Varför kan inte människan betala själv? Tänka sig att man skulle få besök en dag och gästen säger, "nja, det kostar en del om jag ska komma, jag menar inte käk och husrum och så, jag menar du måste se till att ingenting händer mig, du får fixa en livvakt!" Såna gäster skulle nog inte jag bjuda hem. Men Norge, och jag antar även övriga världens, länder känner en så stor ära i att han överhuvudtaget kommer, så dom ställer upp och betalar. Typiskt såna pengar man kunde använda till något mycket vettigare. Baracken kunde sitta och konferensa framför sin dator precis som vanligt folk, och det kunde Carl Bildt också för den delen, men så fungerar inte världen, har man nått en viss ställning så gäller inte vanligt förnuftigt miljötänkande, den gränsen överskrids nånstans på vägen, har säkert med årsinkomst att göra.
Fenomenet går igen genom hela hierarkin, den som har hög lön har ett högt anseende och blir, tro det eller ej, alltid bjuden på saker. Gratisbiljetter till konserter och teater och reducerat pris på lunchrestaurangen, och behöver samtidigt sällan betala för enkla tjänster utan fjäskas för friskt med diverse gåvor. Som krydda på det blir höginkomsttagaren alltid väl bemött, och slipper vänta i busskön som vi andra arbetslösa och låginkomsttagare.
Ja jag vet, jag generaliserar friskt, men tendensen finns, även om det finns vackra undantag ibland. Sen har jag heller inte satt någon gräns för när man räknas som det ena eller det andra, men i fallen månadslöner kan vara i nivå med en medelårsinkomst, då är gränsen överskriden för länge sedan. Vad man ganska snart i alla fall kommer fram till är att det faktiskt finns en gräns för hur mycket pengar en människa behöver.
Igår satt vi och pratade om varför vissa människor uppträder med en arrogant attityd, undertecknad bloggare konstaterar snabbt att det har ett samband med dåligt självförtoende, liksom många otrevliga attityder har. Det finns ett vanligt beteende bland människor att alltid skylla ifrån sig, och dom skyller snabbt ifrån sig trots att ingen ens hunnit anklaga dom för något, följden blir ju att opponenten står oförstående och i sin tur blir svarslös, alternativt kommer av sig.
Ett annat intressant fenomen är komma med en motkommentar som inte är relevant i sammanhanget, ex: "Jag gillar inte regeringens politik, jag tycker den är inhuman." svar: "Men när oppositionen hade makten var det inte heller vidare humant." Som ni ser flyttades fokus från det första kritiska påståendet angående regeringspolitiken, till ett annat regeringsalternativ, som ju egentligen inte hade med saken att göra.
Jag ville ha en diskussion om nuvarande regerings politik, men den jag samtalar med för över kritiken till regeringsalternativet, vilket gör att jag plötsligt tvingas försvara ett förmodat alternativ, vilket jag kanske varken gör eller var förberedd på. Man kan då anta att min samtalspartner gillar nuvarande regering och inte känner för att ta emot kritik angående sina politiska sympatier.
En följdtanke som jag vill påtala med det här är ... tänk alltid att när en person tar till den här taktiken saknar han eller hon troligen hållbara argument. Det är nämligen ett sätt att flytta fokus från något som är obehagligt eller omöjligt att försvara, man slipper undan. Tror det kan kallas för projektiv identifikation med ett tjusigare namn. Vanligt förekommande är det i alla fall, och det tar musten ur mången kritiker. Det är effektivt med andra ord.
Jag hörde under riksdagens diskussioner om sjukförsäkringen, att socialdemokraterna, eller ja oppositionen, anklagades för att skrämma upp folk, " Det är ert fel att folk blir oroliga och sjuka, ni skrämmer upp dom och säger att dom kommer att bli utförsäkrade!" Snacka om projektiv identifikation. Wow!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar