Den här han frågade alltså mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Hm, näe, jag tycker inte riktigt att jag har den möjligheten, jag har barn", blev svaret. Tror inte han förstod vad jag menade, det att självmord inte är ett alternativ när man är ensam mor, i så fall måste det även innefatta barnmord, och ett sånt beslut ligger ju betydligt längre bort i depressionernas dimmhöljda landskap än ett enkelt och simpelt självmord. Han skrev bara.
Sen frågade han varför jag inte ville äta medicin längre. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Dom hjälper inte, medicinerna." Han skrev. Han frågade vilka mediciner jag ätit. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Det minns jag faktiskt inte, det var flera år sedan, jag slutade när jag blev ensamstående mamma." Han satt tyst och tittade på mig, jag bannade plötsligt mig själv för att jag glömt namnen på medicinerna, jag sa: "antidepressiva". ... "Jo", sa han, rättade till sig lite i stolen och nämnde namnet på den sort jag ätit sista gången. Jag tittade på honom, och började allvarligt undra vad han höll på med.
Jag sa att de tidigare gångerna, då jag träffat läkare, har dom rekommenderat någon form av terapi, men av någon anledning anser inte den nuvarande enheten att det skulle passa mig. Han reste sig då och läste i journalen med hjälp av datorn, sa, "Det är svårt att riktigt förklara dina problem, det ligger i din personlighet ... suck". Jag sa att "Det vet jag, jag har fått det förklarat för mig." Jag tänkte, såklart inte mediciner hjälper, om det inte är så att man har lust att förändra någons personlighet, som min då ...?
Han frågade varför jag inte vill prova medicin igen. Jag tänkte att det frågade han nyss och det står i journalen, för övrigt har ingen inom vården frågat mig varken vad jag vill eller hur jag mår sedan två år tillbaka. Jag svarade, så lugnt jag kunde, att medicinen hittills inte hjälpt mig och att jag haft väldiga besvär av biverkningar. Han frågade på vilket sätt. Jag tänkte att det står också i journalen, men jag sa: "Jag fick ångest, ont i magen och blodtrycket sjönk så pass att jag blev yr och föll ibland, samt jag fick äta mer medicin både för magen och det låga blodtrycket".
I min journal står det att jag provat antidepressiv medicin "utan någon som helst effekt", det står också att jag har "en god förmåga till självreflektion och adekvat kan beskriva mina problem". Sen säger läkaren: "Det blir svårt att motivera en sjukersättning när du inte äter någon medicin, ja du gör ju ingenting faktiskt".
Idag sitter jag och undrar, naturligtvis uppfattade jag hans ord som ett rent hot, "ät nu medicinen jag ordinerar annars kan du klara dig bäst du vill." Troligen försöker han göra det rätta, inser att jag har ett problem, men vet vad försäkringskassan kommer att kräva i ett läkarutlåtande. Han vet att det inte finns tid till att planera för någon form av relevant hjälp till mig. Han vet att psykiatrin är hårt belastad och underbemannad. Han vet att jag har rätt när jag klagar över att det tagit 1½ år för mig att få den här läkartiden, han vet att det inte finns resurser för alla som lider av lättare psykisk problematik, inte ens till dom som är självmordsbenägna. Han vet att medicin inte kommer att hjälpa mig, men han försöker slå in på den enklaste vägen, så han har något konkret att skriva i läkarutlåtandet. Jag vet också det här.
Ändå pratar han inte med mig, ändå möter han mig inte som man möter en medmänniska, och det tar honom mindre än tjugo minuter att inte göra det, mindre än tjugo minuter fick jag efter att ha väntat i 1½ år. Jag har så jäkla svårt att acceptera det, så svårt att begripa. Han envisas med att behålla sin roll som allvetande storebror, en patient kan inte vara hans jämlike utan enbart en del av ett problem han är tvungen att lösa, annars bryter helvetet löst.
Jag hade ett samtal med en vän, hon säger det är ungerfär som i en diktaturstat, vi som har erfarenhet av psykiatrin vi har alla upplevt det. Storebror ser allt. Hon säger också att en överläkare en gång ilsket erkänt att hon själv åt Litium, troligen som ett sätt att försöka få min vän att äta det. Man vet inte något om varandra, kanske gick min läkare på antidepressiv medicin, vad vet jag. När man inte möter varandra kan ingen utveckling ske, när läkaren inte vill lyssna på mig, inger han inget förtroende, och ingenting i världen kan få mig att svälja ett piller som ordinerats av honom. Möjligen kunde jag ha kännt förtröstan och lugn när jag lämnade sjukhuset, istället fick jag en förnimmelse av självmordstankar. Jag tänker byta vårdenhet, det har jag rätt till som medborgare. Frågan är bara om det hjälper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar