Gatans makt är också en sorts demokrati, yttrar reportern efter att ha refererat från demonstrationer i Kongo, där myndigheterna arresterat en populär rappare. Samtidigt läser jag en notis om Spaniens förslag till ny abortlagstiftning, där regeringen vill införa en mer liberal syn på aborter och där människor på gatan demonstrerar och vill bevara den strängare lagen.
Jo gatans makt är kanske en slags demokrati, men en sådan som bygger på faktumet den som skriker högst får sin vilja igenom, och det kan man ju fundera på, om det är demokrati.
Ann Heberlein skriver krönika i Kyrkans Tidning, menar, skriker man högt om hur rik kyrkan är och hur den tar ut orimligt höga skatter av sina medlemmar, och på så sätt lyckas övertala människor att gå ur, så är det synd att inte fler tar reda på vad kyrkan verkligen gör, utöver att förvalta gamla kyrkobyggnader. Ännu ett bevis på att störst kör först, eller jag menar den som skriker högst ... gatans demokrati ... ligger nedärvd i människans gener och jag börjar bli tveksam till om den någonsin kommer att gå att styra och ska vi det?
Länk till Ann Heberleins krönika:
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/varning_for_kyrkoavgiftning_0_11851.news.aspx?staffname=Ann Heberlein
söndag 25 oktober 2009
fredag 23 oktober 2009
kalasbyxor
Enligt modet i höst ska man slopa jeansen och klä sig i "kalasbyxor" och högklackat, enligt DN´s modesidor. Bloggaren har nyligen investerat i äkta Nudie, varför hon njuter av att trots det inte vara klädd efter modet. Ibland gör man bara rätt!! :-)
Som ni kanske vet använder jag Twitter, det är oftast därifrån jag får uppslag till inlägg, och hittar intressanta bilder. Jag har några favoriter som jag följer, erkännas kan att jag läser på Twitter mer än jag själv skriver, det är varierande och roligt.
Som ni kanske vet använder jag Twitter, det är oftast därifrån jag får uppslag till inlägg, och hittar intressanta bilder. Jag har några favoriter som jag följer, erkännas kan att jag läser på Twitter mer än jag själv skriver, det är varierande och roligt. En av mina favoriter nämnde jag i ett tidigare inlägg alldeles nyligen, en modefotograf som ilsknat till på Ralph Laurens sätt att visa kläder. Hennes boyfriend är konstnär och designer och har inspirerats av hennes Tweets och passar på att skoja lite, han skriver i en tweet att han tillfrågats av Lauren att komma med i teamet, och han har fått stor uppskattning för sina arbeten. Här intill visar han en av sina idéer, en tjusig kreation, gjord i photoshop såklart!
Vattenhålet
En fundering om elakhet och, ja, inte snälla människor. Vad händer när en konflikt uppstår och vem bär anvaret? (Notera att jag inte skriver "vems är felet")
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.
Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.
Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.
Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.
Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.
I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?
I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.
Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.
Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".
Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel
... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.
Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.
Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.
Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.
Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.
I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?
I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.
Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.
Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".
Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel
... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.
fredag 16 oktober 2009
Den konstiga vägen
Hittade en historia via en av personerna jag följer på Twitter, hon är modefotograf och har självklart reagerat genom att lägga ut ett nyhetsklipp och en intervju med modellen Filippa Hamilton. Jag fick en anledning att snacka kroppsideal med min tolvåring, och det var skönt att få en sund reaktion som lät "det ser sjukt ut", för det gör det.
Grejen är att den här bilden är ändrad i photoshop, tjejen ser inte ut så här och det förstår man ju, den som gjort den har gått över gränsen och konstruerat en seriefigur snarare än en modebild. Här har man gått och retat upp sig på att skyltdockorna är för smala och ser ut som barbies, men det finns tricks i oändlighet så länge man har datorer. Helt klart.
#
12-åringen reagerar sunt, låtsas kräkas en stund, rycker sen på axlarna och går över till att lyssna på Broder Daniel, världen går i en konstig riktning, jag kan inte låta bli att undra var det ska sluta. Framför allt undrar man ju vem som suttit bakom datorn när den här bilden kom till, man undrar vem som tycker det är snyggt, och man undrar om våra kroppar tillslut kommer att försvinna ut i intet, en massa tomma kostymer fladdrar runt över trottoarerna med en och annan hårtest som svänger runt högst upp kring halslinningen.
#
Frågan är hur vi då skall känna igen varandra, men det är kanske mindre viktigt, i alla fall för modeskaparna, det är bättre att vi är anonyma stelbenta silikonrobotar utan vare sig känslor eller snabba rörelser, då är det lättast att fixa till coola kläder.
