8 mars-inlägg

Efter besök på biblioteket, söndagsmatintag på restaurang och en promenad i iskallt regn genom stan, hamnade vi på Arbetets Museum, som ju är ett av dom intressantaste museum jag vet och ett måste vid ett besök i Norrköping. Anledningen till att vi gick in där var, från min dotters sida att det var enda stället i stan som fortfarande var öppet och det var kallt som tusan ute, men från min sida att man där hade flera arrangemang med anledning av kvinnodagen, samt att jag läst om en utställning som intresserade mig.

När vi kom in i hallen stod bord uppställda med Vänsterpartiprylar (varför inga fler partier?) och en dam som tycktes representera FI, feministiskt initiativ, satt vid ett av dom. En hel del informations plakat om vad man kunde se eller delta i under dagen fanns där, och det var lång kö till hissarna, dom häftiga fabrikshissarna som det är en upplevelse att åka i. Ett par bekanta ansikten uppenbarade sig en bit in i lokalen så det kändes lagom inbjudande och lockande. Min dotter ville gå och plocka bland prylarna som var till försäljning i musée-shopen (som det kallas), men jag lyckades faktiskt också få med henne en kort sväng in på en utställning om kroppsfixering och olika kroppsideal som hos många ungdomar är en stor källa till dåligt självförtroende.

Vi pratade några ord med en bekant som jobbar på muséet och sen sa vi hej till mina partivänner, varav en av dom skulle delta i en paneldebatt alldeles om ett par minuter, en debatt som hon tycktes vara lite skeptisk inför. Eftersom det är kvinnodagen så skulle debatten naturligtvis beröra kvinno-och jämställdhetsfrågor, och alla politiska partier i stan var representerade. Vi tog så den minsta av hissarna, som är väldigt stor, upp till våning
sex, samtalade utanför debattsalen i ett par minuter med en gammal kompis som numera är aktiv inom miljöpartiet, och smög sedan in för att höra vad våra politiker hade att säga.

Jag blev förvånad över uppslutningen, alltså på scenen, flera representanter från kommunstyrelsen, alla i panelen tror jag sitter i kommunfullmäktige, två kommunalråd, och självaste ordföranden i egen hög person (längst alltså). Men, jag tror nästan det var fler på scenen än det var åhörare, nä inte riktigt :-). Jag räknade inte personerna medan jag stod där, men mer än femton stycken kan det inte ha varit, såååå trist. Och trist var det, ursäkta herrarna, men ni var tristast, näst flickan som höll i debatten, jäsp ...

Ett av kommunalråden lyckades tydligt framföra att hon ansåg att "kampen" fortfarande behövs, den är tråkig och jobbig att ha, men vi måste, för att kunna behålla dom förbättringar i jämställdhetstänkandet som vi hittills uppnått, tyvärr. Jag kunde tydligt se hur flera av paneldeltagarna skruvade lite på sig, log svagt, kanske tänkte dom att: "ja,ja, kampen ja...ska hon inte vara tyst snart det här verkar pinsamt." :-)

Möjligen hettade det till när jag gått därifrån, möjligen blev samtalet aningen livfullare när kvinnorna talade, kanske spelade det roll att publiken var så frånvarande, men väldigt typiskt var det att männen hördes bättre och tog större plats än kvinnorna, trots att dom var trista och även på kvinnodagen, kanske inte med sina ord men med sitt kroppsspråk.

Frågan som förföljer mig ikväll är varför folk inte var där, varför vanliga medborgare inte tar chansen att se, höra och kanske komma i samspråk med sina toppolitiker i kommunen. Skäms ni inte medborgare! ... eller är ni rädda för dom kämpande kvinnorna? ;-)