Idiotiska lördagsfunderingar

Hur man reagerar på händelsen med konststudenten som lurades och fick folk att tro att hon skulle ta livet av sig, tror jag beror en hel del på vad man har för erfarenheter av psykvården. Några dagar har gått och många bloggar tar upp händelsen och många bloggläsare kommenterar. Själv har jag oerhört dåliga erfarenheter av psykiatrin, både för min egen del och för andras, det skiljer nog mycket på olika enheter, det finns säkert en del som fungerar bra, jag har hört att det skall vara lite bättre kring storstäderna, Stockholm bl.a., men här har det varit rent uselt.

Jag har blivit lite förvånad, måste jag erkänna, och vid flera tillfällen har jag känt mig manad att själv fälla kommentarer, t.ex. på Psykbryt.com, Psykiatern.blogg m.fl., men inte riktigt vetat hur, vad ... reaktionerna har varit så starka att jag inte riktigt vågat. Många som lider av psykisk sjukdom har känt sig kränkta, vårdpersonal har varit förbannade för att resurser går åt i onödan, resurser som så väl behövs till dom som verkligen är sjuka och det sägs att patienter tagit skada och mått dåligt. Något som också sagts är att om det varit en journalist så skulle det inte varit lika illa ... det är där jag inte riktigt hänger med längre. ?

Jag reagerade först på att tilltaget låg utanför normen för konstnärligt uttryck, som jag själv personligen tyckte alltså, sedan när jag fick fundera ett tag så hade jag snart överseende med det, jag kom nämligen fram till att det positiva i det här var efterspelet, det finns ett bra engelskt ord för det, aftermath. Jag kan nämligen hitta ett stort spektrum av frågeställningar som utkristalliserar sig, en hel massa samhällsfenomen och problem som det berör, många, många uppslag till diskussionsämnen, bara att välja och vraka.

Jag tar bara ett par exempel:
Hur står det till inom psykvården, innehåller den "slutna rum" som det nu påstås, och vad är då egentligen det? Varför känner sig en person som lider av psykisk sjukdom så kränkt, ser den på sig själv som en person med ett mindre värde eller är det samhället som fostrat till mindervärdeskänsla?
Hur kommer personer i forsättningen att reagera om dom ser en människa i färd med att skada sig själv eller bete sig irrationellt, kommer dom att tänka att det där är nog bara en som simulerar?
Under vilka vilkor arbetar egentligen polisen, behöver dom mer utbildning och träning i att ta hand om psykiskt sjuka personer?
Fick inte psykiatrin väldigt mycket mer resurser för bara ett par år sedan, har dom pengarna verkligen satsats på rätt sätt?
Vad är konst egentligen, vilken roll skall och borde konstnärer ha i vårt samhälle?
Varför är det mer ok om en journalist går in någonstans och smygfilmar, än om en konstnär gör det?
Beror de häftiga reaktionerna på att det var just psykvården hon konfronterade, och det på så vis drabbat en grupp personer som anses svaga i samhället?
... eller är det så att man är rädd för att det skall uppdagas att psykiskt sjuka personer anses svagare och har en lägre prioritet än andra.
Vilket etiskt tänkande styr inom vården, och vilket etiskt tänkande styr oss människor, och finns där en skillnad mellan dessa två tänkesätt?
Hade det varit skillnad om konststudenten varit man?

Det här var bara några frågeställningar. Någon som har något att tillägga? Kommentarer och diskussion uppmuntras!