Gör det någon nytta ...?

Vi var väl inte till mycket nytta känns det som, många människor gick med men det borde varit fler, det kunde varit fler. Flaggorna lyste upp torget nedanför rådhuset, vi såg dom på långt håll, sen stod vi där ledsna och arga, förväntansfulla och uppgivna medan våra fötter trampade och skorna halkade på den smältande isen som uppstått under de få dagar då vi haft riktiga vintertemperaturer utomhus. Det är inte som där, här, där är varmt och här är vinter, där brinner staden och där blöder barnen, medan vi lugnt promenerar genom centrum med flaggor och plakat, vi ropar, men hörs det ... Här kan man skönja ljudet av ett flygplan som just startat från flygplatsen och svävar iväg ovanför det gråa molntaket, medan där viner bombplanen ständigt över himlen och sprider en obeskrivlig fasa bland människorna.

Hur kan vi tro att vi gör någon skillnad, där vi går, utom möjligen för dom som kommit hit, därifrån, som har har familj och släktingar kvar, men vi måste tro, vi måste gå, för vi har en kraft inom oss som säger att någonting är så fel, så väldigt, väldigt fel. Vi går, jag går, och känner en viss samhörighet åtminstone med dom andra som går, bekanta ansikten, goda vänner, vanliga medborgare i vår stad sida vid sida med förtvivlade palestinier, kanske med rötter i just Gaza. Någonstans känns det så litet just här, så lite vi kan påverka, så stor världen är.


Så starka krafterna är som driver människor till krig, t.o.m. här och nu i demonstrationståget, i parken där vi samlas, kan man känna spänningen i luften, någon vill avlägsna svenska flaggan, någon skriker "Israel-mördare!". Talarna på podiet försöker mana till fredstankar och samtal, försöker visa på vad den här samlingen vill syfta till, fred, medmänsklighet, folkrätten, inte konflikt. Men man känner hur svårt det är, hur ilskan kokar hos människorna, hur tålamodet sinar och våldet ligger i luften och pyr, här, i vår stad, i vår trygghet, har något hemskt smugit sig in. Vi tvingas att ta ställning, att göra ett hopplöst val mellan svart och vitt, trots att det varken finns svart eller vitt ... det finns bara grått, vintergrått.

När manifestationen avslutats bryter vi upp, på håll kan jag se flaggorna fortfarande vaja och höra en grupp människor fortfarande ropa och nedanför torget ser jag polisbilen stå, den som följt oss på vägen, två polismän en man och en kvinna står en bit ifrån och samtalar lugnt. Vi går nerför gatan och möter ett par i medelåldern som är ute på lördagsshopping i centrum. Hon ser polisbilen och påpekar undrande för sin man att, nu är dom ute igen, nu är det bråk någonstans. När vi precis passerat paret hör jag mannen säga "Jaha, det är dom där palestinierna, då förstår jag varför dom står där, polisen."

Och jag förstår visst, varför vi inte var fler som deltog i manifestationen.


Jag var så glad att se flera av mina vänner där idag, inte bara dom jag umgås med genom politiken utan även ni andra var där. Det var en blandad samling människor, kulturarbetare, kommunanställda, arbetslösa, studenter, sjukpensionärer, politiskt aktiva såklart, från fler partier och från flera städer, och representanter från Palestinska föreningen, också såklart. Känns trist att läsa de så kallade "liberala" kommentarerna, som vill påstå att mötet enbart präglades av Hamas och Hizboullahanhängare, att vi som var där var pro terrorism, vad ska man säga, meningslöst att ens försöka bemöta dessa röster, men jag måste ändå uttrycka min besvikelse över att dom finns här i vår kommun och på högt uppsatta poster. :-( Vi kämpar vidare för ett mer humant och medmänskligt samhälle.