Modellen på bilden, som arbetat för Ralph Lauren i åtta år, blev avskedad strax efter det att det här omslaget publicerades, inte för att bilden var galen, utan för att hon inte längre kommer i kläderna som sys upp, hon anses helt enkelt vara för fet. Inte undra på då att man var tvungen att retuschera bilden. Boing Boing skriver lite mer om någon är intresserad: http://www.boingboing.net/2009/10/14/ralph-lauren-fires-p.html#previouspost
#
Ok, då kommer veckans dummaste. Vi mötte idag, på stan, en tjej med gipsad vrist, man försöker in i det längsta att inte skratta åt andra människor, och jag lär min 12-åring att man måste ha överseende och låta andra ta sina egna beslut och klä sig som dom vill och så. Det är inte så ofta jag har svårt att hålla mig för skratt, men idag brast det, tjejen kämpade sig fram på högklackat! Jag menar inte normalt högklackat utan verkligen hööögklackat, med gips kring ena vristen. Om hon av någon anledning läser det här, eller om någon av hennes vänner gör det, så kan jag säga att jag vill inte tro att någonting slutat fungera på ett visst kontor, och om hon behöver någon som lyssnar så ställer jag upp, men någonstans går gränsen även för mig. Jag är så ledsen ... men det här klarade jag bara inte.
#
Världen går i en konstig riktning, och just nu går tjejerna högt. Jag köper aldrig Ralph Lauren, varför skulle jag det? Det är allas vårt ansvar som föräldrar att ge våra barn trygghet och självförtroende, så dom kan se att det finns ett val som är deras eget och våga lita till det, så dom inte låter modevärlden välja i deras ställe.
torsdag 15 oktober 2009
Underbara förvirrade liv
Det talas om verklighetens folk, det är Göran Hägglunds fel ... eller rätt. Intressant att en diskussion om vanlighet kommit upp i mediaflödet, ska bli intressant att se hur man löser det där med att förklara vad verklighet är, och vanlighet. Vem vill vara vanlig, vill Göran det? Skulle han vara politiker om han strävade efter att vara vanlig, bara vanlig. För visst ligger det ett litet "bara" framför det där vanliga?
Där kommer vi in på problemet tycker jag, nämligen värderingen, bara vanlig. Vad vill människor som lever en vanligt liv i verkligheten egentligen, dom som arbetar och bildar familj, mamma-pappa-barn-familj, till skillnad mot eliten och dom med speciella krav på livet ... som är politiker, kulturvänstern, bögar ...hrm? ... ensamstående föräldrar, arbetslösa, sjuka och handikappade...? Hm, nu blev det lite konstigt här någonstans, blev det inte.
Tänk att man äntligen hamnat bland eliten!! Underbara värld.
Min verklighet är min verklighet, kan aldrig bli din verklighet, en lärdom av livet. Var och en står alltid ensam, var och en står alltid inför sin egen komplexitet och sin egen lösning, och ingen annan kan någonsin ta ansvar för Göran Hägglunds liv, tänk på det. ... and don´t confuse it with love, please ...
Där kommer vi in på problemet tycker jag, nämligen värderingen, bara vanlig. Vad vill människor som lever en vanligt liv i verkligheten egentligen, dom som arbetar och bildar familj, mamma-pappa-barn-familj, till skillnad mot eliten och dom med speciella krav på livet ... som är politiker, kulturvänstern, bögar ...hrm? ... ensamstående föräldrar, arbetslösa, sjuka och handikappade...? Hm, nu blev det lite konstigt här någonstans, blev det inte.
Tänk att man äntligen hamnat bland eliten!! Underbara värld.
Min verklighet är min verklighet, kan aldrig bli din verklighet, en lärdom av livet. Var och en står alltid ensam, var och en står alltid inför sin egen komplexitet och sin egen lösning, och ingen annan kan någonsin ta ansvar för Göran Hägglunds liv, tänk på det. ... and don´t confuse it with love, please ...
fredag 9 oktober 2009
Fred på jorden och gudomen i US of A
Nobelpris hit och dit, den tiden på året då Scandinavien står tydligt på världskartan, varför får Barack Obama fredspris?? ... för dom kan väl inte mena allvar med att mannen har jobbat ihärdigt för fred i världen, eller? Inte än ...
Han har den drömmen möjligen, att människor ska leva i fred, åtminstone i fred med alla amerikanska medborgare, och att ingen ska behöva gå svältande, åtminstone inte i US of A. Sen är han duktig på att skriva tal, tal som griper tag och avslöjar sanningar, men vem har egentligen skrivit talen och brukar inte just amerikanare ha en tendens att vara lite smöriga och sentimentala, fördomsfullt eller sant?
Vad jag vill komma till är att jag faktiskt inte riktigt förstår varför han fått priset, Nobelkommitten motiverar det med att han "tänt ett framtidshopp". Jo, jo ... många funderingar uppstår i alla fall i mitt huvud om vad ett fredspris egentligen ska stå för, om man delar ut det till presidenter, vad ger det för signal till alla dom som arbetar ute på fältet mitt bland krig, fattigdom och död?
