Hur man reagerar på händelsen med konststudenten som lurades och fick folk att tro att hon skulle ta livet av sig, tror jag beror en hel del på vad man har för erfarenheter av psykvården. Några dagar har gått och många bloggar tar upp händelsen och många bloggläsare kommenterar. Själv har jag oerhört dåliga erfarenheter av psykiatrin, både för min egen del och för andras, det skiljer nog mycket på olika enheter, det finns säkert en del som fungerar bra, jag har hört att det skall vara lite bättre kring storstäderna, Stockholm bl.a., men här har det varit rent uselt.
Jag har blivit lite förvånad, måste jag erkänna, och vid flera tillfällen har jag känt mig manad att själv fälla kommentarer, t.ex. på Psykbryt.com, Psykiatern.blogg m.fl., men inte riktigt vetat hur, vad ... reaktionerna har varit så starka att jag inte riktigt vågat. Många som lider av psykisk sjukdom har känt sig kränkta, vårdpersonal har varit förbannade för att resurser går åt i onödan, resurser som så väl behövs till dom som verkligen är sjuka och det sägs att patienter tagit skada och mått dåligt. Något som också sagts är att om det varit en journalist så skulle det inte varit lika illa ... det är där jag inte riktigt hänger med längre. ?
Jag reagerade först på att tilltaget låg utanför normen för konstnärligt uttryck, som jag själv personligen tyckte alltså, sedan när jag fick fundera ett tag så hade jag snart överseende med det, jag kom nämligen fram till att det positiva i det här var efterspelet, det finns ett bra engelskt ord för det, aftermath. Jag kan nämligen hitta ett stort spektrum av frågeställningar som utkristalliserar sig, en hel massa samhällsfenomen och problem som det berör, många, många uppslag till diskussionsämnen, bara att välja och vraka.
Jag tar bara ett par exempel:
Hur står det till inom psykvården, innehåller den "slutna rum" som det nu påstås, och vad är då egentligen det? Varför känner sig en person som lider av psykisk sjukdom så kränkt, ser den på sig själv som en person med ett mindre värde eller är det samhället som fostrat till mindervärdeskänsla?
Hur kommer personer i forsättningen att reagera om dom ser en människa i färd med att skada sig själv eller bete sig irrationellt, kommer dom att tänka att det där är nog bara en som simulerar?
Under vilka vilkor arbetar egentligen polisen, behöver dom mer utbildning och träning i att ta hand om psykiskt sjuka personer?
Fick inte psykiatrin väldigt mycket mer resurser för bara ett par år sedan, har dom pengarna verkligen satsats på rätt sätt?
Vad är konst egentligen, vilken roll skall och borde konstnärer ha i vårt samhälle?
Varför är det mer ok om en journalist går in någonstans och smygfilmar, än om en konstnär gör det?
Beror de häftiga reaktionerna på att det var just psykvården hon konfronterade, och det på så vis drabbat en grupp personer som anses svaga i samhället?
... eller är det så att man är rädd för att det skall uppdagas att psykiskt sjuka personer anses svagare och har en lägre prioritet än andra.
Vilket etiskt tänkande styr inom vården, och vilket etiskt tänkande styr oss människor, och finns där en skillnad mellan dessa två tänkesätt?
Hade det varit skillnad om konststudenten varit man?
Det här var bara några frågeställningar. Någon som har något att tillägga? Kommentarer och diskussion uppmuntras!
lördag 31 januari 2009
fredag 30 januari 2009
följetong i "galenskap"
länk till bloggen Psykbryt, som skriver om konstfackstudentens tilltag:
http://psykbryt.com/index.php/2009/01/26/anna-odells-psykbryt/
... glöm inte läsa kommentarerna!
http://psykbryt.com/index.php/2009/01/26/anna-odells-psykbryt/
... glöm inte läsa kommentarerna!
Har jag verkligen fatttat det här rätt?
Idag känner jag mig riktigt svensk, sitter och äter fil med musli och läser på mjölkpaketen! Jo, ni läste rätt, jag har lagrad Cheddar på mackan också. :-)
I Östergötland skall närproducerad mjölk och grädde komma ut i affärerna, här hos oss lär det ta ett tag innan mjölken kommer till butiken, men i grannkommunerna söderut finns det snart. Några storbönder har slagit ihop sig och startat ett eget mejeri, vid sidan av "jätten Arla", mjölken hämtas i separata tankbilar, en för varje gård, så man skall t.o.m. kunna välja från vilken enskild bonde man vill handla, synd att man inte kan välja mellan Majros och Doris, det vore ju en rikting tio-poängare!
"Bara det inte blir dyrt så ...", läste jag i en kommentar, men det blir det, flera kronor dyrare än Arla-mjölken, men många dagar färskare också. Storbönderna i Östergötland tror benhårt på sin idé. Det är ju bra ...
Jag läser på mjölkpaketen framför mig, Arla har just lanserat en nyhet, ekologisk mild yoghurt, jag fantiserar vildsint och ställer tyst frågan, "Varför finns det egentligen mjölk som inte är ekologisk?!" Det vore ju bara för Arla att säga, "Vi tar endast emot ekologiskt producerad mjölk, sätt igång och producera!!" Det är det största mejeriet, en viktig jätte, det skulle få genomslag, och folk skulle inte ha något annat val än att köpa det ekologiska, och allt skulle var frid och fröjd och hälsosamt och bra ... Nähe, inte det? ;-)
Vad som istället händer är att små bönder, förlåt, stora bönder går ihop i små bolag och levererar närproducerat, och det är bra, men inte ekologiskt, och dyrt, och bara för den som har råd med grädde på moset. Arla kör fram och tillbaka på vägarna med sin mjölk, det vet vi, dåligt för miljön, massor av onödiga avgasutsläpp, inte bara från Majros och Doris, och vad jag aldrig kunnat fatta är att det tydligen är lönsamt också, håller nere priserna på mjölken?? Hallåååå!! Politikerna vakna, det måste faktiskt vara något fel här!! Om jag köper mjölk av Kalle i Slaka kostar det mer än om jag köper av Östen i Ystad, fast Kalles kossor går alldeles här utanför, i hagen, och Ystad ligger typ 50 mil härifrån!! Fatta!!
Jag faller in i min fantasi igen, "tänk, tänk om dom här ko-bönderna, som just startat ett eget litet mejeri, hade gjort det ekologiskt, hade varit helt, ja helt underbart!"
Nu sitter jag här vid köksbordet och världen har ännu en gång krånglat till sig, jag måste göra ett val men kan inte bestämma mig. Hoppas det tar lång tid innan Östgöta-mjölken kommer till min butik ... och vet ni!? Idag stod en kille precis framför mig vid mejeriavdelningen, och han tog en ekologisk mellanmjölk! Ha! Det var härligt att se, och han gjorde det så självklart, precis som jag gör. Snälla Just a Fair-y, skriv något om det här och ge mig klarhet, du brukar vara klok i det mesta som gäller konsumtion. Kommentera gärna ni andra också! Jag vet inte hur jag ska välja. :-S
I Östergötland skall närproducerad mjölk och grädde komma ut i affärerna, här hos oss lär det ta ett tag innan mjölken kommer till butiken, men i grannkommunerna söderut finns det snart. Några storbönder har slagit ihop sig och startat ett eget mejeri, vid sidan av "jätten Arla", mjölken hämtas i separata tankbilar, en för varje gård, så man skall t.o.m. kunna välja från vilken enskild bonde man vill handla, synd att man inte kan välja mellan Majros och Doris, det vore ju en rikting tio-poängare!
"Bara det inte blir dyrt så ...", läste jag i en kommentar, men det blir det, flera kronor dyrare än Arla-mjölken, men många dagar färskare också. Storbönderna i Östergötland tror benhårt på sin idé. Det är ju bra ...
Jag läser på mjölkpaketen framför mig, Arla har just lanserat en nyhet, ekologisk mild yoghurt, jag fantiserar vildsint och ställer tyst frågan, "Varför finns det egentligen mjölk som inte är ekologisk?!" Det vore ju bara för Arla att säga, "Vi tar endast emot ekologiskt producerad mjölk, sätt igång och producera!!" Det är det största mejeriet, en viktig jätte, det skulle få genomslag, och folk skulle inte ha något annat val än att köpa det ekologiska, och allt skulle var frid och fröjd och hälsosamt och bra ... Nähe, inte det? ;-)
Vad som istället händer är att små bönder, förlåt, stora bönder går ihop i små bolag och levererar närproducerat, och det är bra, men inte ekologiskt, och dyrt, och bara för den som har råd med grädde på moset. Arla kör fram och tillbaka på vägarna med sin mjölk, det vet vi, dåligt för miljön, massor av onödiga avgasutsläpp, inte bara från Majros och Doris, och vad jag aldrig kunnat fatta är att det tydligen är lönsamt också, håller nere priserna på mjölken?? Hallåååå!! Politikerna vakna, det måste faktiskt vara något fel här!! Om jag köper mjölk av Kalle i Slaka kostar det mer än om jag köper av Östen i Ystad, fast Kalles kossor går alldeles här utanför, i hagen, och Ystad ligger typ 50 mil härifrån!! Fatta!!
Jag faller in i min fantasi igen, "tänk, tänk om dom här ko-bönderna, som just startat ett eget litet mejeri, hade gjort det ekologiskt, hade varit helt, ja helt underbart!"
Nu sitter jag här vid köksbordet och världen har ännu en gång krånglat till sig, jag måste göra ett val men kan inte bestämma mig. Hoppas det tar lång tid innan Östgöta-mjölken kommer till min butik ... och vet ni!? Idag stod en kille precis framför mig vid mejeriavdelningen, och han tog en ekologisk mellanmjölk! Ha! Det var härligt att se, och han gjorde det så självklart, precis som jag gör. Snälla Just a Fair-y, skriv något om det här och ge mig klarhet, du brukar vara klok i det mesta som gäller konsumtion. Kommentera gärna ni andra också! Jag vet inte hur jag ska välja. :-S
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Varning för idiot! ...igen. (inte ett inlägg för psykiskt sköra)
Nu har en händelse uppkommit som jag nog borde kommentera, men det är tusan så svårt, och att det berör två av mina intresseområden gör inte saken lättare, bara mer frustrerande. Tjejen på konstfack som ställde sig på bron och skulle hoppa, har ni läst om henne? Hon blev omhändertagen av polis och tvångsinlagd på psyket, och det visade sig att hon gjort det som en del i ett konstprojekt ... Hoppas ni har bakgrunden annars finns den här: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=877532
Jag kan, om jag ska vara ärlig, inte bli annat än nyfiken på vad hon har för planer, hon har stampat in på ett mycket känsligt område och jag tycker det ska bli fantastiskt spännande att se vad det leder till. Jag blir heller inte ett dugg förvånad över reaktionen från sjukhuset, chefen på psyket säger att idén är befängd, och uttrycker sig så här: (citat ur DN) - Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin.
Snacka om att han är nedlåtande och kränkande, typisk psykvårdsmanér !! >:-( , inget att förvånas över. Ett hopp tänds i mitt hjärta när man ser hur han utrycker sig, avslöjar sig, och han gör det offentligt, vilken idiot! Hoppet grusas snart tyvärr, för jag vet ju av erfarehet att dom där alltid vinner i alla fall, psykpatienter har inget direkt människovärde som vi vet, om dom opponerar sig kan man alltid mena att dom är psykiskt instabila, att dom kommer att ta sitt förnuft till fånga till slut, och komma krypande till korset och be om sin medicin och om att få bli intagna. Men han, idioten till chef på psyket, han kommer alltid att sitta där på sin tron och styra över krakarna, i evighet, och knapra sitt litium ... som ha skriver ut till sig själv och tillhandahålls helt gratis, medan vi arbetslösa nollor får betala för detsamma. Ojdå, vilken vändning det här inlägget tog, någon slags inbyggd latent ilska där tror jag, som just pös ut verkar det. :-)
Jo visst, tack kära konstfackelev, för att du försöker, och tur hade du, som lyckades komma ut därifrån i tid. Jag hoppas innerligt att detta ditt tilltag kommer att ge resultat, jag är som sagt nyfiken så jag spricker.
Sen kan man även diskutera frågan om polisanmälan, jo, kanske det, men historien förtäljer faktiskt inte hur poliserna agerade, vet vi t.ex.om hon hade för avsikt att hamna på psyket? Hur skulle du, eller jag, reagera om flera främmande människor beter sig på ett auktoritärt sätt och tvingar oss in i en bil bara för att vi är ledsna och förtvivlade, tänkte bara ... Vi vet som sagt inte hur polisen betedde sig, vad vi däremot vet är att många poliser känner stor oro inför situationer med psykiskt sjuka människor, kanske trodde dom på allvar att hon skulle försöka döda dom, dra upp en kniv och hugga till!!! Wow! Vi vet som sagt inte.
Underligt är det också hur intressant det är att polisanmäla för att tjejen i onödan utnyttjat sjukhusets resurser, om jag vill polisanmäla sjukhuset för att jag inte vid behov tillåts nyttja dess resurser, då skulle dom bara skratta åt mig och ingen jäkel skulle bry sig, det skulle avskrivas direkt, trots att det är något som händer betydligt oftare än konstfackselever kliver upp på broar.
Sen kan man fundera kring frågan om vad konst är. Ja, vad är konst? I det här fallet skiter jag i det, någon skrev på Newsmill "konst är viktig skit!", jo du, är inte psykvården ännu viktigare skit kanske, skiten att ta hand om människor i kris, människor som mår jävligt dåligt, människor som är svaga och rädda och sköra, och där jobbar dom värsta idioterna!! ... i psykvården, där jobbar dom riktiga psykfallen, dom riktigt svaga, dom som behöver någon att trampa på för att må bra. Tänk på det. Men visst, visst är konst serious shit too.
Jag kan, om jag ska vara ärlig, inte bli annat än nyfiken på vad hon har för planer, hon har stampat in på ett mycket känsligt område och jag tycker det ska bli fantastiskt spännande att se vad det leder till. Jag blir heller inte ett dugg förvånad över reaktionen från sjukhuset, chefen på psyket säger att idén är befängd, och uttrycker sig så här: (citat ur DN) - Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin.
Snacka om att han är nedlåtande och kränkande, typisk psykvårdsmanér !! >:-( , inget att förvånas över. Ett hopp tänds i mitt hjärta när man ser hur han utrycker sig, avslöjar sig, och han gör det offentligt, vilken idiot! Hoppet grusas snart tyvärr, för jag vet ju av erfarehet att dom där alltid vinner i alla fall, psykpatienter har inget direkt människovärde som vi vet, om dom opponerar sig kan man alltid mena att dom är psykiskt instabila, att dom kommer att ta sitt förnuft till fånga till slut, och komma krypande till korset och be om sin medicin och om att få bli intagna. Men han, idioten till chef på psyket, han kommer alltid att sitta där på sin tron och styra över krakarna, i evighet, och knapra sitt litium ... som ha skriver ut till sig själv och tillhandahålls helt gratis, medan vi arbetslösa nollor får betala för detsamma. Ojdå, vilken vändning det här inlägget tog, någon slags inbyggd latent ilska där tror jag, som just pös ut verkar det. :-)
Jo visst, tack kära konstfackelev, för att du försöker, och tur hade du, som lyckades komma ut därifrån i tid. Jag hoppas innerligt att detta ditt tilltag kommer att ge resultat, jag är som sagt nyfiken så jag spricker.
Sen kan man även diskutera frågan om polisanmälan, jo, kanske det, men historien förtäljer faktiskt inte hur poliserna agerade, vet vi t.ex.om hon hade för avsikt att hamna på psyket? Hur skulle du, eller jag, reagera om flera främmande människor beter sig på ett auktoritärt sätt och tvingar oss in i en bil bara för att vi är ledsna och förtvivlade, tänkte bara ... Vi vet som sagt inte hur polisen betedde sig, vad vi däremot vet är att många poliser känner stor oro inför situationer med psykiskt sjuka människor, kanske trodde dom på allvar att hon skulle försöka döda dom, dra upp en kniv och hugga till!!! Wow! Vi vet som sagt inte.
Underligt är det också hur intressant det är att polisanmäla för att tjejen i onödan utnyttjat sjukhusets resurser, om jag vill polisanmäla sjukhuset för att jag inte vid behov tillåts nyttja dess resurser, då skulle dom bara skratta åt mig och ingen jäkel skulle bry sig, det skulle avskrivas direkt, trots att det är något som händer betydligt oftare än konstfackselever kliver upp på broar.
Sen kan man fundera kring frågan om vad konst är. Ja, vad är konst? I det här fallet skiter jag i det, någon skrev på Newsmill "konst är viktig skit!", jo du, är inte psykvården ännu viktigare skit kanske, skiten att ta hand om människor i kris, människor som mår jävligt dåligt, människor som är svaga och rädda och sköra, och där jobbar dom värsta idioterna!! ... i psykvården, där jobbar dom riktiga psykfallen, dom riktigt svaga, dom som behöver någon att trampa på för att må bra. Tänk på det. Men visst, visst är konst serious shit too.
måndag 26 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Ontario, here we come ...
The Nice Blog Award, som jag fick av Just a Fair-y, har nu spridit sig till Canada och bloggen "Hungry Zombie Couture". Kolla själva!!
http://hungryzombiecouture.blogspot.com/
Jag har ingen aning om vad tjejen skriver, men det verkar vara en populär blogg med många kommentarer, så nu är det dags att få reda på lite om hur det är att leva i Ontario, kallt antar jag helt spontant :-).
http://hungryzombiecouture.blogspot.com/
Jag har ingen aning om vad tjejen skriver, men det verkar vara en populär blogg med många kommentarer, så nu är det dags att få reda på lite om hur det är att leva i Ontario, kallt antar jag helt spontant :-).
onsdag 21 januari 2009
Damma av dig och ryck upp dig!!!
"Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America." President Obama
Många kommenterar idag på sina bloggar, tycker och önskar sig. Jag har varit väldigt tjatig med presidentvalet under hela hösten, och hade väl egentligen tänkt ligga lågt idag. Jag blir smittad hur jag än gör, måste skriva nå´t.
Jag och en vän var igår mycket eniga om att Barack Obama troligen kommer att bli en väldigt tuff president, mot alla. Han kommer att ställa krav på och förvänta sig handling av personerna i hans närhet och hela världen. Hans båda döttrar får säkerligen veta hur man skall uppföra sig och vad man ska prestera i livet. Han har ett år på sig, påstår experterna på politiskt taktik, under detta år kommer folk att göra som han säger till dom att göra, sen får man se, bara att hoppas på att han gör dom rätta valen och tar dom rätta besluten.
Världen har så enormt stora förväntningar att det nästan inte är uppnåeligt för en enda man att genomföra, men när det gäller USA så är det just en enda man som genomför saker och ting, hur nu det går till. Well, det är bara att vänta och se, genomför han hälften av det han lovat så är ju det gott nog, och trots att man nästan längtade efter att bli amerikan när man lyssande till hans tal, så känner man en respekt inför vad stormakten i väst kan ta sig till med, historien tvättar man inte bort så lätt. "Obama da Man...", som en läsare av SFGate postat på pics communityn. Just det, "Mannen".
Många kommenterar idag på sina bloggar, tycker och önskar sig. Jag har varit väldigt tjatig med presidentvalet under hela hösten, och hade väl egentligen tänkt ligga lågt idag. Jag blir smittad hur jag än gör, måste skriva nå´t.
Jag och en vän var igår mycket eniga om att Barack Obama troligen kommer att bli en väldigt tuff president, mot alla. Han kommer att ställa krav på och förvänta sig handling av personerna i hans närhet och hela världen. Hans båda döttrar får säkerligen veta hur man skall uppföra sig och vad man ska prestera i livet. Han har ett år på sig, påstår experterna på politiskt taktik, under detta år kommer folk att göra som han säger till dom att göra, sen får man se, bara att hoppas på att han gör dom rätta valen och tar dom rätta besluten.
Världen har så enormt stora förväntningar att det nästan inte är uppnåeligt för en enda man att genomföra, men när det gäller USA så är det just en enda man som genomför saker och ting, hur nu det går till. Well, det är bara att vänta och se, genomför han hälften av det han lovat så är ju det gott nog, och trots att man nästan längtade efter att bli amerikan när man lyssande till hans tal, så känner man en respekt inför vad stormakten i väst kan ta sig till med, historien tvättar man inte bort så lätt. "Obama da Man...", som en läsare av SFGate postat på pics communityn. Just det, "Mannen".
lördag 17 januari 2009
Spela boll mitt i vintern, eller, mysko bananskal
Vi har ett ställe i stan som heter Bollspelaren. Antagligen spelar man boll där, normalt sett, vi har kommit att besöka stället av en annan anledning, skridskoåkning. Det ligger på lagom promenadavstånd hemifrån, men vägen dit och miljön runtomkring anses som onormalt tråkig enligt min 11-åring. Ok, jag fattar, "industri"-område, halvt övergivna tegelbyggnader, ödetomter, gamla omålade plank, mycket trafik, bilar parkerade där man skall gå ... och det värsta av allt, det påminner om ett idrottsställe, och det gillar inte min 11-åring alls. "Men åka skridskor är ju inte idrott", försöker jag, "jo konståkning", svarar hon bestämt, och jag får ge mig. (funderade tyst på varför hon inte nämnde ishockey... ? :-S)
Jag läste på en blogg, för inte alls länge sedan, om skridskobanor i centrum, bloggaren hade tydligen upplevt en så´n. Jag kan påminna mig nå´n film jag sett, där skådespelarna roar sig med skridskoåkning, Central Park i New York kanske, en romantisk företeelse där människor snurrar omkring i sina varma pälskappor och annat käckt som folk i storstädernas city klär sig i. Kanske vore det nå´t, en isbana nere på Tyska Torget, man kunde halka omkring i sina jeans och sin vinterkappa bara sådär på en kafferast eller på en lunch date, inte behöva trängas med sport-nördarna i sina termo overaller och annan långfärdsutrustning i senaste design, och känna sig off.
Vi var i alla fall där, på Bollspelaren, när 11-åringen plötsligt säger med en svårtydd min, "Akta dig så du inte halkar.. ", hon sneglar ner mot marken. "Ha,ha,ha", säger jag lite löjligt men inser strax att jag står med foten alldeles intill ett bananskal. "Ha, ha, ha", säger jag, nu ännu löjligare, och inser att jag fått ett uppslag till bloggen! När jag tittar runt på marken så ser jag en hel del bananskal, i alla olika tillstånd mot förruttnelse, eller möjligen förfrysning :-), liggande på marken. Vårt samtalsämne vid matbordet på lördagskvällen blev naturligtvis, "Varför ligger det så mycket bananskal kring isbanan på Bollspelaren?". Frågan är nog om jag inte kommer att plåga mina bloggläsare med en enkätfråga i ämnet, passa på att fundera över ett bra svar så länge. Kommentarer uppmuntras som vanligt :-)!!!!
Jag läste på en blogg, för inte alls länge sedan, om skridskobanor i centrum, bloggaren hade tydligen upplevt en så´n. Jag kan påminna mig nå´n film jag sett, där skådespelarna roar sig med skridskoåkning, Central Park i New York kanske, en romantisk företeelse där människor snurrar omkring i sina varma pälskappor och annat käckt som folk i storstädernas city klär sig i. Kanske vore det nå´t, en isbana nere på Tyska Torget, man kunde halka omkring i sina jeans och sin vinterkappa bara sådär på en kafferast eller på en lunch date, inte behöva trängas med sport-nördarna i sina termo overaller och annan långfärdsutrustning i senaste design, och känna sig off.
Vi var i alla fall där, på Bollspelaren, när 11-åringen plötsligt säger med en svårtydd min, "Akta dig så du inte halkar.. ", hon sneglar ner mot marken. "Ha,ha,ha", säger jag lite löjligt men inser strax att jag står med foten alldeles intill ett bananskal. "Ha, ha, ha", säger jag, nu ännu löjligare, och inser att jag fått ett uppslag till bloggen! När jag tittar runt på marken så ser jag en hel del bananskal, i alla olika tillstånd mot förruttnelse, eller möjligen förfrysning :-), liggande på marken. Vårt samtalsämne vid matbordet på lördagskvällen blev naturligtvis, "Varför ligger det så mycket bananskal kring isbanan på Bollspelaren?". Frågan är nog om jag inte kommer att plåga mina bloggläsare med en enkätfråga i ämnet, passa på att fundera över ett bra svar så länge. Kommentarer uppmuntras som vanligt :-)!!!!
Snart tar han över ...
Nu är det dags för ett lite lättsammare inlägg. På tisdag ska Obama blir president, det kommer väl att sändas direkt över hela världen kan jag tro. Har man gott om legobitar däremot, så kan man uppleva händelsen hemma vid köksbordet, eller, ja ... så många bitar har man kanske inte när jag tänker efter. Men vissa har, kolla in bilderna nedan, jag hittade dom i DailyTelegraph:
Här kommer presidenten och hans fru, och folket står längs vägen och hurrar!!
Här är bilder från själva ceremonin utanför Vita Huset, hela världen väntar på att han skall svära eden och hålla sitt öppningsanförande.
Här svär Obama president eden, hans fru och barn står bakom honom.
Jag lärde mig ett nytt ord på engelska: Inaugural = öppningsanförande :-) ... låter för mig som något helt annat, men det kan vi ta i ett annat inlägg ... ;-).
Här kommer presidenten och hans fru, och folket står längs vägen och hurrar!!
Här är bilder från själva ceremonin utanför Vita Huset, hela världen väntar på att han skall svära eden och hålla sitt öppningsanförande.
Här svär Obama president eden, hans fru och barn står bakom honom.Jag lärde mig ett nytt ord på engelska: Inaugural = öppningsanförande :-) ... låter för mig som något helt annat, men det kan vi ta i ett annat inlägg ... ;-).
tisdag 13 januari 2009
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=872981
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=871928
Ur DN 2009-01-13:
"Ett nytt monster föds i Gaza
Israel skapar nu nya terrorister
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=871928
Ur DN 2009-01-13:
"Ett nytt monster föds i Gaza
Israel skapar nu nya terrorister
Jag var på plats när det första palestinska upproret, intifadan, inleddes i Gaza för 21 år sedan: en spontan folkrensning mot ockupationen. Stenar mot skarpa skott. Kvinnor och barn mot soldater. Jag glömmer aldrig skriken i det överfulla Shifasjukhuset. En pappa som kom rusande med sitt redan döda barn i famnen. Ropen på hämnd. Drömmen om en egen stat. Det var så Hamas bildades. De muslimska bröderna hade uppmuntrats av den israeliska ockupationsmakten sedan början av 1980-talet. Israels underrättelsetjänst odlade de "fromma männen i moskéerna" som en motvikt till "terroristerna" i PLO. Intifadan förändrade allt. Det muslimska brödraskapet radikaliserades under Israels övervåld, dess mål blev en islamisk palestinsk stat, dess medel väpnad kamp: Israel skulle förintas.
Fem år tidigare invaderade Israel Libanon. Målet var att krossa PLO. Israel välkomnades till en början av den lokala shiitiska befolkningen, som avskydde den väpnade palestinska närvaron. Men Israels massiva våld och 18 år långa ockupation drabbade även de fattiga shiabönderna, tiotusentals tvingades fly norrut: så skapades kåkstäderna, de södra förorterna till Beirut. Där föddes Hizbollah, i dag Israels svåraste fiende.
Varje gång Israels Ledare har använt militärt övervåld för att "skapa säkerhet" har det i stället lett till nya, allt farligare fiender. I Gaza växer i denna onda tid ett nytt monster; de ångestfyllda skriken hörs åter från Shifasjukhuset, över 200 palestinska barn har hittills dödats.
Verkliga Israelvänner tar avstånd från kriget i Gaza. Massdödandet av palestinier gör den judiska staten mer osäker. 41 års ockupation är 41 år av våld, som skapat misär, desperation och terrorism. Generationer israeliska pojkar och flickor har kastat bort sin ungdom på att misslyckas med att kuva det palestinska folket. Om Israels ledare verkligen ville uppnå fred och säkerhet skulle de söka samtal med fienden. De skulle acceptera att palestinierna väljer sina egna representanter, på samma sätt som PLO erkändes på 1990-talet. Men Israels regering fruktade att förlora parlamentsvalet om några veckor om den valt dialog i stället för anfall.
Det krävs större mod att tala fred än att föra krig."
Fem år tidigare invaderade Israel Libanon. Målet var att krossa PLO. Israel välkomnades till en början av den lokala shiitiska befolkningen, som avskydde den väpnade palestinska närvaron. Men Israels massiva våld och 18 år långa ockupation drabbade även de fattiga shiabönderna, tiotusentals tvingades fly norrut: så skapades kåkstäderna, de södra förorterna till Beirut. Där föddes Hizbollah, i dag Israels svåraste fiende.
Varje gång Israels Ledare har använt militärt övervåld för att "skapa säkerhet" har det i stället lett till nya, allt farligare fiender. I Gaza växer i denna onda tid ett nytt monster; de ångestfyllda skriken hörs åter från Shifasjukhuset, över 200 palestinska barn har hittills dödats.
Verkliga Israelvänner tar avstånd från kriget i Gaza. Massdödandet av palestinier gör den judiska staten mer osäker. 41 års ockupation är 41 år av våld, som skapat misär, desperation och terrorism. Generationer israeliska pojkar och flickor har kastat bort sin ungdom på att misslyckas med att kuva det palestinska folket. Om Israels ledare verkligen ville uppnå fred och säkerhet skulle de söka samtal med fienden. De skulle acceptera att palestinierna väljer sina egna representanter, på samma sätt som PLO erkändes på 1990-talet. Men Israels regering fruktade att förlora parlamentsvalet om några veckor om den valt dialog i stället för anfall.
Det krävs större mod att tala fred än att föra krig."
lördag 10 januari 2009
Gör det någon nytta ...?
Vi var väl inte till mycket nytta känns det som, många människor gick med men det borde varit fler, det kunde varit fler. Flaggorna lyste upp torget nedanför rådhuset, vi såg dom på långt håll, sen stod vi där ledsna och arga, förväntansfulla och uppgivna medan våra fötter trampade och skorna halkade på den smältande isen som uppstått under de få dagar då vi haft riktiga vintertemperaturer utomhus. Det är inte som där, här, där är varmt och här är vinter, där brinner staden och där blöder barnen, medan vi lugnt promenerar genom centrum med flaggor och plakat, vi ropar, men hörs det ... Här kan man skönja ljudet av ett flygplan som just startat från flygplatsen och svävar iväg ovanför det gråa molntaket, medan där viner bombplanen ständigt över himlen och sprider en obeskrivlig fasa bland människorna.
Hur kan vi tro att vi gör någon skillnad, där vi går, utom möjligen för dom som kommit hit, därifrån, som har har familj och släktingar kvar, men vi måste tro, vi måste gå, för vi har en kraft inom oss som säger att någonting är så fel, så väldigt, väldigt fel. Vi går, jag går, och känner en viss samhörighet åtminstone med dom andra som går, bekanta ansikten, goda vänner, vanliga medborgare i vår stad sida vid sida med förtvivlade palestinier, kanske med rötter i just Gaza. Någonstans känns det så litet just här, så lite vi kan påverka, så stor världen är.
Så starka krafterna är som driver människor till krig, t.o.m. här och nu i demonstrationståget, i parken där vi samlas, kan man känna spänningen i luften, någon vill avlägsna svenska flaggan, någon skriker "Israel-mördare!". Talarna på podiet försöker mana till fredstankar och samtal, försöker visa på vad den här samlingen vill syfta till, fred, medmänsklighet, folkrätten, inte konflikt. Men man känner hur svårt det är, hur ilskan kokar hos människorna, hur tålamodet sinar och våldet ligger i luften och pyr, här, i vår stad, i vår trygghet, har något hemskt smugit sig in. Vi tvingas att ta ställning, att göra ett hopplöst val mellan svart och vitt, trots att det varken finns svart eller vitt ... det finns bara grått, vintergrått.
När manifestationen avslutats bryter vi upp, på håll kan jag se flaggorna fortfarande vaja och höra en grupp människor fortfarande ropa och nedanför torget ser jag polisbilen stå, den som följt oss på vägen, två polismän en man och en kvinna står en bit ifrån och samtalar lugnt. Vi går nerför gatan och möter ett par i medelåldern som är ute på lördagsshopping i centrum. Hon ser polisbilen och påpekar undrande för sin man att, nu är dom ute igen, nu är det bråk någonstans. När vi precis passerat paret hör jag mannen säga "Jaha, det är dom där palestinierna, då förstår jag varför dom står där, polisen."
Och jag förstår visst, varför vi inte var fler som deltog i manifestationen.
Jag var så glad att se flera av mina vänner där idag, inte bara dom jag umgås med genom politiken utan även ni andra var där. Det var en blandad samling människor, kulturarbetare, kommunanställda, arbetslösa, studenter, sjukpensionärer, politiskt aktiva såklart, från fler partier och från flera städer, och representanter från Palestinska föreningen, också såklart. Känns trist att läsa de så kallade "liberala" kommentarerna, som vill påstå att mötet enbart präglades av Hamas och Hizboullahanhängare, att vi som var där var pro terrorism, vad ska man säga, meningslöst att ens försöka bemöta dessa röster, men jag måste ändå uttrycka min besvikelse över att dom finns här i vår kommun och på högt uppsatta poster. :-( Vi kämpar vidare för ett mer humant och medmänskligt samhälle.
Hur kan vi tro att vi gör någon skillnad, där vi går, utom möjligen för dom som kommit hit, därifrån, som har har familj och släktingar kvar, men vi måste tro, vi måste gå, för vi har en kraft inom oss som säger att någonting är så fel, så väldigt, väldigt fel. Vi går, jag går, och känner en viss samhörighet åtminstone med dom andra som går, bekanta ansikten, goda vänner, vanliga medborgare i vår stad sida vid sida med förtvivlade palestinier, kanske med rötter i just Gaza. Någonstans känns det så litet just här, så lite vi kan påverka, så stor världen är.
Så starka krafterna är som driver människor till krig, t.o.m. här och nu i demonstrationståget, i parken där vi samlas, kan man känna spänningen i luften, någon vill avlägsna svenska flaggan, någon skriker "Israel-mördare!". Talarna på podiet försöker mana till fredstankar och samtal, försöker visa på vad den här samlingen vill syfta till, fred, medmänsklighet, folkrätten, inte konflikt. Men man känner hur svårt det är, hur ilskan kokar hos människorna, hur tålamodet sinar och våldet ligger i luften och pyr, här, i vår stad, i vår trygghet, har något hemskt smugit sig in. Vi tvingas att ta ställning, att göra ett hopplöst val mellan svart och vitt, trots att det varken finns svart eller vitt ... det finns bara grått, vintergrått.
När manifestationen avslutats bryter vi upp, på håll kan jag se flaggorna fortfarande vaja och höra en grupp människor fortfarande ropa och nedanför torget ser jag polisbilen stå, den som följt oss på vägen, två polismän en man och en kvinna står en bit ifrån och samtalar lugnt. Vi går nerför gatan och möter ett par i medelåldern som är ute på lördagsshopping i centrum. Hon ser polisbilen och påpekar undrande för sin man att, nu är dom ute igen, nu är det bråk någonstans. När vi precis passerat paret hör jag mannen säga "Jaha, det är dom där palestinierna, då förstår jag varför dom står där, polisen."
Och jag förstår visst, varför vi inte var fler som deltog i manifestationen.
Jag var så glad att se flera av mina vänner där idag, inte bara dom jag umgås med genom politiken utan även ni andra var där. Det var en blandad samling människor, kulturarbetare, kommunanställda, arbetslösa, studenter, sjukpensionärer, politiskt aktiva såklart, från fler partier och från flera städer, och representanter från Palestinska föreningen, också såklart. Känns trist att läsa de så kallade "liberala" kommentarerna, som vill påstå att mötet enbart präglades av Hamas och Hizboullahanhängare, att vi som var där var pro terrorism, vad ska man säga, meningslöst att ens försöka bemöta dessa röster, men jag måste ändå uttrycka min besvikelse över att dom finns här i vår kommun och på högt uppsatta poster. :-( Vi kämpar vidare för ett mer humant och medmänskligt samhälle.
fredag 9 januari 2009
kort kommentar om Kriget
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, många andra skriver så bra och så mycket. Först tänkte jag inte alls kommentera mer än att lägga ut lite bilder och länkar, det finns inga ord, känns det som ...
Jag har följt inlägg och kommentarer på lokala tidningens bloggar, och det förvånar mig, och stör mig, hur litet engagemanget är hos vissa. Vad som också stör mig är de ilskna kommentarerna som uppstår, vi här uppe i lilla Sverige som lever i fred kan bli så uppretade på varandras åsikter att man blir mållös. När inte ens vi kan diskutera sakligt, hur kan vi då förvänta oss att andra ska kunna det.
En och annan håller envist fast vid att "Israel lämnat Gaza", ett påstående som jag personligen inte begriper varifrån det kommer, och det är klart att har man den övertygelsen så ser situationen helt annorlunda ut än vad den gör för oss andra. Hur man än vrider och vänder, vem som än har rätt eller fel, så kommer man aldrig ifrån att Israel har så ofantlig mycket mer resurser att tillgå än den Palestinska sidan, det är det som är det avgörande för mig. Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll ... hm, något jag talat om i tidigare inlägg.
Jag är övertygad om att makten till förändring i Israel/Palestina-konflikten ligger hos Israel, just på grund av att dom har makten. Diskussionen om vems felet är och hur lösningen kan vara, kan hållas igång i oändlighet, men det är trots allt så att människor som inte tillåts så pass mycket frihet att dom har en möjlighet att försörja sig och skaffa mat för dagen, ja som till och med blir fråntagna sina hem, dom kommer att fortsätta svälta, fortsätta skrika och fortsätta sätta sin tilltro till den som räcker ut en hand till hjälp oavsett om de är politiker, FN-strykor eller så kallade terroristorganisationer. Ingen kan väl förvänta sig något annat, det vore enfaldigt.
Jag har följt inlägg och kommentarer på lokala tidningens bloggar, och det förvånar mig, och stör mig, hur litet engagemanget är hos vissa. Vad som också stör mig är de ilskna kommentarerna som uppstår, vi här uppe i lilla Sverige som lever i fred kan bli så uppretade på varandras åsikter att man blir mållös. När inte ens vi kan diskutera sakligt, hur kan vi då förvänta oss att andra ska kunna det.
En och annan håller envist fast vid att "Israel lämnat Gaza", ett påstående som jag personligen inte begriper varifrån det kommer, och det är klart att har man den övertygelsen så ser situationen helt annorlunda ut än vad den gör för oss andra. Hur man än vrider och vänder, vem som än har rätt eller fel, så kommer man aldrig ifrån att Israel har så ofantlig mycket mer resurser att tillgå än den Palestinska sidan, det är det som är det avgörande för mig. Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll ... hm, något jag talat om i tidigare inlägg.
Jag är övertygad om att makten till förändring i Israel/Palestina-konflikten ligger hos Israel, just på grund av att dom har makten. Diskussionen om vems felet är och hur lösningen kan vara, kan hållas igång i oändlighet, men det är trots allt så att människor som inte tillåts så pass mycket frihet att dom har en möjlighet att försörja sig och skaffa mat för dagen, ja som till och med blir fråntagna sina hem, dom kommer att fortsätta svälta, fortsätta skrika och fortsätta sätta sin tilltro till den som räcker ut en hand till hjälp oavsett om de är politiker, FN-strykor eller så kallade terroristorganisationer. Ingen kan väl förvänta sig något annat, det vore enfaldigt.
onsdag 7 januari 2009
tisdag 6 januari 2009
Bilderna ovan från en demonstration i Tel Aviv nu i veckan, där 10 000 Israeler protesterade mot kriget och ockupationen i Gaza. Ur bloggen på Palestinagruppernas hemsida.
http://palestinagrupperna.wordpress.com/
http://www.palestinagrupperna.se/
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/06/vill-israel-utplana-det-palestinska-folket-i-gaza
http://english.aljazeera.net/
(Här i Norrköping manifestation på torsdag den 8/1 kl 17.00. i Hörsalsparken !! "Norrköpingsbor mot Krig" )
OBS !! Rättelse: Norrköping lördag den 10/1 samling kl 12.00 på Tyska Torget. Palestinska föreningen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet arr. Lars Stjärnqvist och Torbjörn Björlund talar.
fredag 2 januari 2009
Nice blogg ... ?
Just a Fair-y har givit mig ett pris för att jag har en trevlig blogg, som hon tycker. Tack, Just a Fair-y. I´m delighted!!!
Med priset följer en del åligganden, hm, som jag inte riktigt vet hur jag skall kunna förverkliga. Det här priset passar, som jag ser det, för att ge till enskilda personer med personliga bloggar. Jag vet inte om jag läser så värst många så´na, mer än Just a Fair-y förstås, och nu på sista tiden den här intressanta herr Barregren som jag lärt känna genom henne, eller i alla fall hans blogg har jag lärt känna. :-)
Sen har jag ju Anders förstås, men hans blogg börjar bli så tjatig om vad han och hans polare skojar om på helgerna numera, mer som ett forum för hälsningar och skvaller, så jag vet inte riktigt... ;-) Fast jag gillar hans musikinslag, särskilt när det är Thåström eller "Diggiimojja" (obs, mellan Anders och mej var det där sista, jag kan aldrig komma ihåg namnet på gubben :-) ). Tack vare Anders vågade jag själv börja blogga, så han är verkligen värd en eloge! Bloggen heter Anderstankar och ligger redan som länk i min blogg.
Jag har ju min vän i Washington förstås, hon har en verkligt personlig blogg som jag varmt rekommenderar. Kräver en del kunskaper i Engelska då förstås, men det har ni väl, damen ifråga är väldigt litterär och skriver historier med gamla antika Engelska ord och så. Fattar man inte kan man alltid skriva till henne och fråga, då blir hon jätteglad! Gillar man magdans skall man definitivt kolla in henne, magdans med lite "goth"-stuk är vad som gäller där. Hon heter JustMeriMaat och bloggen heter "In Flux", länken ligger i min blogg.
Annars är jag en sån där som hoppar runt lite här och där på nätet, verkligen surfar alltså. Dom sidor jag regelbundet läser är NT, DN, Newsmill, Ali Esbati, Nine Inch Nails, Daily Telegraph och LATimes m.fl., lite svårt att ge så´na ett "Nice Blogg Pris", dom behöver det för övrigt inte heller.
Jo, jag tror jag ska ge priset till en liten tjej också, en tjej som älskar The Ark!! Hon har just startat en blogg, har filmat sin hamster och visar bild på sin lånehund. Den heter: www.myarkworld.blogspot.com.
Så var det med det. Mors.
torsdag 1 januari 2009
Det handlar i grund och botten helt och hållet om förtroende
Han frågade om jag hade självmordstankar, dom gör ofta det, läkarna som arbetar i psykiatrin, särskilt dom som jobbar på en enhet där statistiskt sett folk tagit livet av sig lite för många gånger, gått över genomsnittet i landet. Dom frågar, och av någon underlig anledning tror dom att om jag vill ta livet av mig så kommer jag att berätta det, innan, för läkaren ... :-S
Den här han frågade alltså mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Hm, näe, jag tycker inte riktigt att jag har den möjligheten, jag har barn", blev svaret. Tror inte han förstod vad jag menade, det att självmord inte är ett alternativ när man är ensam mor, i så fall måste det även innefatta barnmord, och ett sånt beslut ligger ju betydligt längre bort i depressionernas dimmhöljda landskap än ett enkelt och simpelt självmord. Han skrev bara.
Sen frågade han varför jag inte ville äta medicin längre. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Dom hjälper inte, medicinerna." Han skrev. Han frågade vilka mediciner jag ätit. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Det minns jag faktiskt inte, det var flera år sedan, jag slutade när jag blev ensamstående mamma." Han satt tyst och tittade på mig, jag bannade plötsligt mig själv för att jag glömt namnen på medicinerna, jag sa: "antidepressiva". ... "Jo", sa han, rättade till sig lite i stolen och nämnde namnet på den sort jag ätit sista gången. Jag tittade på honom, och började allvarligt undra vad han höll på med.
Jag sa att de tidigare gångerna, då jag träffat läkare, har dom rekommenderat någon form av terapi, men av någon anledning anser inte den nuvarande enheten att det skulle passa mig. Han reste sig då och läste i journalen med hjälp av datorn, sa, "Det är svårt att riktigt förklara dina problem, det ligger i din personlighet ... suck". Jag sa att "Det vet jag, jag har fått det förklarat för mig." Jag tänkte, såklart inte mediciner hjälper, om det inte är så att man har lust att förändra någons personlighet, som min då ...?
Han frågade varför jag inte vill prova medicin igen. Jag tänkte att det frågade han nyss och det står i journalen, för övrigt har ingen inom vården frågat mig varken vad jag vill eller hur jag mår sedan två år tillbaka. Jag svarade, så lugnt jag kunde, att medicinen hittills inte hjälpt mig och att jag haft väldiga besvär av biverkningar. Han frågade på vilket sätt. Jag tänkte att det står också i journalen, men jag sa: "Jag fick ångest, ont i magen och blodtrycket sjönk så pass att jag blev yr och föll ibland, samt jag fick äta mer medicin både för magen och det låga blodtrycket".
I min journal står det att jag provat antidepressiv medicin "utan någon som helst effekt", det står också att jag har "en god förmåga till självreflektion och adekvat kan beskriva mina problem". Sen säger läkaren: "Det blir svårt att motivera en sjukersättning när du inte äter någon medicin, ja du gör ju ingenting faktiskt".
Idag sitter jag och undrar, naturligtvis uppfattade jag hans ord som ett rent hot, "ät nu medicinen jag ordinerar annars kan du klara dig bäst du vill." Troligen försöker han göra det rätta, inser att jag har ett problem, men vet vad försäkringskassan kommer att kräva i ett läkarutlåtande. Han vet att det inte finns tid till att planera för någon form av relevant hjälp till mig. Han vet att psykiatrin är hårt belastad och underbemannad. Han vet att jag har rätt när jag klagar över att det tagit 1½ år för mig att få den här läkartiden, han vet att det inte finns resurser för alla som lider av lättare psykisk problematik, inte ens till dom som är självmordsbenägna. Han vet att medicin inte kommer att hjälpa mig, men han försöker slå in på den enklaste vägen, så han har något konkret att skriva i läkarutlåtandet. Jag vet också det här.
Ändå pratar han inte med mig, ändå möter han mig inte som man möter en medmänniska, och det tar honom mindre än tjugo minuter att inte göra det, mindre än tjugo minuter fick jag efter att ha väntat i 1½ år. Jag har så jäkla svårt att acceptera det, så svårt att begripa. Han envisas med att behålla sin roll som allvetande storebror, en patient kan inte vara hans jämlike utan enbart en del av ett problem han är tvungen att lösa, annars bryter helvetet löst.
Jag hade ett samtal med en vän, hon säger det är ungerfär som i en diktaturstat, vi som har erfarenhet av psykiatrin vi har alla upplevt det. Storebror ser allt. Hon säger också att en överläkare en gång ilsket erkänt att hon själv åt Litium, troligen som ett sätt att försöka få min vän att äta det. Man vet inte något om varandra, kanske gick min läkare på antidepressiv medicin, vad vet jag. När man inte möter varandra kan ingen utveckling ske, när läkaren inte vill lyssna på mig, inger han inget förtroende, och ingenting i världen kan få mig att svälja ett piller som ordinerats av honom. Möjligen kunde jag ha kännt förtröstan och lugn när jag lämnade sjukhuset, istället fick jag en förnimmelse av självmordstankar. Jag tänker byta vårdenhet, det har jag rätt till som medborgare. Frågan är bara om det hjälper.
Den här han frågade alltså mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Hm, näe, jag tycker inte riktigt att jag har den möjligheten, jag har barn", blev svaret. Tror inte han förstod vad jag menade, det att självmord inte är ett alternativ när man är ensam mor, i så fall måste det även innefatta barnmord, och ett sånt beslut ligger ju betydligt längre bort i depressionernas dimmhöljda landskap än ett enkelt och simpelt självmord. Han skrev bara.
Sen frågade han varför jag inte ville äta medicin längre. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Dom hjälper inte, medicinerna." Han skrev. Han frågade vilka mediciner jag ätit. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Det minns jag faktiskt inte, det var flera år sedan, jag slutade när jag blev ensamstående mamma." Han satt tyst och tittade på mig, jag bannade plötsligt mig själv för att jag glömt namnen på medicinerna, jag sa: "antidepressiva". ... "Jo", sa han, rättade till sig lite i stolen och nämnde namnet på den sort jag ätit sista gången. Jag tittade på honom, och började allvarligt undra vad han höll på med.
Jag sa att de tidigare gångerna, då jag träffat läkare, har dom rekommenderat någon form av terapi, men av någon anledning anser inte den nuvarande enheten att det skulle passa mig. Han reste sig då och läste i journalen med hjälp av datorn, sa, "Det är svårt att riktigt förklara dina problem, det ligger i din personlighet ... suck". Jag sa att "Det vet jag, jag har fått det förklarat för mig." Jag tänkte, såklart inte mediciner hjälper, om det inte är så att man har lust att förändra någons personlighet, som min då ...?
Han frågade varför jag inte vill prova medicin igen. Jag tänkte att det frågade han nyss och det står i journalen, för övrigt har ingen inom vården frågat mig varken vad jag vill eller hur jag mår sedan två år tillbaka. Jag svarade, så lugnt jag kunde, att medicinen hittills inte hjälpt mig och att jag haft väldiga besvär av biverkningar. Han frågade på vilket sätt. Jag tänkte att det står också i journalen, men jag sa: "Jag fick ångest, ont i magen och blodtrycket sjönk så pass att jag blev yr och föll ibland, samt jag fick äta mer medicin både för magen och det låga blodtrycket".
I min journal står det att jag provat antidepressiv medicin "utan någon som helst effekt", det står också att jag har "en god förmåga till självreflektion och adekvat kan beskriva mina problem". Sen säger läkaren: "Det blir svårt att motivera en sjukersättning när du inte äter någon medicin, ja du gör ju ingenting faktiskt".
Idag sitter jag och undrar, naturligtvis uppfattade jag hans ord som ett rent hot, "ät nu medicinen jag ordinerar annars kan du klara dig bäst du vill." Troligen försöker han göra det rätta, inser att jag har ett problem, men vet vad försäkringskassan kommer att kräva i ett läkarutlåtande. Han vet att det inte finns tid till att planera för någon form av relevant hjälp till mig. Han vet att psykiatrin är hårt belastad och underbemannad. Han vet att jag har rätt när jag klagar över att det tagit 1½ år för mig att få den här läkartiden, han vet att det inte finns resurser för alla som lider av lättare psykisk problematik, inte ens till dom som är självmordsbenägna. Han vet att medicin inte kommer att hjälpa mig, men han försöker slå in på den enklaste vägen, så han har något konkret att skriva i läkarutlåtandet. Jag vet också det här.
Ändå pratar han inte med mig, ändå möter han mig inte som man möter en medmänniska, och det tar honom mindre än tjugo minuter att inte göra det, mindre än tjugo minuter fick jag efter att ha väntat i 1½ år. Jag har så jäkla svårt att acceptera det, så svårt att begripa. Han envisas med att behålla sin roll som allvetande storebror, en patient kan inte vara hans jämlike utan enbart en del av ett problem han är tvungen att lösa, annars bryter helvetet löst.
Jag hade ett samtal med en vän, hon säger det är ungerfär som i en diktaturstat, vi som har erfarenhet av psykiatrin vi har alla upplevt det. Storebror ser allt. Hon säger också att en överläkare en gång ilsket erkänt att hon själv åt Litium, troligen som ett sätt att försöka få min vän att äta det. Man vet inte något om varandra, kanske gick min läkare på antidepressiv medicin, vad vet jag. När man inte möter varandra kan ingen utveckling ske, när läkaren inte vill lyssna på mig, inger han inget förtroende, och ingenting i världen kan få mig att svälja ett piller som ordinerats av honom. Möjligen kunde jag ha kännt förtröstan och lugn när jag lämnade sjukhuset, istället fick jag en förnimmelse av självmordstankar. Jag tänker byta vårdenhet, det har jag rätt till som medborgare. Frågan är bara om det hjälper.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
