Det stämmer ofta inte. Sånt jag blir irriterad på bryr sig andra inte om, sånt som andra retar upp sig på ser jag själv ofta som petitesser. Men vissa dagar känner jag mig en aning i symbios med övriga, som igår när en läkare berättade om hur hans cancerpatienter tvingades söka arbete, hur en facebookvän irriterar sig på att hennes medmänniskor inte orkar bry sig, som när min Twitteridol skäms över att vara amerikan så länge homosexuella inte tillåts gifta sig.
Det var ett infall av ett försök att vara positiv till omvärlden, ett kort infall som grumlas omedelbart. Visst finns det ljusglimtar, men i det stora hela tycker jag nog att människor blir mer och mer rädda för att tycka. Kan det svenska klimatet ha blivit sådant att var och en ser till sin egen hydda, sin egen trygghet, och har ingen energi och inget mod kvar för att stå upp för varandra. Är det inte så människan agerar inför kriser och otrygghet, och är inte det ett tydligt tecken på att vårt samhälle blir mer och mer otryggt.
En vän till mig sa med eftertryck, att det är ytterst viktigt för oss att hålla ihop nu, sen kan ju definitionen för "oss" diskuteras, och även "hålla ihop" diskuteras, men den grupp i samhället som nu har det kämpigast måste hålla ihop, så verkar det vara. Ytterligare ett tecken på allvaret i situationen, jag är inte bara irriterad och arg, jag är också skitskraj för var detta ska sluta.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar