åsiktskommers

Det har pågått många tänkvärda och upprörande händelser den senaste tiden. Eftersom jag varit lite halvt deckad under veckan, (äsch egentligen är väl det inget att skriva om, men personliga bloggar är ju intressanta och bra bloggar, säger experterna, det är sån´t folk vill läsa om ... ) i alla fall, eftersom jag inte ens följt med så noga i åsikts-kommersen på nätet så har jag istället funderat en del, och helt oberörd av vad som pågår är jag förstås inte.

Jag kommer fram till något slags tankeresultat, alltså vad allting egentligen handlar om, nämligen om hur vi uppfattar oss själva. En bloggare vars inlägg jag läser kontinuerligt lyckades framställa det så naturligt och självklart, beroende på hur vi uppfattar oss själva bemöter vi andra med mer eller mindre vördnad och respekt. Jag talar inte här om att vi ska falla på knä och dyrka vissa utvalda existenser, och jag menar inte respekt på ett negativt och nedvärderande sätt, jag menar att vi ibland har svårt att se varandra som likar, vi har en förmåga att hävda vår egen rätt hela tiden. Vad ovan nämnda bloggare berörde var hur mer eller mindre lyckade våra prestationer blir beroende på om vi ser på oss själva utifrån, eller om vi gräver ner oss i vår uppgift och ger fan i hur andra ser oss. Naturligtvis går det bättre om vi agerar själviskt och skiter i andra, sån´t ger alltid bättre resultat, åtminstone kortsiktigt och när det gäller karriären. Hans tankegånger fick mig att fundera vidare ... i ett större perpektiv, för vad livet handlar om är prestationer i människovärde, kampen för livet och vad livet är värt.

Vi har haft en livlig diskussion i lokala media om yttrandefrihet, den doldes i polemik kring antisemitism, den var otrevlig och innehöll idel personliga påhopp. Vi har haft ett ifrågasättande av konstens uttryck gentomot samhällsproblem, är det konstnärens uppgift att lägga sig i hur samhället sköts och hur människor blir behandlade. Vi har haft upprörda röster från psykvården, med underliggande rädsla för att missförhållanden skall komma att uppdagas, psykiatrin försvarade sig med att sätta upp ett pansar av nedlåtande anklagelser och tyckte det var helt ok att bryta tystnadsplikten mot en vårdtagare. Vi har också haft turbulens i kommunens åtgärdsprojekt för långtidsarbetslösa, som tur är fick chefen dra åt fanders, men många har redan blivit utsatta för förnedrande behandling, med kommunens tillåtelse.

Idag står en artikel i lokaltidningen om en ung pojke som tagit politisk ställning för det svenska i Sverige, han anser bland annat att svenska elever i skolan inte ska behöva lida för att det finns muslimer i deras skola, muslimerna är nämligen orsaken till att inte "vanliga svenska elever" får äta fläsk. Frågan är hur jag borde göra då, om jag inte vill äta fläsk, eller ko eller älg eller ren eller fåglar eller vad tusan då, när jag inte är muslim. Det framkom i slutet att pojken var av tyskt ursprung och att han bott i USA sedan han var 13 år, (i 7 år). Slutledning, akta er för bruna bönor och fläsk!, ät svensk husmanskost med måtta :-)

Visst kan ni också se ett mönster, hur ser vi egentligen på varandra och hur ser vi på oss själva. När skall den enskilda individen inse att också han/hon måste tänka efter och ta ett ansvar?