar som det är viktigt att tänka på miljön, bara man får sin bensin, och det kan man förstå, det sägs att det är vanligare nu för tiden att familjen har tre bilar än att familjen inte har någon bil alls. Kvinnan i Missouri jobbar i sin och sin mans godisaffär, dom kör, som alltid, till jobbet i var sin bil.
lördag 1 november 2008
fredag 31 oktober 2008
Yviga uppträdanden
Fattar du att du gör bort dig Marcus!? ... jag blir så jädra trött.
En kvinna berättade en gång ett tänkt scenario för mig, det var så här:
"Tänk dig att du går hemma en kväll och väntar på att din man skall komma hem, han är sen och du är oroad. När han tillslut dyker upp i hallen säger du lite skämtsamt: "Men, har du varit ute med din älskarinna ikväll, eller?" Mannen kastar nycklarna på golvet och skriker: "Om det är så det ska låta så kan jag lika gärna flytta härifrån, här har du nycklarna!" Sen vänder han och går ut, smäller igen dörren efter sig, och du står där och fattar inte vad som hänt. Men en sak fattar du, utan att ha haft en aning har du just fått veta att din man har en älskarinna."
Kvinnan ville lära mig hur man kan tolka personers agerande och på så vis få reda på saker, kanske inte hundraprocentigt säkert men tillräckligt för att tänka till och passa sig lite.
Själv har jag varit med om en liknande och väldigt yvig reaktion, när jag en gång skrev ett brev och ifrågasatte skötseln av en förening genom att kalla till samtal mellan styrelsemedlemmarna. Reaktionen blev två plötsliga och helt oförklarliga avhopp, som förde med sig allvarliga konsekvenser för hela föreningen. Jag tog det som ett tecken på att jag träffat på en öm punkt och att det fanns fog för min oro att allt inte stod rätt till. När människor reagerar onödigt kraftigt och inte tror sig klara av ett samtal finns ofta en orsak bakom, kanske vill man inte ha en närmare granskning av ens förehavanden, bättre då att förekomma en attack genom att gå till attack!
Inspirationen till det här inlägget kom från ett TV-inslag jag såg, gjort av Marcus Birro angående rollspelet mellan män och kvinnor i relationer. Av någon anledning tycks han ha fått för sig att vi kvinnor tror oss veta att alla män förtrycker, i relationer med kvinnor. Han själv är minsann jämlik så det förslår, han både diskar, städar och sköter tvätten, så vi ska inte komma och säga att han inte är jämställd eller att han vill ha kontroll över sin kvinna! Hans kvinna är för tillfället gravid för övrigt, och sängliggande, och kan därför inte ... Nä, jag kan ju inte veta, men man undrar, med tanke på det tragiska TV-reportaget.
En kvinna berättade en gång ett tänkt scenario för mig, det var så här:
"Tänk dig att du går hemma en kväll och väntar på att din man skall komma hem, han är sen och du är oroad. När han tillslut dyker upp i hallen säger du lite skämtsamt: "Men, har du varit ute med din älskarinna ikväll, eller?" Mannen kastar nycklarna på golvet och skriker: "Om det är så det ska låta så kan jag lika gärna flytta härifrån, här har du nycklarna!" Sen vänder han och går ut, smäller igen dörren efter sig, och du står där och fattar inte vad som hänt. Men en sak fattar du, utan att ha haft en aning har du just fått veta att din man har en älskarinna."
Kvinnan ville lära mig hur man kan tolka personers agerande och på så vis få reda på saker, kanske inte hundraprocentigt säkert men tillräckligt för att tänka till och passa sig lite.
Själv har jag varit med om en liknande och väldigt yvig reaktion, när jag en gång skrev ett brev och ifrågasatte skötseln av en förening genom att kalla till samtal mellan styrelsemedlemmarna. Reaktionen blev två plötsliga och helt oförklarliga avhopp, som förde med sig allvarliga konsekvenser för hela föreningen. Jag tog det som ett tecken på att jag träffat på en öm punkt och att det fanns fog för min oro att allt inte stod rätt till. När människor reagerar onödigt kraftigt och inte tror sig klara av ett samtal finns ofta en orsak bakom, kanske vill man inte ha en närmare granskning av ens förehavanden, bättre då att förekomma en attack genom att gå till attack!
Inspirationen till det här inlägget kom från ett TV-inslag jag såg, gjort av Marcus Birro angående rollspelet mellan män och kvinnor i relationer. Av någon anledning tycks han ha fått för sig att vi kvinnor tror oss veta att alla män förtrycker, i relationer med kvinnor. Han själv är minsann jämlik så det förslår, han både diskar, städar och sköter tvätten, så vi ska inte komma och säga att han inte är jämställd eller att han vill ha kontroll över sin kvinna! Hans kvinna är för tillfället gravid för övrigt, och sängliggande, och kan därför inte ... Nä, jag kan ju inte veta, men man undrar, med tanke på det tragiska TV-reportaget.
torsdag 23 oktober 2008
Blogg-power!
Ska man hitta intressant läsning nu för tiden ska man kolla bloggar, ingen direkt nyhet va!?
Jag lyssnar på min favorit, "kärringkanalen" som den kallas, P1 alltså, och t.o.m. där refererar man till bloggar, bloggdrevet är igång så fort någon säger något eller ger ut en bok t.ex. Idag hörde jag Anette Kullenberg ösa spe över Per Nuder, jag gillar inte Per Nuder, och hon Kullenberg kan vara tuff o go emellanåt, men ingenstans i nån tidning kunde jag hitta kommentarer till bråket, ville bilda mig en uppfattning om vad det handlar om, bara i bloggarna skrivs det, och bloggar brukar inte vara direkt objektiva.
Idag hörde jag också Lotta Gröning, även hon poppis i bloggosfären, även hon har skrivit en bok. Men ingenstans mer än i bloggvärlden kommenteras det. Och nu sitter jag själv här och bloggar om skiten!
Jo Anette tycker att Per är bara skit som författare och Lotta Gröning har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin. ... men det är klart, det låter mest som skvaller så det är kanske inte konstigt att det inget står i Dagens Nyheter. :-)
Jag lyssnar på min favorit, "kärringkanalen" som den kallas, P1 alltså, och t.o.m. där refererar man till bloggar, bloggdrevet är igång så fort någon säger något eller ger ut en bok t.ex. Idag hörde jag Anette Kullenberg ösa spe över Per Nuder, jag gillar inte Per Nuder, och hon Kullenberg kan vara tuff o go emellanåt, men ingenstans i nån tidning kunde jag hitta kommentarer till bråket, ville bilda mig en uppfattning om vad det handlar om, bara i bloggarna skrivs det, och bloggar brukar inte vara direkt objektiva.
Idag hörde jag också Lotta Gröning, även hon poppis i bloggosfären, även hon har skrivit en bok. Men ingenstans mer än i bloggvärlden kommenteras det. Och nu sitter jag själv här och bloggar om skiten!
Jo Anette tycker att Per är bara skit som författare och Lotta Gröning har blivit anklagad för att hata Mona Sahlin. ... men det är klart, det låter mest som skvaller så det är kanske inte konstigt att det inget står i Dagens Nyheter. :-)
det är oerhört viktigt vad just jag tycker!!!
Det finns olika sorters politiker, eller ska man säga olika sorters människor som jobbar med politik. Det finns olika sorters politik också, bra och dålig ... eller? En politikers uppgift glöms ofta bort, både av dom själva och av media, uppgiften är nämligen att på uppdrag av folket ta beslut och agera så att så många av oss kan leva ett så drägligt liv som överhuvudtaget är möjligt, efter dom förutsättningar som finns. I vissa fall kan t.o.m. politikerna vara med och skapa förutsättningarna, inte alltid, men ofta, äh, till viss del. Det finns politik på riksplanet, riksdagen, det finns landstinget, sjukvården bl.a. och det finns kommunalpolitik.
Vad som är gemensamt för dessa tre och vad som är av yttersta vikt för nästan alla politiker är vem som tog vilket beslut. Beslut som anses dåliga och som kritiseras hårt i massmedia och bland väljare, vill ingen dirkekt stå för, vilket är förståeligt och allmänmänskligt. Beslut som anses bra och som ger glada tillrop från väljare vill såklart alla ta åt sig av, också förtåeligt. Idag verkar folk och politiker ha glömt bort, att resultatet är det viktiga, inte vem som kom fram till resutatet, och vilka resultaten än blir så är någon missnöjd, vi är helt enkelt för många :-)
Behövs då egentligen olika politiska partier, det är ju i alla fall ingen som verkar bry sig om ideologier nu för tiden, den som har en ideologi eller en dröm om en bättre värld, får bara en massa skit och anses vara en orealistisk och naiv drömmare. I samma andetag utgör drömmaren ett hot, ingen får ta emot så mycket kritik och nedlåtande glåpord som drömmaren, attacker för att försvaga och trycka ner. Vad är människor rädda för, vad är politiker rädda för? Handlar det inte om skräcken för att ha fel eller ta ett felaktigt beslut, handlar det inte om att den enskilde politikern bygger upp hela sin identitet kring sin roll som politiker och sin karriär, glömmer han eller hon inte då sin uppgift? Varför har människor så svårt att glädjas över hur andra lyckas, att min politikerkamrat får igenom sitt förslag i fullmäktige trots att jag jobbat för samma fråga i tio år och hela tiden fått "nej", det gör väl inget, det var ju resultatet som var det viktiga, inte att just jag kom på det först! Politiker är bara brickor på en spelplan, ingenting är eller får bli personligt, väljarna vill ha resultat inte en personkult. (Fy tusan vad jag tog i där va??!) ;-)
Sedan en tid tillbaka har en politiker här i stan gått till hårt angrepp mot en nämndeordförande, han gör det i insändare och på bloggen, han har bestämt sig för att hänga ut nämndeordföranden och få henne på fall, hans rädsla lyser igenom i texten. Jag bryr mig inte i detta fallet ett dugg om vem som har rätt eller fel, politikern är ute efter att plocka poäng till sin person, klart inspirerad av den amerikanska politikens metoder, det är löjligt att se. Han tror han vinner på det men i själva verket är inte vi väljare så dumma att vi går på det, dom båda arbetar ju i samma hus och deltar i samma möten, klarar han inte av att ta diskussionen öga mot öga så är han en vek person och därmed en vek politiker. Forumet insändarsidan i morgontidningen är inte forumet för samtal mellan två likvärdiga politiker, jag kan inte tolka det på annat sätt än att mannen ifråga känner en stor respekt gentemot nämndeordföranden, kan vara just därför hon sitter där hon sitter, och han jönsar omkring annorstädes, vad vet jag. ... det här är såklart vad jag tycker, och ingenting annat.
Vad som är gemensamt för dessa tre och vad som är av yttersta vikt för nästan alla politiker är vem som tog vilket beslut. Beslut som anses dåliga och som kritiseras hårt i massmedia och bland väljare, vill ingen dirkekt stå för, vilket är förståeligt och allmänmänskligt. Beslut som anses bra och som ger glada tillrop från väljare vill såklart alla ta åt sig av, också förtåeligt. Idag verkar folk och politiker ha glömt bort, att resultatet är det viktiga, inte vem som kom fram till resutatet, och vilka resultaten än blir så är någon missnöjd, vi är helt enkelt för många :-)
Behövs då egentligen olika politiska partier, det är ju i alla fall ingen som verkar bry sig om ideologier nu för tiden, den som har en ideologi eller en dröm om en bättre värld, får bara en massa skit och anses vara en orealistisk och naiv drömmare. I samma andetag utgör drömmaren ett hot, ingen får ta emot så mycket kritik och nedlåtande glåpord som drömmaren, attacker för att försvaga och trycka ner. Vad är människor rädda för, vad är politiker rädda för? Handlar det inte om skräcken för att ha fel eller ta ett felaktigt beslut, handlar det inte om att den enskilde politikern bygger upp hela sin identitet kring sin roll som politiker och sin karriär, glömmer han eller hon inte då sin uppgift? Varför har människor så svårt att glädjas över hur andra lyckas, att min politikerkamrat får igenom sitt förslag i fullmäktige trots att jag jobbat för samma fråga i tio år och hela tiden fått "nej", det gör väl inget, det var ju resultatet som var det viktiga, inte att just jag kom på det först! Politiker är bara brickor på en spelplan, ingenting är eller får bli personligt, väljarna vill ha resultat inte en personkult. (Fy tusan vad jag tog i där va??!) ;-)
Sedan en tid tillbaka har en politiker här i stan gått till hårt angrepp mot en nämndeordförande, han gör det i insändare och på bloggen, han har bestämt sig för att hänga ut nämndeordföranden och få henne på fall, hans rädsla lyser igenom i texten. Jag bryr mig inte i detta fallet ett dugg om vem som har rätt eller fel, politikern är ute efter att plocka poäng till sin person, klart inspirerad av den amerikanska politikens metoder, det är löjligt att se. Han tror han vinner på det men i själva verket är inte vi väljare så dumma att vi går på det, dom båda arbetar ju i samma hus och deltar i samma möten, klarar han inte av att ta diskussionen öga mot öga så är han en vek person och därmed en vek politiker. Forumet insändarsidan i morgontidningen är inte forumet för samtal mellan två likvärdiga politiker, jag kan inte tolka det på annat sätt än att mannen ifråga känner en stor respekt gentemot nämndeordföranden, kan vara just därför hon sitter där hon sitter, och han jönsar omkring annorstädes, vad vet jag. ... det här är såklart vad jag tycker, och ingenting annat.
söndag 19 oktober 2008
Övertyga mig om svart eller vitt
Jag brukar inte göra direkta politiska uttalanden i bloggen, anledningen till det är att jag med åren insett att det sällan finns en perfekt, eller ens bra, lösning på problem, varken världspolitiskt eller rikspolitiskt. I sammanhang där många människor skall samsas och leva, förverkliga sina drömmar eller slåss för sina liv, uppstår hela tiden olika förhållningssituationer och viljor. Uppfattningarna är lika många som det finns individer, var och en med utgångspunkt från var och ens livserfarenheter och upplevelser. Det rätta är aldrig svart eller vitt, varje så kallad lösning skapar nya problem, för andra individer.
Vad jag ändå gjort är att försöka ta ställning för de svaga individerna i samhället, i världen, de som inte strävar efter mer än sitt uppehälle och ett någorlunda gott liv, men även där kan det ofta vara svårt att sätta gränsen för vad t.ex. ett värdigt liv är eller vad enskilda personer verkligen behöver för sitt uppehälla.
Nu måste jag ändå göra ett politisk inlägg, jag blir så jädra upprörd helt enkelt, och eftersom det är världspolitik så är det också ett risktagande, men va fasen! Jag läser en partiväns blogg, han uppmanar oss med genuin ilska att bojkotta Israels bosättar-politik, han tycks veta vad han talar om, har själv besökt en palestinsk familj utanför Jerusalem.
I halva mitt liv har jag ratat avokadon och sharonfrukten, mitt samvete klarar helt enkelt inte att lägga dom frukterna i kundkorgen om det står "Israel" på dom, jag inser ändå att det inte är så stor vits med mitt agerande, det gör varken från eller till, jag vet inte ens om det är rätt metod ...?... men mitt samvete måste. När jag sliter på mig min sjal, inhandlad från Palestinagruppernas hemsida, gör jag det inte för att modebutikerna vill att jag ska det utan i protest mot världens orättvisor och konsumtionssamhället, en ynklig protest kanske men ändå min.
Jag känner att jag vill kommentera min väns inlägg, men kan inte komma på något bra att skriva, jag kan känna hans ilska i magen. Mina tankar går utan tvekan direkt till USA och en debatt jag hört mellan presidentkandidaterna McCain och Obama, där dom pratar om förhållningsätt gentemot terroriststater, som dom kallar dom. Obama vill sitta ner med ländernas ledare och försöka sig på en dialog, menar att den andra taktiken, den vi hittills fört är ju helt verkningslös, vi måste hitta på något annat, vi måste möta dessa ledare och lyssna på dom. (... låter lite som en nyligen uppfunnen taktik, smile.) Som exempel tar Obama Irans president Ahmadinejad. John McCain blir totalt störd av förslaget, menar att Iran´s ledare är en sån som vill utplåna Israel, han säger: "are we going to sit down, across the table, to legitimize and give a propaganda platform to a person that is espousing the extermination of the state of Israel..."
Trots att Obama vill försöka sig på en dialog med Mellanösterns ledare, refererar han till Israel som en av USA´s mest trofasta allierade. Var hittar vi lösningen på problemet Israel kontra Palestina? It beats me! :-( ...om vi inte skall ge oss på att försöka "wipe out" USA "from the map", hur gör vi det? Hur gör vi med alla israeler, jag har svårt att tänka mig att alla dom är ovänner med palestinierna, vilken är den bästa taktiken här? Jag blir så arg att jag får genuin lust att köra McCains taktik än en gång, men inser ganska snart att det krävs en seg och svår kamp, som möjligen inte kommer att lyckas.
Någon måste tjäna på situationen i Israel, något annat svar har inte jag på anledningen till konflikten, gå till den personen, och kör Obamas taktik, det är dock inte alls så säkert att den lilla kuggen går att hitta i Israel, så det är ingen lätt uppgift, här krävs både lite hjärnverksamhet och en gps, och vem har det?
Det ligger nära till hands att uppmana till en regelrätt bojkott av Israel och kanske är det rätt taktik, någon gång måste ju världen vakna upp, kanske vore det en början till en lösning, själv är jag skeptiskt men försök gärna övertyga mig.
Tänkvärt: Från vem lånar USA när pengarna tar slut?
Vad jag ändå gjort är att försöka ta ställning för de svaga individerna i samhället, i världen, de som inte strävar efter mer än sitt uppehälle och ett någorlunda gott liv, men även där kan det ofta vara svårt att sätta gränsen för vad t.ex. ett värdigt liv är eller vad enskilda personer verkligen behöver för sitt uppehälla.
Nu måste jag ändå göra ett politisk inlägg, jag blir så jädra upprörd helt enkelt, och eftersom det är världspolitik så är det också ett risktagande, men va fasen! Jag läser en partiväns blogg, han uppmanar oss med genuin ilska att bojkotta Israels bosättar-politik, han tycks veta vad han talar om, har själv besökt en palestinsk familj utanför Jerusalem.
I halva mitt liv har jag ratat avokadon och sharonfrukten, mitt samvete klarar helt enkelt inte att lägga dom frukterna i kundkorgen om det står "Israel" på dom, jag inser ändå att det inte är så stor vits med mitt agerande, det gör varken från eller till, jag vet inte ens om det är rätt metod ...?... men mitt samvete måste. När jag sliter på mig min sjal, inhandlad från Palestinagruppernas hemsida, gör jag det inte för att modebutikerna vill att jag ska det utan i protest mot världens orättvisor och konsumtionssamhället, en ynklig protest kanske men ändå min.
Jag känner att jag vill kommentera min väns inlägg, men kan inte komma på något bra att skriva, jag kan känna hans ilska i magen. Mina tankar går utan tvekan direkt till USA och en debatt jag hört mellan presidentkandidaterna McCain och Obama, där dom pratar om förhållningsätt gentemot terroriststater, som dom kallar dom. Obama vill sitta ner med ländernas ledare och försöka sig på en dialog, menar att den andra taktiken, den vi hittills fört är ju helt verkningslös, vi måste hitta på något annat, vi måste möta dessa ledare och lyssna på dom. (... låter lite som en nyligen uppfunnen taktik, smile.) Som exempel tar Obama Irans president Ahmadinejad. John McCain blir totalt störd av förslaget, menar att Iran´s ledare är en sån som vill utplåna Israel, han säger: "are we going to sit down, across the table, to legitimize and give a propaganda platform to a person that is espousing the extermination of the state of Israel..."Trots att Obama vill försöka sig på en dialog med Mellanösterns ledare, refererar han till Israel som en av USA´s mest trofasta allierade. Var hittar vi lösningen på problemet Israel kontra Palestina? It beats me! :-( ...om vi inte skall ge oss på att försöka "wipe out" USA "from the map", hur gör vi det? Hur gör vi med alla israeler, jag har svårt att tänka mig att alla dom är ovänner med palestinierna, vilken är den bästa taktiken här? Jag blir så arg att jag får genuin lust att köra McCains taktik än en gång, men inser ganska snart att det krävs en seg och svår kamp, som möjligen inte kommer att lyckas.
Någon måste tjäna på situationen i Israel, något annat svar har inte jag på anledningen till konflikten, gå till den personen, och kör Obamas taktik, det är dock inte alls så säkert att den lilla kuggen går att hitta i Israel, så det är ingen lätt uppgift, här krävs både lite hjärnverksamhet och en gps, och vem har det?
Det ligger nära till hands att uppmana till en regelrätt bojkott av Israel och kanske är det rätt taktik, någon gång måste ju världen vakna upp, kanske vore det en början till en lösning, själv är jag skeptiskt men försök gärna övertyga mig.
Tänkvärt: Från vem lånar USA när pengarna tar slut?
onsdag 15 oktober 2008
söndag 12 oktober 2008
Det här fungerar!
Det har nyligen kommit ut en bok, "Salvekvick", som författats av en läkare som specialiserat sig på alternativmedicin och en journalist inom vetenskapsområdet. Dom har undersökt effekterna av alternativmedicin, försökt göra en objektiv bedömning av vad som fungerar och inte, om nu det går. Dom har i alla fall försökt gå in i det med öppet sinne, säger dom, och kommit fram till att det mesta är bluff. Artiklar om boken finns att läsa i DN.
Blodiglar, Yoga och fiskolja fungerar, de två senare är bra för hjärtat och kärlen. När man har problem med depression eller psykisk sjukdom skall man undvika meditation och olika avslappningstekniker, det skulle jag personligen vilja ha en mer detaljerad förklaring till varför, men på ett sätt kan jag förstå det, är man deprimerad behöver man yttre stimulans och ljus, inte ytterligare hjälp med att gå in i sig själv och dra ner gardinen. Intressant aspekt i alla fall.
Kristallterapi, Feng Shui, zonterapi och Ayurvedisk diet anser författarna ger tveksamma resultat, det resultat som ändå kan skönjas anser de beror på placeboeffekt, behöver väl inte helt förkastas egentligen, kan jag tycka, så länge metoderna inte är till skada.
Att läsa "blufflistan" är lite på gränsen till obehagligt, man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att männniskor törs ge sig in i vissa behandlingar, hu!, men jag antar att man kommer till en gräns då man gör vad som helst för att må bättre ... Den författande läkaren ger sin förklaring, som i och för sig känns skön att läsa, man önskar bara att flera inom läkarkåren skulle komma till den insikten, citat ur DN:
Blodiglar, Yoga och fiskolja fungerar, de två senare är bra för hjärtat och kärlen. När man har problem med depression eller psykisk sjukdom skall man undvika meditation och olika avslappningstekniker, det skulle jag personligen vilja ha en mer detaljerad förklaring till varför, men på ett sätt kan jag förstå det, är man deprimerad behöver man yttre stimulans och ljus, inte ytterligare hjälp med att gå in i sig själv och dra ner gardinen. Intressant aspekt i alla fall.
Kristallterapi, Feng Shui, zonterapi och Ayurvedisk diet anser författarna ger tveksamma resultat, det resultat som ändå kan skönjas anser de beror på placeboeffekt, behöver väl inte helt förkastas egentligen, kan jag tycka, så länge metoderna inte är till skada.
Att läsa "blufflistan" är lite på gränsen till obehagligt, man kan inte låta bli att undra hur det kommer sig att männniskor törs ge sig in i vissa behandlingar, hu!, men jag antar att man kommer till en gräns då man gör vad som helst för att må bättre ... Den författande läkaren ger sin förklaring, som i och för sig känns skön att läsa, man önskar bara att flera inom läkarkåren skulle komma till den insikten, citat ur DN:
"Att kloka och vettiga människor ändå väljer att tro på bluffterapier förklarar Edzard Ernst med att sjukvården har misslyckats.
- Sjukvården i dag är hemsk. Vi läkare är inte bra på empati, vi har ont om tid, vi hinner inte ge några förklaringar. Det är inte konstigt att folk väljer att gå till alternativmedicinare och få en hel timme med både empati och förklaringar som låter vettiga, säger Edzard Ernst."
... och visste ni att Island är till salu på Ebay, högstbjudande lovas ett "trevligt klimat och islandshästar men, ärligt talat, en ganska bristfällig ekonomi". Utropspriset låg på 7 kronor.
fredag 10 oktober 2008
onsdag 8 oktober 2008
lördag 4 oktober 2008
Kamp för överlevnad
Det är redan ett faktum att vårt samhälles medborgare håller på att omgruppera sig, och inte bara det utan även dela upp sig. Vi som levt hela vårt liv och trott att Sverige är ett bra land att leva i, vi som kännt oss trygga i att det alltid kommer att finnas hjälp att få om vi kommer i en kris, bara man tar ansvar och gör så gott man kan skall alltid skyddsnätet finnas där och fånga upp oss. Sjukvård till alla, förskola till alla, skälig levnadsstandard för alla, sjukförsäkring till alla, arbetslöshetskassa till alla, rättshjälp till alla, gratis grundskoleutbildning till alla ... fy satan vad vi blivit lurade!! Om någon fortfarande tror att allt detta går att infria, då är den mycket blåögd, eller så möjligen lite idiot.
Men nu är det så i vårt nya Sverige, att sjukdom räknas inte som sjukdom längre, det är bara om den är totalt obotlig och möjligen kan leda till döden, då kan den räknas som sjukdom och kan innefattas av den allmänna sjukförsäkringen, om man har tur. Inom landstingsvården får man sno sig på att bli frisk för om man sökt dit för många gånger är man inte längre välkommen, då hänvisas man till privata alternativ, oavsett om man blivit frisk eller inte. Jag vet att jag är tjatig med det här, men jag ser exempel i verkligheten nästan varje dag, man orkar inte hålla tyst! Jag skulle vilja gå ut och ruska liv i folk men jag fattar att dom inte orkar, för det är som vanligt, det man reagerar på och retar upp sig på, är invandringspolitiken och lösspringande "kamphundar".
En liten söt vovve blev ihjälbiten av en otäck rottweiler, jo hu va hemskt, kamphundar ska förbjudas, det skall införas körkort på dom och vissa raser borde inte ens få existera tycker folk, och vissa naiva politiker. Börja med att ta reda på vad en kamphund är först, vill jag säga, och dra sedan igång debatten. Jag kan inte låta bli att ilskna till över att folk bryr sig mer om hundar än varandra, om vi tillsammans försöker forma ett humant och tryggt samhälle där människor mår bra, då är jag övertygad om att kamphundsproblemet kommer att försvinna av sig självt. Den som tränar sin hund att kampa har ett behov av självhävdelse som inte blivit tillgodosedd, möjligen p.g.a. olika sociala omtändigheter han eller hon hamnat i, just p.g.a. att vi inte bryr oss om varandra och ser varje individ som en resurs istället för en belastning. Idag räknas allting i pengar, allting ska vara lönsamt, jag skall vara lönsam och du, och vi måste vara det kortsiktigt.
Om utvecklingen fortsätter i den riktning den nu tagit blir det inte lättare att leva i detta land, och kamphundarn kommer inte att minska det minsta i antal, snarare öka, och blir det ett förbud så kommer bara snuten att få mer att pyssla med, eller så dyker det upp nya hot att lagstadga mot, för fantasin hos folk som mår dåligt den kommer aldrig att sina, den kommer att bli någonting nödvändigt för att överhuvudtaget kunna överleva.
Men nu är det så i vårt nya Sverige, att sjukdom räknas inte som sjukdom längre, det är bara om den är totalt obotlig och möjligen kan leda till döden, då kan den räknas som sjukdom och kan innefattas av den allmänna sjukförsäkringen, om man har tur. Inom landstingsvården får man sno sig på att bli frisk för om man sökt dit för många gånger är man inte längre välkommen, då hänvisas man till privata alternativ, oavsett om man blivit frisk eller inte. Jag vet att jag är tjatig med det här, men jag ser exempel i verkligheten nästan varje dag, man orkar inte hålla tyst! Jag skulle vilja gå ut och ruska liv i folk men jag fattar att dom inte orkar, för det är som vanligt, det man reagerar på och retar upp sig på, är invandringspolitiken och lösspringande "kamphundar".
En liten söt vovve blev ihjälbiten av en otäck rottweiler, jo hu va hemskt, kamphundar ska förbjudas, det skall införas körkort på dom och vissa raser borde inte ens få existera tycker folk, och vissa naiva politiker. Börja med att ta reda på vad en kamphund är först, vill jag säga, och dra sedan igång debatten. Jag kan inte låta bli att ilskna till över att folk bryr sig mer om hundar än varandra, om vi tillsammans försöker forma ett humant och tryggt samhälle där människor mår bra, då är jag övertygad om att kamphundsproblemet kommer att försvinna av sig självt. Den som tränar sin hund att kampa har ett behov av självhävdelse som inte blivit tillgodosedd, möjligen p.g.a. olika sociala omtändigheter han eller hon hamnat i, just p.g.a. att vi inte bryr oss om varandra och ser varje individ som en resurs istället för en belastning. Idag räknas allting i pengar, allting ska vara lönsamt, jag skall vara lönsam och du, och vi måste vara det kortsiktigt.Om utvecklingen fortsätter i den riktning den nu tagit blir det inte lättare att leva i detta land, och kamphundarn kommer inte att minska det minsta i antal, snarare öka, och blir det ett förbud så kommer bara snuten att få mer att pyssla med, eller så dyker det upp nya hot att lagstadga mot, för fantasin hos folk som mår dåligt den kommer aldrig att sina, den kommer att bli någonting nödvändigt för att överhuvudtaget kunna överleva.
onsdag 1 oktober 2008
Madrassfjäder i hatten!
Bush´s finansminister Henry Paulsson, Mr.Risk. Jo minsann, blev mångmiljardär på sina bankaffärer och sitt risktagande, sitter nu i förgrunden och försöker rädda sig själv, är det kanske så vanligt folk i USA ser på sina politiker eller är det så att dom inte fattat sammanhanget. Om inte såna som Paulson funnits hade inte den ekonomiska krisen uppstått, eller så hade några andra slags figurer sett dagens ljus och ställt till oreda. När pengar är inblandade tycks alltid problem uppstå, det eviga fenomenet hos mänskligheten, att alltid vilja ha mer, och ju mer man har ju mer behöver man.
Jag kan inte låta bli att återkomma till vår svenska regerings hetsjakt på sjuka och arbetslösa medborgare, förr var det man själv som hade koll på om man var sjuk eller frisk, det liksom kändes i kroppen, nu är det försäkringskassan som har koll på det, kanske därför det aldrig går att komma fram på telefon dit, folk ringer ständigt och undrar om dom är sjuka. Förr var det också så att man själv visste ungefär vad man kunde, typ jag är duktig på att fixa till köttbullar men är urkass på raggmunk, jag är dålig på att hålla ordning på papper men är en jäkel på att tvätta fönster. Nu för tiden är det arbetsförmedlingen som vet vad jag kan, upplagt för en och annan överraskning troligen, hade ingen aning om att jag kunde köra truck, nice!
Lägger här in en insändare jag läste i NT igår, hoppas det är ok med författaren:
Nu återgår jag till det amerikanska folket igen, suck tänker ni, men faktum är att vad som händer i det feta och konservativa landet kommer att påverka även oss, undrar om dom är medvetna om det eller om dom överhuvudtaget bryr sig. Jo politikerna som skulle rösta igenom det här förslaget till räddningsplan vågade inte, dom är mer rädda om sin popularitet inför valet än om landets ekonomi, dom kör ett politiskt spel rakt över. Å andra sidan sitter de medborgare som är bevandrade i ekonomi, och som jobbar på Wall Street, och skriker rakt ut i rädsla, politikerföraktet växer sig starkt. Inget enkelt läge för dom stackars kranka politikerna, eller så bryr dom sig som sagt inte. Och ni tror inte att deras agerande kommer att påverka oss nämnvärt ..? jag nämner inga namn men här i vår stad finns politiker som uttalat stödjer USA´s politiska system, som t.o.m. fullkomligt avgudar USA och inte döljer det.
Om man nu så ivrigt önskar sig att Sverige skulle bli lite mer likt USA, tänk då en tanke till, man måste i så fall börja i en annan ände. I vårt land finns inga pengar avsattta hos folk, ens bland medelinkomsttagarna, till sjukvård eller skolavgifter och vi har inte ens hunnit betala premien till vår tandvårdsförsäkring, ni måste ju vänta lite, tills vi hinner spara ihop. Det finns nästan inga jobb att få om man inte har utbildning eller bra kontakter, det anses kränkande att sköta någon annan människas trådgård, städning, tvätt eller passa barnen. Man kan inte anställa folk här utan fackliga avtal, pensionen måste vara garanterad, sånt tar tid och arbetsgivarna måste ta ansvar. Vi måste ju börja där, eller vad säger du, väne Djursholmsbo, eller för all del väne kändis-fp´are här i Nkpg.
Det är förstås inte era problem, ni har väl pengar i madrassen!
Jag kan inte låta bli att återkomma till vår svenska regerings hetsjakt på sjuka och arbetslösa medborgare, förr var det man själv som hade koll på om man var sjuk eller frisk, det liksom kändes i kroppen, nu är det försäkringskassan som har koll på det, kanske därför det aldrig går att komma fram på telefon dit, folk ringer ständigt och undrar om dom är sjuka. Förr var det också så att man själv visste ungefär vad man kunde, typ jag är duktig på att fixa till köttbullar men är urkass på raggmunk, jag är dålig på att hålla ordning på papper men är en jäkel på att tvätta fönster. Nu för tiden är det arbetsförmedlingen som vet vad jag kan, upplagt för en och annan överraskning troligen, hade ingen aning om att jag kunde köra truck, nice!
Lägger här in en insändare jag läste i NT igår, hoppas det är ok med författaren:
Nu återgår jag till det amerikanska folket igen, suck tänker ni, men faktum är att vad som händer i det feta och konservativa landet kommer att påverka även oss, undrar om dom är medvetna om det eller om dom överhuvudtaget bryr sig. Jo politikerna som skulle rösta igenom det här förslaget till räddningsplan vågade inte, dom är mer rädda om sin popularitet inför valet än om landets ekonomi, dom kör ett politiskt spel rakt över. Å andra sidan sitter de medborgare som är bevandrade i ekonomi, och som jobbar på Wall Street, och skriker rakt ut i rädsla, politikerföraktet växer sig starkt. Inget enkelt läge för dom stackars kranka politikerna, eller så bryr dom sig som sagt inte. Och ni tror inte att deras agerande kommer att påverka oss nämnvärt ..? jag nämner inga namn men här i vår stad finns politiker som uttalat stödjer USA´s politiska system, som t.o.m. fullkomligt avgudar USA och inte döljer det.
Om man nu så ivrigt önskar sig att Sverige skulle bli lite mer likt USA, tänk då en tanke till, man måste i så fall börja i en annan ände. I vårt land finns inga pengar avsattta hos folk, ens bland medelinkomsttagarna, till sjukvård eller skolavgifter och vi har inte ens hunnit betala premien till vår tandvårdsförsäkring, ni måste ju vänta lite, tills vi hinner spara ihop. Det finns nästan inga jobb att få om man inte har utbildning eller bra kontakter, det anses kränkande att sköta någon annan människas trådgård, städning, tvätt eller passa barnen. Man kan inte anställa folk här utan fackliga avtal, pensionen måste vara garanterad, sånt tar tid och arbetsgivarna måste ta ansvar. Vi måste ju börja där, eller vad säger du, väne Djursholmsbo, eller för all del väne kändis-fp´are här i Nkpg.
Det är förstås inte era problem, ni har väl pengar i madrassen!
Oppositionsråd för Folkpartiet liberalerna i Norrköping.
Gillar: Frihet, Newcastle (både ölen och laget), Snoka, Israel, amerikansk politik och whisky (ej amerikansk).
Ogillar: Diktaturkramande, vinter och flumskolan.
Tror: Att folk kan tänka själva.
Politisk förebild: Anders Chydenius.
tisdag 30 september 2008
dom folkvalda eller folket, var upphörde gräsrotsnivån?
(Jag har problem med att få länken till Riksdagen att fungera, få se om jag lyckas idag, annars kommer jag att göra ett tillägg med utdrag ur motionen, sorry about the hazzle..)
Folk i USA har reagerat på och ifrågasatt varför John McCain har så många bilar, Newsweek har gett sig in i debatten och börjat undersöka de båda presidentkandidaternas bostäder och bilar bl.a. Det visar sig att utöver de sju bostäderna äger McCain 13 stycken bilar, ett antal som herrn själv inte riktigt kunde upplysa om vid en förfrågan. Bilarbetarfacket har anklagat honom för att ha ljugit när han gått ut med att han bara och endast köper USA-tillverkat, han äger både Toyota och Lexus, och vad jag vet är de inte amerikanska, men jag kan ha fel förstås... :-), det är ett svek säger bilarbetarna. Inte är det så lätt att minnas märkena när man inte ens minns hur många man har, vi får ha överseende.
Barak Obama och hans stylade hustru äger en bil enligt Newsweek. Jag undrar, dom åker säkert taxi då, eller limousine... eller så går dom alltid hand i hand, men så ska det ju vara om man är presidentpar i USA.
"Yes we can: Voices of a Graasroots Movement" heter ett rockalbum som Obama nu släpper via sin hemsida, med artister som U2, Lionel Richie m.fl. Intäckterna ska naturligvis gå till Obamas valkampanj. Visst, gräsrotsnivå ...?
Kolla in den här länken då, jag kan inte redogöra i detalj för innehållet, men tydligt är att det verkar finnas riksdagsledamöter som tycker dom har för bra betalt:
(klicka på länken, gå ner på sidan, och klicka på nr 25. "Riksdagsledamöters arvoden" , så kan ni där läsa innehållet i motionen. Jag vet inte varför länken inte funkar...)
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=422&parti=v&rm=2008/09
http:/www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&sourceid=(D1
7B066D-CC0F-4494-AAC5-500E26D45252)
Frågan är var det är bäst att leva, i USA eller i Sverige, eller varför inte i Iran, där sägs att dom har en fan så mycket bättre sjukvård än här i alla fall. Ska bli skönt när presidentvalet är klart, så jag kan börja skriva om lite annat.
Folk i USA har reagerat på och ifrågasatt varför John McCain har så många bilar, Newsweek har gett sig in i debatten och börjat undersöka de båda presidentkandidaternas bostäder och bilar bl.a. Det visar sig att utöver de sju bostäderna äger McCain 13 stycken bilar, ett antal som herrn själv inte riktigt kunde upplysa om vid en förfrågan. Bilarbetarfacket har anklagat honom för att ha ljugit när han gått ut med att han bara och endast köper USA-tillverkat, han äger både Toyota och Lexus, och vad jag vet är de inte amerikanska, men jag kan ha fel förstås... :-), det är ett svek säger bilarbetarna. Inte är det så lätt att minnas märkena när man inte ens minns hur många man har, vi får ha överseende.
Barak Obama och hans stylade hustru äger en bil enligt Newsweek. Jag undrar, dom åker säkert taxi då, eller limousine... eller så går dom alltid hand i hand, men så ska det ju vara om man är presidentpar i USA.
"Yes we can: Voices of a Graasroots Movement" heter ett rockalbum som Obama nu släpper via sin hemsida, med artister som U2, Lionel Richie m.fl. Intäckterna ska naturligvis gå till Obamas valkampanj. Visst, gräsrotsnivå ...?
Kolla in den här länken då, jag kan inte redogöra i detalj för innehållet, men tydligt är att det verkar finnas riksdagsledamöter som tycker dom har för bra betalt:
(klicka på länken, gå ner på sidan, och klicka på nr 25. "Riksdagsledamöters arvoden" , så kan ni där läsa innehållet i motionen. Jag vet inte varför länken inte funkar...)
http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=422&parti=v&rm=2008/09
http:/www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=410&sourceid=(D1
7B066D-CC0F-4494-AAC5-500E26D45252)
Jag citerar ur motionen: "Vi menar att arvodet är för högt satt för att underlätta ett gott förtroende mellan folk och folkvalda"
Internationellt i jämförelse har riksdagsmän i Sverige inte särskilt högt arvode, säger motionärerna, jämfört med de människor som faktiskt valt dom så har dom väldigt höga ersättningar. Frågan är vilken aspekt som är den viktiga, och om den är det för den folkvalde eller för folket.
Frågan är var det är bäst att leva, i USA eller i Sverige, eller varför inte i Iran, där sägs att dom har en fan så mycket bättre sjukvård än här i alla fall. Ska bli skönt när presidentvalet är klart, så jag kan börja skriva om lite annat.
måndag 29 september 2008
Grisar har officiellt känslor ... och har enligt lag rätt till ett värdigt liv
Lb-bloggaren gör ett seriöst försök att sätta sig in i finanskrisen i USA, tycks till en början vara en oöverstiglig uppgift för en sån som jag, som är fullständigt värdelös i mitt kunnande om ekonomi. Varför ökar plötsligt värdet på någoting utan att dess innehåll förändrats? :-S, eller varför minskar det lika fort igen... Varför kan man sälja en sak idag för 100 spänn, och samma sak imorgon för 200 spänn. Alltså jag snackar värdepapper och aktier och sånt krafs, som jag visserligen en gång i tiden ägt men utan att begripa riktigt varför ...
Terminologin är knepig och profittänkandet främmande, för mig som inte ens fattar varför det är viktigt att vinna en badmintonmatch. Ord som jag inte ens begriper på svenska sitter jag och bläddrar fram ur ett engeskt lexikon, allt för att få ett genuint underlag till mina studier, det känns som ett maraton i hjärn-jogging. (Jag vet, har alltid varit över- ambitiös, och kommer ingen vart just därför.)
Ett visst hopp kan jag i alla fall skönja, många amerikaner verkar ha vaknat upp och ilsknat till, mr.Bush administrationen kan inte längre göra som dom vill. Vanligt folk har höjt sina röster i protest och det verkar som, alltså verkar som, deras reaktioner fått ett visst genomslag. Staten måste förstås rädda dom ansvarslösa bankerna och deras giriga aktieägare, men när krisen vänder tillbaka och finanserna stabiliseras måste det komma skattebetalarna till del, det får inte bli ett kortsiktigt krispaket som sedan låter bankerna fortsätta köra på som vanligt igen. Det är bl.a vad de olika parterna diskuterat igenom under helgen som varit. 700 biljon dollars ... en gigantisk summa pengar va?!
Jag har tyvärr inget tips om var man enkelt kan hitta fakta för att fördjupa sig i detta, själv har jag googlat och suttit flera dagar i soffan med lexikonet, som sagt.
Den ekonomiska marknadens upp och nergångar styrs mycket av ryktesspridning, om man anar att något bolag snart skall byta ägare eller går dåligt, stiger respektive skjunker värdet på en massa papper. Dom kör på känn alltså, aktiespekulanterna, och dom är oerhört känsliga och nervösa inför minsta lilla förändring eller risk för förändring. Det är grisar också. Jag hörde på radion om bestämmelser för hur grisar skall behandlas innan dom avlivas, för att inte drabbas av stress. Dom vill ha en kompis helt enkelt, en vän att böka med inför det ofrånkomliga faktumet, det står i lagen för djurskydd.
Jag har en väninna som lever på sjukersättning, hon har svår värk av en obotlig reumatisk sjukdom, äter starka mediciner som gör att hon har svårt att sova, hon äter också antidepressiv medicin och går med ständigt skräck för att hamna i maniskt tillstånd. Hon är över sextio år och känner att hon gjort sitt. Försäkringskassan har lagt ner en hel veckas tid och resurser på att göra en bedömning av hennes arbetsförmåga, inkluderat psykolog, psykiater och sjukgymnastkontakt m.m., och beslutat att hon skall jobba, en upptrappning från 25%-100% inom ett år.
Min väninna ringer till mig och säger med en djup suck, "Jag sover två/tre timmar per natt, jag orkar inte träffa mina vänner, jag är ett vrak.. Jag står på balkongen och tittar ner, jag kunde lika gärna hoppa ..."
Grisar har officiellt känslor ... och enligt lag rätt till ett värdigt liv.
Terminologin är knepig och profittänkandet främmande, för mig som inte ens fattar varför det är viktigt att vinna en badmintonmatch. Ord som jag inte ens begriper på svenska sitter jag och bläddrar fram ur ett engeskt lexikon, allt för att få ett genuint underlag till mina studier, det känns som ett maraton i hjärn-jogging. (Jag vet, har alltid varit över- ambitiös, och kommer ingen vart just därför.)
Ett visst hopp kan jag i alla fall skönja, många amerikaner verkar ha vaknat upp och ilsknat till, mr.Bush administrationen kan inte längre göra som dom vill. Vanligt folk har höjt sina röster i protest och det verkar som, alltså verkar som, deras reaktioner fått ett visst genomslag. Staten måste förstås rädda dom ansvarslösa bankerna och deras giriga aktieägare, men när krisen vänder tillbaka och finanserna stabiliseras måste det komma skattebetalarna till del, det får inte bli ett kortsiktigt krispaket som sedan låter bankerna fortsätta köra på som vanligt igen. Det är bl.a vad de olika parterna diskuterat igenom under helgen som varit. 700 biljon dollars ... en gigantisk summa pengar va?!
Jag har tyvärr inget tips om var man enkelt kan hitta fakta för att fördjupa sig i detta, själv har jag googlat och suttit flera dagar i soffan med lexikonet, som sagt.
Den ekonomiska marknadens upp och nergångar styrs mycket av ryktesspridning, om man anar att något bolag snart skall byta ägare eller går dåligt, stiger respektive skjunker värdet på en massa papper. Dom kör på känn alltså, aktiespekulanterna, och dom är oerhört känsliga och nervösa inför minsta lilla förändring eller risk för förändring. Det är grisar också. Jag hörde på radion om bestämmelser för hur grisar skall behandlas innan dom avlivas, för att inte drabbas av stress. Dom vill ha en kompis helt enkelt, en vän att böka med inför det ofrånkomliga faktumet, det står i lagen för djurskydd.Jag har en väninna som lever på sjukersättning, hon har svår värk av en obotlig reumatisk sjukdom, äter starka mediciner som gör att hon har svårt att sova, hon äter också antidepressiv medicin och går med ständigt skräck för att hamna i maniskt tillstånd. Hon är över sextio år och känner att hon gjort sitt. Försäkringskassan har lagt ner en hel veckas tid och resurser på att göra en bedömning av hennes arbetsförmåga, inkluderat psykolog, psykiater och sjukgymnastkontakt m.m., och beslutat att hon skall jobba, en upptrappning från 25%-100% inom ett år.
Min väninna ringer till mig och säger med en djup suck, "Jag sover två/tre timmar per natt, jag orkar inte träffa mina vänner, jag är ett vrak.. Jag står på balkongen och tittar ner, jag kunde lika gärna hoppa ..."
Grisar har officiellt känslor ... och enligt lag rätt till ett värdigt liv.
fredag 19 september 2008
Vivienne sportar ... :-)
Nu är veckan över, jo ni vet den med alla idrottsliga aktiviteter i stan. Det har gått ganska bra här, trots alla farhågor, men jag har någon här hemma som är ganska trött. Det var bestämt att vi skulle fira lite nu när veckan är över, men det verkar inte som det finns någon entusiasm över till det, just nu.
Jag hittar en gammal bekant i the Guardian idag, Vivienne Westwood har visat upp sin kollektion, detta måste ni kolla in. (jag hoppas länken funkar)
Damen i fråga är sig lik, om än något äldre, och hennes publik är intressant, eller försöker i alla fall göra sig intressant. Jag tänker på Dita Von Teese´s underligt färgade klänning med bara lite för lite tyg och Pamela Andersson i sällskap med nån knepig vit figur... beats me. Trots att jag mår illa av att se dom anorektiska modellerna och fullkomligt hatar denna företeelse som kallas modeindustrin, kan jag inte låta bli att le och känna en viss sympati när jag ser Vivienne Westwood, tror det är något med hennes sätt att klä sig, och något i hennes ögon ... tyvärr verkar det inte som hon klarar av att se nyktert på tillvaron, men å andra sidan vem gör det.
Tänker för en kort stund tanken: Vad skulle hänt om Vivienne ombetts delta i Pekingspelen under en vecka!? ;-)
Jag hittar en gammal bekant i the Guardian idag, Vivienne Westwood har visat upp sin kollektion, detta måste ni kolla in. (jag hoppas länken funkar)
Damen i fråga är sig lik, om än något äldre, och hennes publik är intressant, eller försöker i alla fall göra sig intressant. Jag tänker på Dita Von Teese´s underligt färgade klänning med bara lite för lite tyg och Pamela Andersson i sällskap med nån knepig vit figur... beats me. Trots att jag mår illa av att se dom anorektiska modellerna och fullkomligt hatar denna företeelse som kallas modeindustrin, kan jag inte låta bli att le och känna en viss sympati när jag ser Vivienne Westwood, tror det är något med hennes sätt att klä sig, och något i hennes ögon ... tyvärr verkar det inte som hon klarar av att se nyktert på tillvaron, men å andra sidan vem gör det.
Tänker för en kort stund tanken: Vad skulle hänt om Vivienne ombetts delta i Pekingspelen under en vecka!? ;-)
onsdag 17 september 2008
the american point of view
Vill bara kort tipsa om jämställdhets och familjedebatt på
http://onlythatormore.blogspot.com/
Vill ni ha en närmare presentaion av tjejen som kommenterar mig får ni gå in på http://transientfixations.blogspot.com/ och själva kontakta henne.
Hoppa gärna in och tyck något!! Antingen där eller här....
http://onlythatormore.blogspot.com/
Vill ni ha en närmare presentaion av tjejen som kommenterar mig får ni gå in på http://transientfixations.blogspot.com/ och själva kontakta henne.
Hoppa gärna in och tyck något!! Antingen där eller här....
fredag 12 september 2008
Ynkmamman ynkar .... :-)
Vet ni vad Pekingspelen är? Precis, sportsliga prövningar, i Norrköping faktiskt, Peking...? Undrar varför staden fick det smeknamnet, jag minns inte hur det var nu.
Men för att återgå, jag känner mig fullständigt anfallen av idrott och sport just nu, till saken hör att det normalt sett inte intresserar mig det minsta, jo att röra på sig och motionera, det är helt ok, alltså viktigt, även om jag inte gör det tillräckligt ofta som sig bör, men just företeelsen idrott. Det intresserar inte mig, snarare kan det irritera mig, men, det intresserar andra, alla andra verkar det som, och därför bör det även intressera mig annars har jag något allvarligt konstruktionsfel i mitt system.
Livet har flutit på skapligt lugnt vad gäller idrottsliga aktiviteter för min del, när jag väl kom ur skolplikten, nån gång i 18-19 årsåldern, blev det hanterbart, dvs. jag har avhållit mig från sådant jag inte haft lust med. Nu, nu har jag ett barn, med samma problem som jag hade. Barnet är som tur är betydligt tuffare än jag var, men intresset för idrottsliga och sprotsliga rörelser är minst lika svagt, om inte svalare. Barnet ynkar och ynkar, och mina försök till tröst som "bara skolan är slut, efter nian typ, då går det över, försök att stå ut" hjälper föga. Jag som sitter mitt emot barnet varje dag och får de direkta känslomässiga reaktionerna, jag kan ju se att här finns en omedelbar risk att skolans iver att få ungarna att idrotta, ger motsatt effekt, mitt barn kommer att avsky allt vad idrott heter i framtiden, att gång på gång bli ställd inför ett tvång skapar tillslut en olust som gör allting till oöverstigliga hinder.
Den kommande veckan sprudlar alla lärare och idrottsintresserade föräldrar och barn och föreningsaktiva av lycka, en hel vecka med idrott! Kommunen tillsammans med organisationer och föreningar har ordnat med en hel vecka där barn och ungdomar kan prova på olika idrotter, Pekingspelen (riktigt vitsigt också). Jo, det är väl jättebra! Jag gläds med er. Felet är bara att det ha blivit ett krav, ett tvång, den skola där flest barn deltar och provar på vinner, tävla i vem som kan prova på flest idrotter och vara mest aktiv. Gissa vem som kommer att prova på så lite som möjligt, t.o.m. minst av alla, jo ... mitt barn.
Läraren berättade att mitt barn var den som valt minsta antalet aktiviteter, jag svarade med att "det förstår jag, hon vill ju inte! "Vad läraren lade för värdering i det konstaterandet vet jag inte, men nog kändes det som hon var missnöjd, ungefär, "ynka dig nu inte, hon ska ju inte vara med på så mycket". Men, för mitt barn är det jävligt mycket! Två grejer måndag, inget tisdag, två grejer onsdag, en grej torsdag och en grej fredag, en hel vecka av jobbiga aktiviteter att delta i som inte är på något vis lustfyllda, och som jag inte kan ge någon vettig motivation till, man överlever utan att idrotta, men överlever man utan kunskap ... Idrott kan ge träning i samarbete, ge gruppkänsla osv, men det kan även andra aktiviteter göra, som studier eller politiskt engagemang.
Vissa saker den här veckan kommer barnet tycka är roligt, det vet jag, men hela arrangemanget blir så stort och påverkar så onödigt mycket allt annat under veckan, så här hemma kommer vi att pusta ut när veckan är över, och, gå vidare med en känsla av misslyckande i ryggsäcken, till nästa gång skolan drar igång med sin idrottshysteri.
Men för att återgå, jag känner mig fullständigt anfallen av idrott och sport just nu, till saken hör att det normalt sett inte intresserar mig det minsta, jo att röra på sig och motionera, det är helt ok, alltså viktigt, även om jag inte gör det tillräckligt ofta som sig bör, men just företeelsen idrott. Det intresserar inte mig, snarare kan det irritera mig, men, det intresserar andra, alla andra verkar det som, och därför bör det även intressera mig annars har jag något allvarligt konstruktionsfel i mitt system.
Livet har flutit på skapligt lugnt vad gäller idrottsliga aktiviteter för min del, när jag väl kom ur skolplikten, nån gång i 18-19 årsåldern, blev det hanterbart, dvs. jag har avhållit mig från sådant jag inte haft lust med. Nu, nu har jag ett barn, med samma problem som jag hade. Barnet är som tur är betydligt tuffare än jag var, men intresset för idrottsliga och sprotsliga rörelser är minst lika svagt, om inte svalare. Barnet ynkar och ynkar, och mina försök till tröst som "bara skolan är slut, efter nian typ, då går det över, försök att stå ut" hjälper föga. Jag som sitter mitt emot barnet varje dag och får de direkta känslomässiga reaktionerna, jag kan ju se att här finns en omedelbar risk att skolans iver att få ungarna att idrotta, ger motsatt effekt, mitt barn kommer att avsky allt vad idrott heter i framtiden, att gång på gång bli ställd inför ett tvång skapar tillslut en olust som gör allting till oöverstigliga hinder.
Den kommande veckan sprudlar alla lärare och idrottsintresserade föräldrar och barn och föreningsaktiva av lycka, en hel vecka med idrott! Kommunen tillsammans med organisationer och föreningar har ordnat med en hel vecka där barn och ungdomar kan prova på olika idrotter, Pekingspelen (riktigt vitsigt också). Jo, det är väl jättebra! Jag gläds med er. Felet är bara att det ha blivit ett krav, ett tvång, den skola där flest barn deltar och provar på vinner, tävla i vem som kan prova på flest idrotter och vara mest aktiv. Gissa vem som kommer att prova på så lite som möjligt, t.o.m. minst av alla, jo ... mitt barn.
Läraren berättade att mitt barn var den som valt minsta antalet aktiviteter, jag svarade med att "det förstår jag, hon vill ju inte! "Vad läraren lade för värdering i det konstaterandet vet jag inte, men nog kändes det som hon var missnöjd, ungefär, "ynka dig nu inte, hon ska ju inte vara med på så mycket". Men, för mitt barn är det jävligt mycket! Två grejer måndag, inget tisdag, två grejer onsdag, en grej torsdag och en grej fredag, en hel vecka av jobbiga aktiviteter att delta i som inte är på något vis lustfyllda, och som jag inte kan ge någon vettig motivation till, man överlever utan att idrotta, men överlever man utan kunskap ... Idrott kan ge träning i samarbete, ge gruppkänsla osv, men det kan även andra aktiviteter göra, som studier eller politiskt engagemang.
Vissa saker den här veckan kommer barnet tycka är roligt, det vet jag, men hela arrangemanget blir så stort och påverkar så onödigt mycket allt annat under veckan, så här hemma kommer vi att pusta ut när veckan är över, och, gå vidare med en känsla av misslyckande i ryggsäcken, till nästa gång skolan drar igång med sin idrottshysteri.
torsdag 11 september 2008
jag, konsument #II
Ok, här kommer intressanta länkar för den som är intressant .... intresserad menar jag. :-)
Man kan konstatera att coop är bäst på ekomat, axfood är sämst. Ju högre inkomst man har desto viktigare tycker man det är att välja eko och rättvisemärkt .... va!? Det kan väl ändå inte vara sant, omformulering tack, ju högre inkomst man har desto större möjlighet att välja eko och rättvisemärkt har man! Frågan är bara om man gör det ...
Sen tillkommer ju frågan om hur vi kan kontrollera att det vi köper verkligen är ekologiskt, och producerat enligt etiska normer vi kan godta, det har inte jag nån lösning på.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=826877
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=825991
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=826085
Välkommen att delta i min anti-konsumismkamp!
...genom att bidra minst en gång/vecka med ett förslag till aktion, via klädval, val av förtäring, kommunikations alternativ, energisparande, deltagande i event m.m.
Inga begränsningar förutom fantasin
Var och en ansvarar personligen vid eventuella lagöverträdelser
Var vänlig anmäl er nedan under länken "kommentarer" !!
Man kan konstatera att coop är bäst på ekomat, axfood är sämst. Ju högre inkomst man har desto viktigare tycker man det är att välja eko och rättvisemärkt .... va!? Det kan väl ändå inte vara sant, omformulering tack, ju högre inkomst man har desto större möjlighet att välja eko och rättvisemärkt har man! Frågan är bara om man gör det ...
Sen tillkommer ju frågan om hur vi kan kontrollera att det vi köper verkligen är ekologiskt, och producerat enligt etiska normer vi kan godta, det har inte jag nån lösning på.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=826877
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=825991
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3130&a=826085
Välkommen att delta i min anti-konsumismkamp!
...genom att bidra minst en gång/vecka med ett förslag till aktion, via klädval, val av förtäring, kommunikations alternativ, energisparande, deltagande i event m.m.
Inga begränsningar förutom fantasin
Var och en ansvarar personligen vid eventuella lagöverträdelser
Var vänlig anmäl er nedan under länken "kommentarer" !!
medelkonsumenten och jag
Ännu en dag där man blir påmind om sitt outsider-skap, även denna gång gäller det konsumtionen, DN-ekonomi berättar att konsumtionen gått ner bland svenskarna, varorna har helt enkelt blivit dyrare, så dyra att människorna måste välja annat. Jo det står faktiskt så, man slutar inte konsumera utan man väljer annat, det är just där skillnaden ligger mellan mig och medelkonsumenten, medelkonsumenten väljer annat. Förklaring krävs antar jag, jo det förklaras att man börjar gå ifrån modetänkandet när man väljer kläder och det man köper mer av är dom kläder man verkligen behöver istället, "praktiska plagg" kanske, bra för mig, förhoppningsvis kommer vi som alltid och endast köper dom kläder vi behöver att få ett större utbud att välja bland, ganska bra alltså i slutändan.
Folk köper färre skor står det, hm, här går det åt att köpa minst fyra fem par per år, p.g.a. att barnet växer ur dom man köpte förra året, så där har vi inget direkt val, fast så borde det väl vara i alla barnfamiljer, om man inte har syskon man kan ärva och så. Det är ju också en fördel om man har ungar vars fötter passar i skorna, skor nuförtiden skapas efter modet, inte efter hur fötter ser ut.
Alltså medelkonsumenten öppnar sin garderob och väljer att använda förra årets skor i år också, det är anmärkningsvärt enligt DN. Hm, mina skor är sådär tio år gamla och funkar än, får nya sulor då och då bara ... jo sant, jag gick med dom till skomakaren i våras och han blev överlycklig, "ah en person som lagar sin skor istället för att köpa nya!!! Kom jag fixar! ... vaaar har du köpt dom här, såna skor finns inte nu för tiden?" "Jo på Godegårds marken, 1997 tror jag."
Vet ni vad en skomakare är förresten?
DN publicerar en lista över vad som konsumeras mindre av:
Skor (det har vi talat om)
Kläder (har vi också talat om)
Nötkött (???vad är det?) Folk har börjat köpa mer kyckling och fläsk, tänka sej...!
Guld (guld???, fattar inget)
Möbler (men IKEA går tydligen bra har jag hört, jag köpte en brödrost förra året, räknas det som möbel...? Javisst ja, barnet fick en liten bokhylla i våras, den köpte jag på second hand för 80:-, den är jättefin)
Bensin (det är sånt där till bilar ja)
Bilar
Alltså jag känner att även priset på frukt och grönsaker stigit, och sojaprodukter har alltid varit dyrt, samt ekomat och rättvisemärkt, men sånt är inte intressant att ta upp på DN-ekonomi, antagligen för det inte är av allmänintresse. Ve och fasa! Vet ni att priset på choklad ska stiga, åh, hoppas bara man kommer att kunna unna sig nån liten bit då och då ;-).
tillägg:
(Ursäkta mig DN, det är mycket möjligt att ni skrivit om ekomat och rättvisemärkt vid något tillfälle, ni är ändå en skapligt vidsynt blaska :-))
Folk köper färre skor står det, hm, här går det åt att köpa minst fyra fem par per år, p.g.a. att barnet växer ur dom man köpte förra året, så där har vi inget direkt val, fast så borde det väl vara i alla barnfamiljer, om man inte har syskon man kan ärva och så. Det är ju också en fördel om man har ungar vars fötter passar i skorna, skor nuförtiden skapas efter modet, inte efter hur fötter ser ut.
Alltså medelkonsumenten öppnar sin garderob och väljer att använda förra årets skor i år också, det är anmärkningsvärt enligt DN. Hm, mina skor är sådär tio år gamla och funkar än, får nya sulor då och då bara ... jo sant, jag gick med dom till skomakaren i våras och han blev överlycklig, "ah en person som lagar sin skor istället för att köpa nya!!! Kom jag fixar! ... vaaar har du köpt dom här, såna skor finns inte nu för tiden?" "Jo på Godegårds marken, 1997 tror jag."
Vet ni vad en skomakare är förresten?
DN publicerar en lista över vad som konsumeras mindre av:
Skor (det har vi talat om)
Kläder (har vi också talat om)
Nötkött (???vad är det?) Folk har börjat köpa mer kyckling och fläsk, tänka sej...!
Guld (guld???, fattar inget)
Möbler (men IKEA går tydligen bra har jag hört, jag köpte en brödrost förra året, räknas det som möbel...? Javisst ja, barnet fick en liten bokhylla i våras, den köpte jag på second hand för 80:-, den är jättefin)
Bensin (det är sånt där till bilar ja)
Bilar
Alltså jag känner att även priset på frukt och grönsaker stigit, och sojaprodukter har alltid varit dyrt, samt ekomat och rättvisemärkt, men sånt är inte intressant att ta upp på DN-ekonomi, antagligen för det inte är av allmänintresse. Ve och fasa! Vet ni att priset på choklad ska stiga, åh, hoppas bara man kommer att kunna unna sig nån liten bit då och då ;-).
tillägg:
(Ursäkta mig DN, det är mycket möjligt att ni skrivit om ekomat och rättvisemärkt vid något tillfälle, ni är ändå en skapligt vidsynt blaska :-))
onsdag 10 september 2008
LHC
LB-blogg är tyvärr inte lika snabb som partikelacceleratorn i Cern, men det hoppas jag att ingen förväntat sig. Alltså, man kan ibland hamna i nå´t sorts tanke-vakuum, eller kanske ska jag säga kreativ uppgivenhet, nja, det där lät deprimerande märker jag. Det finns helt enkelt alldeles för mycket som oroar ibland, för många besvärliga händelser i världen, för många knöliga individer i ens närhet, för mycket som måste redas ut, man blir matad med så mycket skit att apatin slår till istället för kreativiteten, så funkar i alla fall jag. Min trött-blogg vilar för tillfället, annars borde dessa rader nog ha postats där istället, sorry.
Men nu var det dom där Big Bang-partiklarna jag tänkt skriva om, verkar dessvärre som det tar tid att komma till skott!...ha! Jo, så snabbt går det faktiskt i LHC (och jag snackar inte om nåt hockey-lag nu) dvs. Large Hardon Collider, den 27 kilometer långa runda tunneln dom byggt i Frankrike, på gränsen till Schweiz, det är nästan tre mil va?!, som protoner skall färdas igenom och krocka! (Om ni glömt vad protoner är så orkar jag faktiskt inte förklara just nu, lider av tanke-vakuum som ni vet, slå upp på google eller nåt...!?)
Med 11 000 varv i sekunden skall partiklarna fara runt, sen är det meningen att dom skall krocka med varandra och forskarna ska kunna studera vad som händer efter krocken, mäta energin som frigörs och tror sig på så vis kunna komma fram till hur jorden bildades, eller ja, universum, Bigbangkraschbombang, då? :-) Dom kallas hadroner, partiklarna som krockar, jag kan inte förklara riktigt så kom gärna in med kommentarer om ni vill, så vi kan få lite klarhet. 600 miljoner krockar i sekunden, wow! Inte underligt att forskarna är som saliga, äntligen skall dom få reda på varför vi finns, varför vi väger nåt, varför en del av oss har mörk energi och en del av oss ljus ... nå, kanske inte. Själv undrar jag nog mest över det där sista ... men det verkar som intresset för att ta reda på det är betydligt svalare och går i betydligt lägre hastighet
Hela härligheten har kostat 57 miljarder SKr, den invigs nu, idag, på förmiddagen. Känner ni nåt?
Men nu var det dom där Big Bang-partiklarna jag tänkt skriva om, verkar dessvärre som det tar tid att komma till skott!...ha! Jo, så snabbt går det faktiskt i LHC (och jag snackar inte om nåt hockey-lag nu) dvs. Large Hardon Collider, den 27 kilometer långa runda tunneln dom byggt i Frankrike, på gränsen till Schweiz, det är nästan tre mil va?!, som protoner skall färdas igenom och krocka! (Om ni glömt vad protoner är så orkar jag faktiskt inte förklara just nu, lider av tanke-vakuum som ni vet, slå upp på google eller nåt...!?)
Med 11 000 varv i sekunden skall partiklarna fara runt, sen är det meningen att dom skall krocka med varandra och forskarna ska kunna studera vad som händer efter krocken, mäta energin som frigörs och tror sig på så vis kunna komma fram till hur jorden bildades, eller ja, universum, Bigbangkraschbombang, då? :-) Dom kallas hadroner, partiklarna som krockar, jag kan inte förklara riktigt så kom gärna in med kommentarer om ni vill, så vi kan få lite klarhet. 600 miljoner krockar i sekunden, wow! Inte underligt att forskarna är som saliga, äntligen skall dom få reda på varför vi finns, varför vi väger nåt, varför en del av oss har mörk energi och en del av oss ljus ... nå, kanske inte. Själv undrar jag nog mest över det där sista ... men det verkar som intresset för att ta reda på det är betydligt svalare och går i betydligt lägre hastighet
Hela härligheten har kostat 57 miljarder SKr, den invigs nu, idag, på förmiddagen. Känner ni nåt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
