Hur länge lever Saviano

När jag funderar över hur livet skulle varit om jag blivit född i ett annat sammanhang, av andra föräldrar eller på en annan plats på jorden, inser jag snart att tanken är hopplöst löjlig, jag skulle inte få någon visshet hur länge jag än funderar, och intressant att veta är det inte heller. När jag däremot tänker tanken hur skulle mitt liv varit om jag gjort andra val ... (utan att nu fördjupa mig i varför jag gjort de val jag gjort :-) ) ... då blir det intressantare, för då uppstår tankar kring varför människor gör de val dom gör? Hur vågar dom göra de val de gör?

Hörde en kort intervju med en svensk man som just nu sitter på Bangkok´s flygplats, bland demonstranterna, och med risk för sitt liv tar ställning för Thailands folk, mot den som dom säger korrupte och odemokratiske presidenten. Vad får honom att göra det valet, man kan tycka att ett lugnt, tryggt, svenskt ;-) liv skulle locka mera...
Barack Obama ställer upp på att bli USA´s förste svarta president, trots att historien säger oss att det är ett projekt med livet som insats, jag tänker M.L.King, jag tänker J.F.K., visserligen 40 år sedan men ändå. Han gör det valet. Salman Rushdie skämtar med Islam och retar upp de muslimska fundamentalisterna till vansinne så pass att han resten av sitt liv tvingas leva under dödshot, just för att han anser sig ha rätt till det.

Många, många människor tillbaka i tiden har gjort ödesdigra val, val som många gånger skjutit utvecklingen på jorden framåt, men som också lett till egen personlig katastrof eller undergång, Vi är glada över att jorden faktiskt är rund, eller hur, och att vi vet att solen snurrar kring jorden ... :-S, och att vi vet hur man tillverkar en atombomb... hm :-( . Lägg sedan till alla dom som sätter sina liv på spel utanför medias ljus, alla dom som jobbar för olika organisationer runt om i världen för att förbättra människors livsvillkor, som hjälper i krigssituationer och vid naturkatastrofer. Tänk alla dom som i tysthet offrar sina liv för sina barn, för sina kära, utan att få sitt namn nämnt på första sidan i Dagens Nyheter eller New York Times. Varför gör dom sina val ...

Jag läste om don Peppino Diana, prästen som 1994 blev mördad för att han i ett manifest gått ut med att maffian i Neapel förstör livet för så många familjer och att dess ledare inte lever som goda kristna. Nu ser vi ytterligare ett ansikte som vågar träda fram och göra ett val. Trots att Horace Engdahl tydligt framhåller att Svenska Akademien välkomnar Roberto Saviano och Salman Rushdie som författare, inte som offer, när dom deltar i seminariet, som hölls i tisdags förra veckan, för att diskutera vikten av yttrandefriheten, kan i alla fall jag inte låta bli att undra, vad offrar han, vad vinner han, Saviano, när han öppet berättar om Peppino och Camorran i Neapel?

Min elvaåring såg en bild i tidningen, av ovan nämnda författare, hennes omedelbara reaktion, som antagligen är helt grundad på deras utseende, blev: "Fy, va äckliga dom ser ut!" Jag studerar bilden mer ingående och kan inte annat än hålla med henne, kanske inte vad gäller deras personliga utseende utan snarare uttrycket i bilden. Jag kan också förstå varför människor förfasar sig över att skattepengar går till excentriska författares personliga beskydd i form av livvakter och "safe houses", men det är ju inte så enkelt, det handlar om våra demokratiska rättigheter och vår rätt att säga vad vi tycker, yttrandefriheten! ... eller gör det inte det?

Det känns som om det någonstans har blivit så fel, nu igen! I kampen för frihet måste man först skapa sig en stark offentlig identitet, ett högt podie att äntra innan man yttrar sig, annars blir ens kamp fullständigt bortkastad, går rakt ner i rännstenen.

Hur länge till lever Saviano ... ?