julspänning

Ja man vet inte, ett vanligt enkelt infall till ytlig konversation kan bli nästan vad som helst om man inte tänker sig för, nu så här före julhelgen. I hissen, i tvättstugan, på gatan, i kvartersbutiken, på skolavslutningen, på försäkringskassan, på vårdcentralen eller i kön på varuhuset, var som helst kan en tidigare så enkel fras som "ja suck, det är mycket att stå i nu inför julen..." följas av nästan vad som helst, t.o.m. utvecklas till djup diskussion om ideologier, traditioner eller ekonomiska kriser tillbaka i historien.

Jag står invid en helt främmande människa och väntar på min tur och betraktar henne forskande, för jag vet inte ens om hon firar julen, hon ser ut att ha sitt ursprung i ett annat land, i en annan kultur än den jag har, kanske är hon muslim, kanske är hon kristen men syriskortodox och firar Jesus födelse i januari. Min rödhåriga granne som jag brukar skoja med i tvättstugan, hon firar först i januari och inte alls med dom krav eller förväntningar som jag är van vid att omgivningen bär på. Man kan aldrig veta, och spänningen stiger. Den första tanken när jag skall inleda ett samtal med någon jag inte är så bekant med blir, "undrar vilken tradition denna familj har, kan jag inleda med en "jul-stress-fras"?"

Tillsammans med dom andra föräldrarna på skolavslutnings-fikat, med pepparkakor och skinkmackor, juldekorationer på bordet, krubba i hörnet, alla attribut inför typisk svensk jul, hamnar jag just i det dilemmat. Snackar högstadieskolor med en kvinna från Polen, snackar jobb och sjukskrivning med en kvinna med Indiskt namn, vars man heter något med Afrikansk klang och har utseende därefter. Min dotters bästa väninnas mamma kommer från Bosnien, och tjejen som jobbar i vår kvartersaffär, hennes son har ett syd amerikanskt namn. Alla äter pepparkakor, alla dricker kaffe. Vi har trevligt tillsammans och våra barn är tillsammans varje dag.



Medveten om det okända gör mig så jädra nyfiken, jag kan inte låta bli att samspråka med ett par herrar som sitter intill mig i väntan, för att möjligen kunna lista ut vad deras bekymmer är, vad deras förväntningar är. Jag vet fortfarande inte deras ursprung, det är egentligen inte intressant, möjligen Syrien, möjligen Palestina, men de har uppenbarligen samma problem som jag, nämligen oron för att pengarna skall räcka till alla utgifter, internationellt, universellt problem. Vi kom heller aldrig in på det här med julfirande, egentligen inte konstigt för av hur stor vikt är det, när man har ett par minuters konversation att tillgå.

Det blongar i könummer presentatören, jag reser mig hastigt och när mitt ärende är avslutat och jag styr stegen mot den regniga miljön ute på Kungsgatan, vänder sig en av männen mot mig med ett mycket vänligt uttryck i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han funderade på, kanske har han inte för vana att samtala med svenskfödda kvinnor, kanske kändes det underligt, kanske var jag underlig ... undrar om han och hans familj firar jul? Skitsamma, julen är snart över och vi kan ta det lugnt igen, varva ner, men jag kan inte låta bli att glädja mig över att traditioner inte längre behöver se likandana ut varje år, eller se likadana ut för alla människor. Nya kulturyttringar skapar nya och spännande möjligheter, det är inte längre så jädra stelt och kravfyllt, för jag kan hävda att jag skapar mig en egen tradition, nämligen den att för oss ser julfirandet helt olika ut varje år, och de personer vi firar jul med i år är helt andra än de vi firade med förra året. Riktigt spännande och varierande, och trevligt blir det för vi har bestämt det själva!!