Det stämmer ofta inte. Sånt jag blir irriterad på bryr sig andra inte om, sånt som andra retar upp sig på ser jag själv ofta som petitesser. Men vissa dagar känner jag mig en aning i symbios med övriga, som igår när en läkare berättade om hur hans cancerpatienter tvingades söka arbete, hur en facebookvän irriterar sig på att hennes medmänniskor inte orkar bry sig, som när min Twitteridol skäms över att vara amerikan så länge homosexuella inte tillåts gifta sig.
Det var ett infall av ett försök att vara positiv till omvärlden, ett kort infall som grumlas omedelbart. Visst finns det ljusglimtar, men i det stora hela tycker jag nog att människor blir mer och mer rädda för att tycka. Kan det svenska klimatet ha blivit sådant att var och en ser till sin egen hydda, sin egen trygghet, och har ingen energi och inget mod kvar för att stå upp för varandra. Är det inte så människan agerar inför kriser och otrygghet, och är inte det ett tydligt tecken på att vårt samhälle blir mer och mer otryggt.
En vän till mig sa med eftertryck, att det är ytterst viktigt för oss att hålla ihop nu, sen kan ju definitionen för "oss" diskuteras, och även "hålla ihop" diskuteras, men den grupp i samhället som nu har det kämpigast måste hålla ihop, så verkar det vara. Ytterligare ett tecken på allvaret i situationen, jag är inte bara irriterad och arg, jag är också skitskraj för var detta ska sluta.
torsdag 3 december 2009
onsdag 2 december 2009
bögblod
Jag hörde igår på nyheterna, att det nu är ok för bögar att lämna blod, förutsatt att dom inte haft sex på ett halvår!! Jag visste inte ens om att dom hittills inte fått lov att lämna blod, jag har ju vänner som är bögar och visste ändå inte, kände skam över det och blev arg ... igen. Som sagt tidigare, inte mycket förvånar mig i dagens samhälle, men att den här regeln/lagen funnits är ju ren och skär tydlig konkret diskriminering, jag blir inte arg, jag blir galen! ... och det tyder återigen på att vårt samhälle styrs av människor utan kunskap och med ett enormt stort mått av fördomar.
Det är alltså inte nog med att många homosexuella redan nu känner ett utanförskap och blir diskriminerade i olika sammanhang, utan det är också så att man inte tillåts delta i och bidra till samhället med det man enkelt skulle kunna, ge blod. Jag trodde allt blod HIV testas redan nu, en naiv tro kanske, men jag menar vilket blod som helst kan ju vara smittat med allt möjligt.
Vadå inte få ha sex på ett halvår ....? Så om man tänker sig att ge blod ska man först avhålla sig från sex med den man älskar och lever tillsammans med, förefaller fullständigt makabert i min lilla hjärna. Jag var sambo med en blodgivare i ett antal år, tänk om vi skulle ställts inför ett sånt ultimatum, det hade ingen av oss accepterat och världen skulle antagligen bli helt utan blodgivare om det vore så. Om heterosexuella ställts inför ett sånt val skulle det bli uppståndelse och ivriga diskussioner och protester överallt i media. Världen räknar kallt med att bögar har HIV och räknar också kallt med att bögar är ett släkte som knullar runt med alla möjliga män och är konstant otrogna!
Hahaha :-D ... ja va fan ska man göra då, galenskaperna tar ju aldrig slut.
Läs Trollhare, och läs artikel i DN:
http://trollhare.wordpress.com/2009/12/02/bogar-som-penetrerar-den-friska-samhallskroppen-eller-ar-konsidentitet-smittsamt/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/bogar-far-bli-blodgivare-1.1005599
Det är alltså inte nog med att många homosexuella redan nu känner ett utanförskap och blir diskriminerade i olika sammanhang, utan det är också så att man inte tillåts delta i och bidra till samhället med det man enkelt skulle kunna, ge blod. Jag trodde allt blod HIV testas redan nu, en naiv tro kanske, men jag menar vilket blod som helst kan ju vara smittat med allt möjligt.
Vadå inte få ha sex på ett halvår ....? Så om man tänker sig att ge blod ska man först avhålla sig från sex med den man älskar och lever tillsammans med, förefaller fullständigt makabert i min lilla hjärna. Jag var sambo med en blodgivare i ett antal år, tänk om vi skulle ställts inför ett sånt ultimatum, det hade ingen av oss accepterat och världen skulle antagligen bli helt utan blodgivare om det vore så. Om heterosexuella ställts inför ett sånt val skulle det bli uppståndelse och ivriga diskussioner och protester överallt i media. Världen räknar kallt med att bögar har HIV och räknar också kallt med att bögar är ett släkte som knullar runt med alla möjliga män och är konstant otrogna!