Jag minns när Médecins Sans Frontièrs fick priset, det gav också starka reaktioner för att det var en organisation och inte en enskild person. Ingen kunde däremot ifrågasätta att organisationens arbete i världen inte var oerhört viktigt och fyllde en avgörande funktion för många många människor. Då kände jag att Nobelkommitten fick mitt förtroende, ett bra beslut, ett vågat beslut, skönt och hoppingivande. Nu känns det som om Kommitten nästan överlevt sig själva, törs man inte längre vara stilbildande, törs man inte längre ta kontroversiella beslut?
För jag tycker inte det här är särskilt överraskande, det är att flyta med i den allmänna opinionen, stryka medhårs. Visst har Barack Obama tänt ett hopp, och visst är det bra att försöka uppmuntra andra ledare till att ställa sig bakom hans verbala korståg, men något lite mer fantasifullt hade varit roligare. Jag väntar bara på att det skall dyka upp nåt skumt litet spöke i Baracks garderob, vänta ni, ingen människa kan vara en gud hur mycket vi än försöker intala oss det, och hur länge som helst kommer han inte att kunna stråla i skuggan efter mr. f*****g Bush.
Läs gärna Svenska freds omedelbara reaktion: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte
Nu ska jag fortsätta lyssna på MM, det är liksom det läget idag, "arma-godd**n-motherf**kin-geddon" (Marilyn Manson)
Han har den drömmen möjligen, att människor ska leva i fred, åtminstone i fred med alla amerikanska medborgare, och att ingen ska behöva gå svältande, åtminstone inte i US of A. Sen är han duktig på att skriva tal, tal som griper tag och avslöjar sanningar, men vem har egentligen skrivit talen och brukar inte just amerikanare ha en tendens att vara lite smöriga och sentimentala, fördomsfullt eller sant?
Vad jag vill komma till är att jag faktiskt inte riktigt förstår varför han fått priset, Nobelkommitten motiverar det med att han "tänt ett framtidshopp". Jo, jo ... många funderingar uppstår i alla fall i mitt huvud om vad ett fredspris egentligen ska stå för, om man delar ut det till presidenter, vad ger det för signal till alla dom som arbetar ute på fältet mitt bland krig, fattigdom och död?
Jag minns när Médecins Sans Frontièrs fick priset, det gav också starka reaktioner för att det var en organisation och inte en enskild person. Ingen kunde däremot ifrågasätta att organisationens arbete i världen inte var oerhört viktigt och fyllde en avgörande funktion för många många människor. Då kände jag att Nobelkommitten fick mitt förtroende, ett bra beslut, ett vågat beslut, skönt och hoppingivande. Nu känns det som om Kommitten nästan överlevt sig själva, törs man inte längre vara stilbildande, törs man inte längre ta kontroversiella beslut?
För jag tycker inte det här är särskilt överraskande, det är att flyta med i den allmänna opinionen, stryka medhårs. Visst har Barack Obama tänt ett hopp, och visst är det bra att försöka uppmuntra andra ledare till att ställa sig bakom hans verbala korståg, men något lite mer fantasifullt hade varit roligare. Jag väntar bara på att det skall dyka upp nåt skumt litet spöke i Baracks garderob, vänta ni, ingen människa kan vara en gud hur mycket vi än försöker intala oss det, och hur länge som helst kommer han inte att kunna stråla i skuggan efter mr. f*****g Bush.
Läs gärna Svenska freds omedelbara reaktion: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte
Nu ska jag fortsätta lyssna på MM, det är liksom det läget idag, "arma-godd**n-motherf**kin-geddon" (Marilyn Manson)
måndag 5 oktober 2009
Bäst?
Frågan är var i världen det är bäst att bo, jag läser en lista som är baserad på BNP per person, förväntad livslängd och läskunnighet bl.a., jag frågar mig omedelbart var det är bäst att bo om man hör till gruppen arbetslösa eller långtidssjukskrivna, nog tycker jag att det skulle vara en klart viktigare faktor att se på när det gäller att avgöra var det är bäst för människan att bo. Hur är det med miljön då, i vilka länder är det bäst att leva med tanke på miljön? Jag tänker inte bara luften vi andas, hur ren naturen är eller vilken mat vi äter, utan också livsmiljön den som påverkar vår hälsa och ger oss bl.a. hjärtproblem och fetma.
Ok, nu var jag kanske onödigt kritisk, och kanske innehåller de här tabellerna jag läst ändå dom frågestälningarna, kanske har forskarna grundat sina resultat på dom också. På bilden syns en grupp människor som vill uppmärksamma oss på klimatförändringarna på jorden, det är från en vinfarm i Frankrike.
Nedan artisten och kamoflagemålaren Liu Bolin, som målar sig själv för att smälta in i miljön.
Ok, nu var jag kanske onödigt kritisk, och kanske innehåller de här tabellerna jag läst ändå dom frågestälningarna, kanske har forskarna grundat sina resultat på dom också. På bilden syns en grupp människor som vill uppmärksamma oss på klimatförändringarna på jorden, det är från en vinfarm i Frankrike.
Nedan artisten och kamoflagemålaren Liu Bolin, som målar sig själv för att smälta in i miljön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
