Ynkmamman ynkar .... :-)

Vet ni vad Pekingspelen är? Precis, sportsliga prövningar, i Norrköping faktiskt, Peking...? Undrar varför staden fick det smeknamnet, jag minns inte hur det var nu.
Men för att återgå, jag känner mig fullständigt anfallen av idrott och sport just nu, till saken hör att det normalt sett inte intresserar mig det minsta, jo att röra på sig och motionera, det är helt ok, alltså viktigt, även om jag inte gör det tillräckligt ofta som sig bör, men just företeelsen idrott. Det intresserar inte mig, snarare kan det irritera mig, men, det intresserar andra, alla andra verkar det som, och därför bör det även intressera mig annars har jag något allvarligt konstruktionsfel i mitt system.

Livet har flutit på skapligt lugnt vad gäller idrottsliga aktiviteter för min del, när jag väl kom ur skolplikten, nån gång i 18-19 årsåldern, blev det hanterbart, dvs. jag har avhållit mig från sådant jag inte haft lust med. Nu, nu har jag ett barn, med samma problem som jag hade. Barnet är som tur är betydligt tuffare än jag var, men intresset för idrottsliga och sprotsliga rörelser är minst lika svagt, om inte svalare. Barnet ynkar och ynkar, och mina försök till tröst som "bara skolan är slut, efter nian typ, då går det över, försök att stå ut" hjälper föga. Jag som sitter mitt emot barnet varje dag och får de direkta känslomässiga reaktionerna, jag kan ju se att här finns en omedelbar risk att skolans iver att få ungarna att idrotta, ger motsatt effekt, mitt barn kommer att avsky allt vad idrott heter i framtiden, att gång på gång bli ställd inför ett tvång skapar tillslut en olust som gör allting till oöverstigliga hinder.


Den kommande veckan sprudlar alla lärare och idrottsintresserade föräldrar och barn och föreningsaktiva av lycka, en hel vecka med idrott! Kommunen tillsammans med organisationer och föreningar har ordnat med en hel vecka där barn och ungdomar kan prova på olika idrotter, Pekingspelen (riktigt vitsigt också). Jo, det är väl jättebra! Jag gläds med er. Felet är bara att det ha blivit ett krav, ett tvång, den skola där flest barn deltar och provar på vinner, tävla i vem som kan prova på flest idrotter och vara mest aktiv. Gissa vem som kommer att prova på så lite som möjligt, t.o.m. minst av alla, jo ... mitt barn.

Läraren berättade att mitt barn var den som valt minsta antalet aktiviteter, jag svarade med att "det förstår jag, hon vill ju inte! "Vad läraren lade för värdering i det konstaterandet vet jag inte, men nog kändes det som hon var missnöjd, ungefär, "ynka dig nu inte, hon ska ju inte vara med på så mycket". Men, för mitt barn är det jävligt mycket! Två grejer måndag, inget tisdag, två grejer onsdag, en grej torsdag och en grej fredag, en hel vecka av jobbiga aktiviteter att delta i som inte är på något vis lustfyllda, och som jag inte kan ge någon vettig motivation till, man överlever utan att idrotta, men överlever man utan kunskap ... Idrott kan ge träning i samarbete, ge gruppkänsla osv, men det kan även andra aktiviteter göra, som studier eller politiskt engagemang.

Vissa saker den här veckan kommer barnet tycka är roligt, det vet jag, men hela arrangemanget blir så stort och påverkar så onödigt mycket allt annat under veckan, så här hemma kommer vi att pusta ut när veckan är över, och, gå vidare med en känsla av misslyckande i ryggsäcken, till nästa gång skolan drar igång med sin idrottshysteri.