Hahaha :-D ... ja va fan ska man göra då, galenskaperna tar ju aldrig slut.
Läs Trollhare, och läs artikel i DN:
http://trollhare.wordpress.com/2009/12/02/bogar-som-penetrerar-den-friska-samhallskroppen-eller-ar-konsidentitet-smittsamt/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/bogar-far-bli-blodgivare-1.1005599
tisdag 1 december 2009
Vad har vi i våra hjärtan ...
För mig förefaller det som att det helt och hållet har att göra med att förbättra statistiken. Nu för tiden förväntar jag mig vad som helst av människor, i alla fall när dom befinner sig i ett sammanhang där en myndighet eller annan samhällelig företeelse kan ta ansvar för deras handlande, åt dom. Ingen behöver längre ta ett personligt ansvar, och ingen gör det heller ... var tog hjärtat vägen?
Hur kan man annars förklara att en sjuk människa blir frisk över en natt, och det utan att ens ha fått vård, att många blir uttvingade på arbetsmarknaden trots att dom redan har ett arbete, bara för att F-kassan inte längre behagar se dom som berättigade till sjukpenning deltid. Fler och fler kan vittna på att det faktiskt är så det ser ut i vårt land idag, och fler och fler drabbas ... vilket får till följd att fler och fler får nya hälsoproblem som nedstämdhet och depressioner, problem som skulle kunnat undvikas om dom fått det dom har rätt till, dvs sjukpenning när dom är sjuka, a-kassa när dom är arbetslösa.
Någonstans måste någon betala för allt det här, blir det inte kommunernas socialkontor så blir det landstingen, dvs vården, och då till stor del den psykiatriska vården, som ju redan står på knä och nekar folk hjälp fast dom behöver, men framför allt alla dom som drabbas, alla sjuka som tillslut inte har pengar till hyran och mat.
Jag kan inte fatta, vad har det tagit åt folk!! Vad har det tagit åt er som faktiskt än så länge har arbete och är friska! Jag inser att man måste följa regelverk, men i allsindar, det är ju människor som jobbar med människor, vilka är ni som kan leva med att ha varit med och tagit beslut som försatt era medmänniskor i knipa, nekat dom det dom har rätt till, sett till så dom hamnat i kris. Har inte ni något ansvar alls!?
Jag anser helt utan urskiljning att vi alla har ett ansvar, den som sitter på försäkringskassans eller arbetsförmedlingens kontor har precis lika mycket ansvar som politikerna eller tjänstemännen som tagit besluten. Fattar ni inte att ni är lurade ni också, vakna upp! Det är bara ni, ni som sitter där mitt i ruljansen och ser vad som händer, det är bara ni som kan protestera och vägra, för dom som redan ligger lyssnar ingen på, ni har fortfarande en röst även om ni inte använder den. Varför tar ni parti för överheten? Lägg av med det, för annars kommer ni tillslut att sitta där själva, på botten ... när alla vi andra som är där nu har tynat bort.
Politikerna räknar med ett visst svinn, när dom som inte tillför samhället något som har kommersiellt värde, när dom tillslut har sanerat bort sig själva, då kan landet blomstra och växa, satsa på kärnkraften och käka grisar utan att någon protesterar. Men en trött och sjuk vän sa igår, "Den glädjen tänker jag inte ge dom!" ... och han sa det två gånger. Han fick mitt hjärta.
måndag 30 november 2009
julstress
Just nu är det den där tiden på året då det borde kännas mysigt och förväntansfullt, men då det istället känns trist, kravfyllt och ensamt. Det har såklart att göra med att det är månaden december och julhelgen är i antågande, det som var underbart när man var barn, blir bara måsten när man blir vuxen, tur att man inte visste det då.
Det är också en tid då familjen betyder mycket, människor runt omkring börjar fälla kommentarer som julklappsstress, mysiga traditioner, alla barnen kommer hem osv. Andra ser fram emot mycket ledighet, jullov och slappa kvällar framför TV´n. Jag vet inte ja, jag har varken nån stor familj, helgledigt eller lust att trängs med folk på stan och köpa julklappar, jag tycker vi redan har allt vi behöver, möjligen hänger vi på om dom säljer ut nån god choklad billigt på Hemköp, annars skiter jag i det också ... choklad smakar choklad även sommartid.
Men vi har faktiskt en liten tradition, en som jag och min 12-åring gjort alldeles själva, vi tar en heldag och gör julgodis, mozartkulor och lite goda småkakor brukar det bli. Knäck och sånt gammalt krafs har vi lagt åt sidan, men i år funderar vi på att lära oss göra tryffel. Sen när julen kommer sitter vi och äter och äter och äter i flera dagar, från morgon till kväll ... åtminstone 12-åringen gör det, och sen framåt nyår brukar det som är kvar åka tillbaka in i skåpet, och vi nästan kräks om någon börjar snacka julgodis. :-)
Nävars, julen kunde lika gärna kvitta som det känns, det blir bara så dött överallt och folk har ingen lust att göra saker, ska bara umgås med familjen och tillresta släktingar. Världen blir liksom öde för oss som ingen har, och vi två kämpar varje år för att inte gå varandra på nerverna, en sysslolös 12-åring kan vara en riktig "pain in the ass", och en uttråkad mamma kan bli tjurig värre.
Det är också en tid då familjen betyder mycket, människor runt omkring börjar fälla kommentarer som julklappsstress, mysiga traditioner, alla barnen kommer hem osv. Andra ser fram emot mycket ledighet, jullov och slappa kvällar framför TV´n. Jag vet inte ja, jag har varken nån stor familj, helgledigt eller lust att trängs med folk på stan och köpa julklappar, jag tycker vi redan har allt vi behöver, möjligen hänger vi på om dom säljer ut nån god choklad billigt på Hemköp, annars skiter jag i det också ... choklad smakar choklad även sommartid.
Men vi har faktiskt en liten tradition, en som jag och min 12-åring gjort alldeles själva, vi tar en heldag och gör julgodis, mozartkulor och lite goda småkakor brukar det bli. Knäck och sånt gammalt krafs har vi lagt åt sidan, men i år funderar vi på att lära oss göra tryffel. Sen när julen kommer sitter vi och äter och äter och äter i flera dagar, från morgon till kväll ... åtminstone 12-åringen gör det, och sen framåt nyår brukar det som är kvar åka tillbaka in i skåpet, och vi nästan kräks om någon börjar snacka julgodis. :-)
Nävars, julen kunde lika gärna kvitta som det känns, det blir bara så dött överallt och folk har ingen lust att göra saker, ska bara umgås med familjen och tillresta släktingar. Världen blir liksom öde för oss som ingen har, och vi två kämpar varje år för att inte gå varandra på nerverna, en sysslolös 12-åring kan vara en riktig "pain in the ass", och en uttråkad mamma kan bli tjurig värre.
fredag 20 november 2009
from tweet to the abyss
Jag har vänner som klagar på att mina blogginlägg är för långa och för jobbiga att läsa, trots det missänker jag att dom läser ibland, och sen gnäller lite ... ;-)
Nu tänker jag skriva ett kort inlägg, för att vara lite tillmötesgående, jag tänker inte heller förmedla några djupare funderingar ... även om jag går ner i djupet en aning, så, hoppas du kan uppskatta den här jättemaneten herr B., för jag fick en plötsligt ingivelse att posta den på bild. Giant Jellyfish, no thanks!
Nu tänker jag skriva ett kort inlägg, för att vara lite tillmötesgående, jag tänker inte heller förmedla några djupare funderingar ... även om jag går ner i djupet en aning, så, hoppas du kan uppskatta den här jättemaneten herr B., för jag fick en plötsligt ingivelse att posta den på bild. Giant Jellyfish, no thanks!
Bilden har jag hitta via Rob Sheridans Twitter, som så många andra sevärda bilder ...
Viva Twitter!!
måndag 16 november 2009
störd, mer störd och stördast
Det är inte alltid lätt att sova, och man går upp och ser en mörk stad utanför fönstret, Rådhustornet reser sig som en stolt fallos över natten, undrar hur många som inte sover ... fast dom gärna vill. Allt känns spöklikt, och spöklikt är det, för hur man än vrider och vänder på sitt liv så måste man inse tillslut att man inte har särskilt mycket makt över skeenden, man är utlämnad åt livet.
Någonstans vill jag tro att människor är goda, någonstans vill jag tro att det finns hopp, men det är svårt, för det pågår en ständig kamp ... mot något jag har svårt att definiera, stolthet kanske, eller ära, karriär och makt, vad vet jag. Den syns överallt den här maktkampen, men den är svår att upptäcka om man inte tar ett kliv åt sidan och betraktar, det är lätt att hamna mitt i dess öga och bli uppslukad, det är svårt att ta sig ur ... utan själsliga men.
Jag blev varse, återigen, för några dagar sedan att det är viktigare att synas än att utföra gärningar, alla vill vara med och ta åt sig av äran, och det roliga är att i det sammanhang där jag deltog så handlade det om insatser för samhällets allra svagaste personer, nämligen dom med psykisk funktionsnedsättning.
Det är en grupp människor som tydligt placerats in i ett fack, blivit ett begrepp, dom psykiskt störda, dom som finns längst ner i samhällets hierarki och som jag misstänker många inte ens vill kännas vid, som nu blev föremål för uppmärksamhet under en ynka timme av några politikers liv. Men det var inte direkt dom som hyllades, snarare hyllades dom då kallat "friska" individer som arbetat så hårt för att få till stånd en trevlig träffpunkt för dessa "störda", för tänk ... om inte dom arbetat så envist, då hade vi aldrig haft det så häääär trevligt tillsammans. Man undrar lite på vems villkor, man undrar lite vad makten kan ha att vinna på det, för något är det, annars skulle dom aldrig anstränga sig så ofantligt.
Personligen skiter jag högaktningsfullt i hur mycket arbete enskilda personer lagt ner, jag bryr mig mer om varför aldrig samhället och alla dom så kallat "friska" kan revidera sin attityd gentemot människor som har psykisk funktionsnedsättning. Dom borde akta sig, för en dag när
dom själva hamnar där, eller en dag, när den som idag mår uselt av en depression eller ångest har återhämtat sig och deltar igen på samma villkor som den "friska", då har dom ingen chans i maktkampen, för den som en gång gått igenom förnedring och förtryck från samhället äger en erfarenhet som ger en styrka, dom har nämligen ingenting att förlora, dom vet att man kan komma igen trots att värdigheten en gång tagits ifrån dom.
För att återgå till det spöklika, för den som läser det här och tycker att jag överdriver en aning, kan jag nämna helt torrt att Norrköpings kommun anser att det finns psykiskt störda och dom behöver speciella insatser, psykiskt störda ... möjligen menar dom personer men det framgår inte, och det jag undrar lite naivt är då vad innebörden av psykiskt störd är, och vem som avgör det. Informationskontoret i rådhuset borde nog fundera en aning över begreppen här, annars vill jag påstå att dom har en kunskapsstörning.
Någonstans vill jag tro att människor är goda, någonstans vill jag tro att det finns hopp, men det är svårt, för det pågår en ständig kamp ... mot något jag har svårt att definiera, stolthet kanske, eller ära, karriär och makt, vad vet jag. Den syns överallt den här maktkampen, men den är svår att upptäcka om man inte tar ett kliv åt sidan och betraktar, det är lätt att hamna mitt i dess öga och bli uppslukad, det är svårt att ta sig ur ... utan själsliga men.Jag blev varse, återigen, för några dagar sedan att det är viktigare att synas än att utföra gärningar, alla vill vara med och ta åt sig av äran, och det roliga är att i det sammanhang där jag deltog så handlade det om insatser för samhällets allra svagaste personer, nämligen dom med psykisk funktionsnedsättning.
Det är en grupp människor som tydligt placerats in i ett fack, blivit ett begrepp, dom psykiskt störda, dom som finns längst ner i samhällets hierarki och som jag misstänker många inte ens vill kännas vid, som nu blev föremål för uppmärksamhet under en ynka timme av några politikers liv. Men det var inte direkt dom som hyllades, snarare hyllades dom då kallat "friska" individer som arbetat så hårt för att få till stånd en trevlig träffpunkt för dessa "störda", för tänk ... om inte dom arbetat så envist, då hade vi aldrig haft det så häääär trevligt tillsammans. Man undrar lite på vems villkor, man undrar lite vad makten kan ha att vinna på det, för något är det, annars skulle dom aldrig anstränga sig så ofantligt.
Personligen skiter jag högaktningsfullt i hur mycket arbete enskilda personer lagt ner, jag bryr mig mer om varför aldrig samhället och alla dom så kallat "friska" kan revidera sin attityd gentemot människor som har psykisk funktionsnedsättning. Dom borde akta sig, för en dag när
dom själva hamnar där, eller en dag, när den som idag mår uselt av en depression eller ångest har återhämtat sig och deltar igen på samma villkor som den "friska", då har dom ingen chans i maktkampen, för den som en gång gått igenom förnedring och förtryck från samhället äger en erfarenhet som ger en styrka, dom har nämligen ingenting att förlora, dom vet att man kan komma igen trots att värdigheten en gång tagits ifrån dom.
