Inlägg i yttrandefrihetsdebatten ;-)

"I krig och kärlek är allting tillåtet", Är det ett talesätt som ni känner igen? Mig har det följt sedan jag var barn, och jag avskyr det, det är uselt, för vissa saker är helt enkelt inte alls tillåtna vare sig i krig eller kärlek, eller någon annanstans heller för den delen.

"Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll", minns inte om det var Bamse eller Pippi Långstrump som sa det, eller kanske var det björnen Nalle Puh, han med den lilla, lilla hjärnan :-) Minnet sviker mig som sagt men budskapet står klart och tydligt för mig. Pippi var ju för övrigt också mycket rik, och det ställde ytterligare krav på henne, och ensam var hon också, med egna löningar på både det ena och det andra. Jag är nu inget särskilt stort fan av Astrid Lindgren, det vet alla som känner mig, så kanske är jag lite ful som använder hennes Pippi som ett gott föredöme i mitt blogginlägg, men nu är det ändå så att ingenting här i världen är antingen svart eller vitt, inte ens rätt eller fel kan man alltid avgöra, så nu tar jag mig ändå den friheten. Det är nämligen inte direkt henne jag ska skriva om, även om hon är bra som referens, utan om en helt annan frihet, under ansvar, som kallas yttrandefriheten.

Fenomenet anonym smutskastning av enskild person, via internet, är nämligen något som under julhelgen drabbat en av mina vänner. Eftersom jag själv bloggar och ganska ofta oroar mig för vad mina inlägg skulle kunna väcka för reaktioner, känns det som drabbat henne väldigt obehagligt, det känns också obehagligt därför att jag märker hennes rädsla för att fortsätta skriva och uttrycka sig. Hon håller på att bli tystad helt enkelt. Det är fasansfullt och mycket, mycket oroande.

Det är så enkelt! Skriva av sig lite ångest och lite ilska, rikta det mot en offentlig person som representerar någonting man avskyr, inte fundera ett smack på konsekvenserna för personen, må riktigt bra efteråt, och göra det helt anonymt ...? Ingen kommer någonsin att kunna ifrågasätta det man skrivit, inte ens inför sig själv behöver man stå till svars. Vilken människa har behov av att göra något sån´t ... hur kan man efteråt känna sig nöjd med sig själv.

Med yttrandefriheten fick vi automatiskt också ett ansvar, precis som Bamse och Pippi har, men dom som är sagofigurer tycks vara betydligt smartare än vi människor. De författare som hittade på figurerna hade säkerligen en dröm om att människorna skulle kunna leva i gemenskap och frid, men även onda figurer rumlar runt i sagorna, utan dem blir det ingen historia och inga problem att lösa. I slutet av berättelsen blir det nästan alltid bra, det goda segrar och Pippi slänger in skurkarna i finkan och delar sedan ut godis till alla ungar. I verkliga livet blir det oftast tvärtom, skurkarna vinner och dom starka är oftast dom onda, jag tror det är därför jag aldrig lyckats förlika mig med Astrid Lindgren, hon lurade mig att tro att allt skulle bli bra ... tänk vad enfaldig man kan vara när man är barn. Och tänk vilken idiot man är som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, eller åtminstone vill hoppas.

Det finns situationer då man uppfylls av den där känslan av att hur jag än gör, vad jag än säger, så sker ingen förändring, jag kan inte påverka ett skeende. Den känslan är frustrerande och irriterande. Jag läser någonting som för en stund får mig ur känslomässig balans, jag mobiliserar ett spontant motangrepp, men någonstans vet jag att ett ställningskrig leder ingen vart, det enda som sker är en upptrappning. Exemplen är många, människan har svårt att ge sig, har svårt för att låta någon annan få rätt. Jag har berört det här problemet många gånger och måste återkomma hela tiden, och nu återkommer jag igen, i samband med att min vän blivit utsatt i sin blogg.

Det är ett mänskligt betéende som är svårt att överse med, det skadar och kränker andra människor och är därför så oerhört svårt att försvara. Naturligtvis finns där förklaringar, jag själv tror att det handlar om individer som mår väldigt dåligt, har svårt att hävda sig gentemot andra och har ett dåligt självförtroende, det enda sätt som återstår för att få sina känslor i balans blir då att trampa på andra, och dom känner någon sort tllfredsställelse i det. Dom här personerna saknar också empati för människor som inte tillhör deras egen krets och är rädda för sådant dom inte har kontroll över, vilket ju är uttryck för självförakt och inte minst bitterhet och missnöje. Vi får dock inte glömma alla dom som lever med stor bitterhet och sorg, men som trots det orkar bemöta sina medmänniskor väl, dom är trots allt i majoritet, men syns tyvärr sällan.

Vid de tillfällen jag själv blivit utsatt, kränkt eller berörd, lägger jag märke till att förövaren inte tycks ha något samvete och att det kan vara det som faktiskt skiljer oss åt, eller kan det vara så att förövaren har ett dåligt samvete men inte klarar av att säga förlåt, och därför inte orkar med sig själv? Jag skulle lida stora samvetskval om jag visste med mig att jag kränkt en annan människa, jag skulle må dåligt och skynda mig att rätta till mitt misstag. Jag skulle hellre låta någon som har fel få rätt, än att utsätta den personen för en kränkande behandling eller uttalande. Tänk att man kan vara en sådan idiot, även när man blivit stor.

Nu tror jag ändå att min vän kommer att fortsätta blogga, och det hoppas jag innerligt, enligt uppgift ligger redan ett inlägg i startgropen. Frågan är om angreppen fortsätter, hur klarar hon det. Frågan är också hur klarar vi det, i detta bloggandets och anonymitetens tidvarv, har vi för dåligt moraliskt tänkande, har vi för dåligt regelverk för hur man uppträder offentligt, inte bara FRA-lagen bör diskuteras utan även hela vårt förhållningssätt till varandra på nätet och i offentliga sammanhang. Fram för yttrandefriheten, men glöm inte att var och en har ett moraliskt ansvar för det man yttrar, även när man gör det anonymt.