Kina och svensk diktatur

Idag är det 20 år sedan studenterna slogs ner på Himmelska Fridens torg i Peking, man kan läsa om hur kinesiska myndigheter blockerar klipp på YouTube och inför censur på Google, Twitter och Facebook. Kinas regering stänger alla möjligheter för människor att kommunicera med omvärlden via nätet, och det är än värre just nu, den 4 juni finns helt enkelt inte i Kina.

Samtidigt står vi här i det så kallat fria Europa inför ett parlamentsval, vi tycker att EU är odemokratiskt och styrs av en maktfullkomlig elit ... nåja, kanske inte alla av oss men jag tycker det och likaså många av mina vänner. Jag läser ett excellent uttalande av en inbiten EU-kritiker där även vårt lands styre och demokratiska system kritiseras, och visst, allt kan bli bättre, och visst har vi också en politikerelit som lyssnar mer på varandra än på folket.

Vi är bortskämda med att kunna tala fritt, klä oss hur vi vill, äta vad vi vill. Vi har sjukförsäkring och a-kassa, vi har fria val och allt är frid och fröjd, faktiskt, om vi gör en global jämförelse. Så hur kan jag då klaga när jag blir arbetslös och min ekonomi hamnar i en enda oreda, hur kan jag klaga över att jag får betala 50:- mer för ett läkarbesök än tidigare, hur kan jag klaga när försäkringskassan säger att "jag är inte sjuk längre" trots att jag känner mig sjuk.

Förväntningarna. Vi förväntar oss att bli bemötta väl och att våra försäkringar skall betalas ut. En kinesisk arbetslös medborgare förväntar sig ingenting, inte ens att ha mat på bordet varje dag, för den personen lever vi i himmelriket ... så hur kan vi då klaga? ... och påstå att vi har en skenbar demokrati, är inte det uppenbara lyxproblem?

Men grejen är den att vi här i Sverige vi ska leva i ett rikt land, både som arbetslösa och sjukskrivna, som sjukpensionärer eller som handikappade. Vi kan inte jämföra oss med varken kinesen, etiopiern eller amerikanen, vi bor här i vårt land och här är människor rika och kläderna är dyra och maten och hyran kostar skjortan. Socialt förväntas vi kunna gå på bio eller ta en fika med vännerna, vi förväntas delta i samkväm och fester. I ett rikt land som vårt får jag betala en femtedel av vad jag har att spendera under en månad för ett par Nudie jeans, kostnaden för att ta en fika med kompisarna skulle räcka till mat i nästan en hel vecka. Det beror på att i vårt land har folk pengar, därför lever den som varit arbetslös en tid eller den som varit långtidssjuk i ett helt annat land, alldeles intill det vanliga.

Om jag levde i Kina med min sjukersättning skulle jag förmodligen leva som en prins, om jag vore man då, och vore jag i Dayton Ohio skulle jag kanske kunna köpa mig flera par Converse sneakers (vad jag nu skulle med dom till?). Frågan jag vill ställa är i hur stort perspektiv vi bör förhålla oss, när är det egentligen relevant att klaga, var och när och hur blir ett problem ett lyxproblem? Visst, jag tycker att EU är ett odemokratiskt tänkande, men Kina är en diktatur och amerikanerna har varken sjukförsäkring eller sjukvård värd namnet.

Psykiatrivården i vårt land är bara skit, en hierarkisk soppa där alla missförhållanden sopas undan, om man däremot får hjärtproblem blir man minutiöst väl omhändertagen och personal och läkare är fantastiskt trevliga. Vad är kostnaden för att få ett nytt hjärta eller en bypass operation, och vad är kostnaden för att ge en deprimerad människa samtalsterapi, man undrar bara. Igår pratade jag med en person som jobbar aktivt för ett bättre bemötande gentemot patienter i psykiatriskt vård. Han berättade att läkarna skrivit ett protestbrev för dom blev kränkta av att behöva gå en kurs i bemötande. Undar hur dom skulle klara en tvångsintagning, där man bara får tillgång till papper och penna en timme om dagen.

Äsch nu tappade jag visst tråden lite här ... men det handlar fortfarande om jämförelser och perspektiv, det ser ni väl, var tar det slut ... och hur ska vi förhålla oss. Min kompis tycket det bästa är att protestera genom att inte delta, jag tänker Eu-valet nu, men jag tycker det är bättre att delta och förändra inifrån, såvida man inte är psykpatient förstås ... för då är ens röst inte värd nåt och man riskerar att bli inlåst och förlora kontakten med omvärlden, är inte det en form av diktatur ... jag pratar svensk sjukvård nu, bara så ni vet.