För att återgå till det spöklika, för den som läser det här och tycker att jag överdriver en aning, kan jag nämna helt torrt att Norrköpings kommun anser att det finns psykiskt störda och dom behöver speciella insatser, psykiskt störda ... möjligen menar dom personer men det framgår inte, och det jag undrar lite naivt är då vad innebörden av psykiskt störd är, och vem som avgör det. Informationskontoret i rådhuset borde nog fundera en aning över begreppen här, annars vill jag påstå att dom har en kunskapsstörning.
söndag 15 november 2009
tisdag 10 november 2009
Det är skönt att vara störd
:
Jag skrev en status på Facebook om vem som är normal eller störd, statusen var som följer:
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
söndag 8 november 2009
9 nov
Det är roligt med språk, särskilt när det blir galet, jag läste: "House passes landmark healthcare bill" i en Ameriksans nättidning idag. Jag fattade ju att det hade att göra med att en ny lag för bättre sjukvårdsförsäkring röstats igenom, det förstod jag av sammanhanget, men just den lustiga meningen begrep jag inte, hur jag än funderade. Titta på den får ni se och läs innebörden, "Hus passerar landmärke och får sjukvårdsräkning" ... eller hur? Man tänker husbåt? läkarhembesök ... hm.
Jag kontaktar en kontakt i Minnesota och ber om hjälp, och visst, pass betyder rösta igenom eller rösta ja, och bill är ju en lagstiftning, och House är ju naturligtvis the US Congress och det finns nu hopp om att det Amerikanska folket kommer att få bättre sjukförsäkringar i framtiden. Språkförbistring kan avhjälpas med några snabba klick på datorn nu för tiden, men lite kul måste man också ha, nu när USA´s kongress gjort någonting historiskt.
Samtidigt har en grupp svarta i USA genomfört sina första protestaktioner, "black is back" anser att Obama fortfarande driver en "imperialist-politik", en vit man i svart förklädnad. Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp faktumet att det faktiskt finns folk som inte vill ha en allmän sjukförsäkring i USA, det förvånar oss här i det solidariska Sverige, för vi är trots allt fortfarande ett land med ett solidariskt tänkande, även om det just nu håller på att monteras ner i snabb takt.
En sak som också är värd att ta upp så här på söndagskvällen den 8 nov 2009, är att för exakt 20 år sedan i morgon som Berlinmuren föll. Jag har roat mig med att läsa, inte om alla politiska milstolpar och beslut, utan om den speciella Berlinatmosfären i rockmusiken. T.ex. David Bowies rader i Heroes ”I remember, standing by the Wall. The guns shot about our heads and we kissed as though nothing could fall.”
Flera kända band har gjort skivor i Hansa-studion i Berlin, förutom Bowie, Depeche Mode, U2 och Kent. En kul artikel i DN finns här under länken:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/hansastudion-vibrerar-av-murens-historia-1.990096
Jag har upptäckt i dagarna att jag har en kompis som har födelsedag på en historisk dag, nämligen den 9 november, själv har jag också födelsedag en historisk dag, den 20 mars, 2003 då USA gick in i Irak.
tisdag 3 november 2009
the Cure
Det är en mycket underlig känsla som kommer över mig, när min 12-åring som över en natt, börjat rota omkring bland mina cd-skivor och snart rippat över varenda låt med the Cure som jag överhuvudtaget äger, till sin egen dator, och vidare in i iPoden som ljuder ut sina musikfiler över skolgården på Victoriaskolan varje rast ... med the Cure!?
Jag menar han Robert Smith är väl lika gammal som jag, bara en månad yngre närmare bestämt, och lite tröttsam och blekfet, inte någon som man tror att tolvåriga småbrudar ska tycka om. Men sen är det ju det där sminket också ... han ser ut lite som Sweeney Todd, och sen är det förstås soundet, musiken, och jag inser att jag har en dotter som inte lyssnar på vad som helst, snarare väljer mycket självsäkert och övertygande när det gäller rockmusik. För det är just rockmusik hon föredrar, och möjligen techno, populärmusik göre sig icke besvär här inte!
För en halvgammal morsa som jag, med många musikminnen, blir dotterns jagande efter mer och mer musik, fler och fler cd-skivor i vår hylla, också många spännande återblickar, och jag upptäcker att mycket av det jag då bara lyssnade på faktiskt nu även går att se, och att mycket av det håller riktigt bra. Kommer ni t.ex ihåg snöbollskriget i slutet av Pictures of You-videon?
Det hade jag visserligen sett, eftersom allt som gick att få tag i i video och skivväg av the Cure inhandlades av undertecknad mamma på dåtidens eminenta och enda skivaffär värd namnet i stan, till affärsföreståndarens ständiga nöje, och förtret, för jag ville ha allt, och allt hade dom inte så det fick beställas. Ja ni förstår va, hur någon sprang vareviga dag in till affären och frågade om skivan eller vhs´en kommit hem än, ja det var gamla hederliga vhs videos man fick köpa då, och alla finns kvar, och samlar damm längst in i ett skåp nånstans, precis som den tröga vhs-spelaren.
Jag upptäcker också av någon outgrundlig anledening att dotterns favorit låtar var mina egna favoritlåtar ... och det är verkligen konstigt om inte lite olustigt t.o.m. Till min dotters ära och för mitt eget nöjes skull ska jag lägga ut en bra, som jag tycker, musikvideo med the Cure. Han fyllde femti han Robert Smith, i våras.
Jag menar han Robert Smith är väl lika gammal som jag, bara en månad yngre närmare bestämt, och lite tröttsam och blekfet, inte någon som man tror att tolvåriga småbrudar ska tycka om. Men sen är det ju det där sminket också ... han ser ut lite som Sweeney Todd, och sen är det förstås soundet, musiken, och jag inser att jag har en dotter som inte lyssnar på vad som helst, snarare väljer mycket självsäkert och övertygande när det gäller rockmusik. För det är just rockmusik hon föredrar, och möjligen techno, populärmusik göre sig icke besvär här inte!
För en halvgammal morsa som jag, med många musikminnen, blir dotterns jagande efter mer och mer musik, fler och fler cd-skivor i vår hylla, också många spännande återblickar, och jag upptäcker att mycket av det jag då bara lyssnade på faktiskt nu även går att se, och att mycket av det håller riktigt bra. Kommer ni t.ex ihåg snöbollskriget i slutet av Pictures of You-videon?
Det hade jag visserligen sett, eftersom allt som gick att få tag i i video och skivväg av the Cure inhandlades av undertecknad mamma på dåtidens eminenta och enda skivaffär värd namnet i stan, till affärsföreståndarens ständiga nöje, och förtret, för jag ville ha allt, och allt hade dom inte så det fick beställas. Ja ni förstår va, hur någon sprang vareviga dag in till affären och frågade om skivan eller vhs´en kommit hem än, ja det var gamla hederliga vhs videos man fick köpa då, och alla finns kvar, och samlar damm längst in i ett skåp nånstans, precis som den tröga vhs-spelaren.
Jag upptäcker också av någon outgrundlig anledening att dotterns favorit låtar var mina egna favoritlåtar ... och det är verkligen konstigt om inte lite olustigt t.o.m. Till min dotters ära och för mitt eget nöjes skull ska jag lägga ut en bra, som jag tycker, musikvideo med the Cure. Han fyllde femti han Robert Smith, i våras.
söndag 25 oktober 2009
den som skriker högst
Gatans makt är också en sorts demokrati, yttrar reportern efter att ha refererat från demonstrationer i Kongo, där myndigheterna arresterat en populär rappare. Samtidigt läser jag en notis om Spaniens förslag till ny abortlagstiftning, där regeringen vill införa en mer liberal syn på aborter och där människor på gatan demonstrerar och vill bevara den strängare lagen.
Jo gatans makt är kanske en slags demokrati, men en sådan som bygger på faktumet den som skriker högst får sin vilja igenom, och det kan man ju fundera på, om det är demokrati.
Ann Heberlein skriver krönika i Kyrkans Tidning, menar, skriker man högt om hur rik kyrkan är och hur den tar ut orimligt höga skatter av sina medlemmar, och på så sätt lyckas övertala människor att gå ur, så är det synd att inte fler tar reda på vad kyrkan verkligen gör, utöver att förvalta gamla kyrkobyggnader. Ännu ett bevis på att störst kör först, eller jag menar den som skriker högst ... gatans demokrati ... ligger nedärvd i människans gener och jag börjar bli tveksam till om den någonsin kommer att gå att styra och ska vi det?
Länk till Ann Heberleins krönika:
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/varning_for_kyrkoavgiftning_0_11851.news.aspx?staffname=Ann Heberlein
Jo gatans makt är kanske en slags demokrati, men en sådan som bygger på faktumet den som skriker högst får sin vilja igenom, och det kan man ju fundera på, om det är demokrati.
Ann Heberlein skriver krönika i Kyrkans Tidning, menar, skriker man högt om hur rik kyrkan är och hur den tar ut orimligt höga skatter av sina medlemmar, och på så sätt lyckas övertala människor att gå ur, så är det synd att inte fler tar reda på vad kyrkan verkligen gör, utöver att förvalta gamla kyrkobyggnader. Ännu ett bevis på att störst kör först, eller jag menar den som skriker högst ... gatans demokrati ... ligger nedärvd i människans gener och jag börjar bli tveksam till om den någonsin kommer att gå att styra och ska vi det?
Länk till Ann Heberleins krönika:
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/varning_for_kyrkoavgiftning_0_11851.news.aspx?staffname=Ann Heberlein
fredag 23 oktober 2009
kalasbyxor
Enligt modet i höst ska man slopa jeansen och klä sig i "kalasbyxor" och högklackat, enligt DN´s modesidor. Bloggaren har nyligen investerat i äkta Nudie, varför hon njuter av att trots det inte vara klädd efter modet. Ibland gör man bara rätt!! :-)
Som ni kanske vet använder jag Twitter, det är oftast därifrån jag får uppslag till inlägg, och hittar intressanta bilder. Jag har några favoriter som jag följer, erkännas kan att jag läser på Twitter mer än jag själv skriver, det är varierande och roligt.
Som ni kanske vet använder jag Twitter, det är oftast därifrån jag får uppslag till inlägg, och hittar intressanta bilder. Jag har några favoriter som jag följer, erkännas kan att jag läser på Twitter mer än jag själv skriver, det är varierande och roligt. En av mina favoriter nämnde jag i ett tidigare inlägg alldeles nyligen, en modefotograf som ilsknat till på Ralph Laurens sätt att visa kläder. Hennes boyfriend är konstnär och designer och har inspirerats av hennes Tweets och passar på att skoja lite, han skriver i en tweet att han tillfrågats av Lauren att komma med i teamet, och han har fått stor uppskattning för sina arbeten. Här intill visar han en av sina idéer, en tjusig kreation, gjord i photoshop såklart!
Vattenhålet
En fundering om elakhet och, ja, inte snälla människor. Vad händer när en konflikt uppstår och vem bär anvaret? (Notera att jag inte skriver "vems är felet")
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.
Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.
Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.
Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.
Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.
I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?
I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.
Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.
Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".
Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel
... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.
Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.
Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.
Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.
Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.
I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?
I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.
Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.
Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".
Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel
... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.
fredag 16 oktober 2009
Den konstiga vägen
Hittade en historia via en av personerna jag följer på Twitter, hon är modefotograf och har självklart reagerat genom att lägga ut ett nyhetsklipp och en intervju med modellen Filippa Hamilton. Jag fick en anledning att snacka kroppsideal med min tolvåring, och det var skönt att få en sund reaktion som lät "det ser sjukt ut", för det gör det.
Grejen är att den här bilden är ändrad i photoshop, tjejen ser inte ut så här och det förstår man ju, den som gjort den har gått över gränsen och konstruerat en seriefigur snarare än en modebild. Här har man gått och retat upp sig på att skyltdockorna är för smala och ser ut som barbies, men det finns tricks i oändlighet så länge man har datorer. Helt klart.
#
12-åringen reagerar sunt, låtsas kräkas en stund, rycker sen på axlarna och går över till att lyssna på Broder Daniel, världen går i en konstig riktning, jag kan inte låta bli att undra var det ska sluta. Framför allt undrar man ju vem som suttit bakom datorn när den här bilden kom till, man undrar vem som tycker det är snyggt, och man undrar om våra kroppar tillslut kommer att försvinna ut i intet, en massa tomma kostymer fladdrar runt över trottoarerna med en och annan hårtest som svänger runt högst upp kring halslinningen.
#
Frågan är hur vi då skall känna igen varandra, men det är kanske mindre viktigt, i alla fall för modeskaparna, det är bättre att vi är anonyma stelbenta silikonrobotar utan vare sig känslor eller snabba rörelser, då är det lättast att fixa till coola kläder.
Modellen på bilden, som arbetat för Ralph Lauren i åtta år, blev avskedad strax efter det att det här omslaget publicerades, inte för att bilden var galen, utan för att hon inte längre kommer i kläderna som sys upp, hon anses helt enkelt vara för fet. Inte undra på då att man var tvungen att retuschera bilden. Boing Boing skriver lite mer om någon är intresserad: http://www.boingboing.net/2009/10/14/ralph-lauren-fires-p.html#previouspost
#
Ok, då kommer veckans dummaste. Vi mötte idag, på stan, en tjej med gipsad vrist, man försöker in i det längsta att inte skratta åt andra människor, och jag lär min 12-åring att man måste ha överseende och låta andra ta sina egna beslut och klä sig som dom vill och så. Det är inte så ofta jag har svårt att hålla mig för skratt, men idag brast det, tjejen kämpade sig fram på högklackat! Jag menar inte normalt högklackat utan verkligen hööögklackat, med gips kring ena vristen. Om hon av någon anledning läser det här, eller om någon av hennes vänner gör det, så kan jag säga att jag vill inte tro att någonting slutat fungera på ett visst kontor, och om hon behöver någon som lyssnar så ställer jag upp, men någonstans går gränsen även för mig. Jag är så ledsen ... men det här klarade jag bara inte.
#
Världen går i en konstig riktning, och just nu går tjejerna högt. Jag köper aldrig Ralph Lauren, varför skulle jag det? Det är allas vårt ansvar som föräldrar att ge våra barn trygghet och självförtroende, så dom kan se att det finns ett val som är deras eget och våga lita till det, så dom inte låter modevärlden välja i deras ställe.
torsdag 15 oktober 2009
Underbara förvirrade liv
Det talas om verklighetens folk, det är Göran Hägglunds fel ... eller rätt. Intressant att en diskussion om vanlighet kommit upp i mediaflödet, ska bli intressant att se hur man löser det där med att förklara vad verklighet är, och vanlighet. Vem vill vara vanlig, vill Göran det? Skulle han vara politiker om han strävade efter att vara vanlig, bara vanlig. För visst ligger det ett litet "bara" framför det där vanliga?
Där kommer vi in på problemet tycker jag, nämligen värderingen, bara vanlig. Vad vill människor som lever en vanligt liv i verkligheten egentligen, dom som arbetar och bildar familj, mamma-pappa-barn-familj, till skillnad mot eliten och dom med speciella krav på livet ... som är politiker, kulturvänstern, bögar ...hrm? ... ensamstående föräldrar, arbetslösa, sjuka och handikappade...? Hm, nu blev det lite konstigt här någonstans, blev det inte.
Tänk att man äntligen hamnat bland eliten!! Underbara värld.
Min verklighet är min verklighet, kan aldrig bli din verklighet, en lärdom av livet. Var och en står alltid ensam, var och en står alltid inför sin egen komplexitet och sin egen lösning, och ingen annan kan någonsin ta ansvar för Göran Hägglunds liv, tänk på det. ... and don´t confuse it with love, please ...
Där kommer vi in på problemet tycker jag, nämligen värderingen, bara vanlig. Vad vill människor som lever en vanligt liv i verkligheten egentligen, dom som arbetar och bildar familj, mamma-pappa-barn-familj, till skillnad mot eliten och dom med speciella krav på livet ... som är politiker, kulturvänstern, bögar ...hrm? ... ensamstående föräldrar, arbetslösa, sjuka och handikappade...? Hm, nu blev det lite konstigt här någonstans, blev det inte.
Tänk att man äntligen hamnat bland eliten!! Underbara värld.
Min verklighet är min verklighet, kan aldrig bli din verklighet, en lärdom av livet. Var och en står alltid ensam, var och en står alltid inför sin egen komplexitet och sin egen lösning, och ingen annan kan någonsin ta ansvar för Göran Hägglunds liv, tänk på det. ... and don´t confuse it with love, please ...
fredag 9 oktober 2009
Fred på jorden och gudomen i US of A
Nobelpris hit och dit, den tiden på året då Scandinavien står tydligt på världskartan, varför får Barack Obama fredspris?? ... för dom kan väl inte mena allvar med att mannen har jobbat ihärdigt för fred i världen, eller? Inte än ...
Han har den drömmen möjligen, att människor ska leva i fred, åtminstone i fred med alla amerikanska medborgare, och att ingen ska behöva gå svältande, åtminstone inte i US of A. Sen är han duktig på att skriva tal, tal som griper tag och avslöjar sanningar, men vem har egentligen skrivit talen och brukar inte just amerikanare ha en tendens att vara lite smöriga och sentimentala, fördomsfullt eller sant?
Vad jag vill komma till är att jag faktiskt inte riktigt förstår varför han fått priset, Nobelkommitten motiverar det med att han "tänt ett framtidshopp". Jo, jo ... många funderingar uppstår i alla fall i mitt huvud om vad ett fredspris egentligen ska stå för, om man delar ut det till presidenter, vad ger det för signal till alla dom som arbetar ute på fältet mitt bland krig, fattigdom och död?
Jag minns när Médecins Sans Frontièrs fick priset, det gav också starka reaktioner för att det var en organisation och inte en enskild person. Ingen kunde däremot ifrågasätta att organisationens arbete i världen inte var oerhört viktigt och fyllde en avgörande funktion för många många människor. Då kände jag att Nobelkommitten fick mitt förtroende, ett bra beslut, ett vågat beslut, skönt och hoppingivande. Nu känns det som om Kommitten nästan överlevt sig själva, törs man inte längre vara stilbildande, törs man inte längre ta kontroversiella beslut?
För jag tycker inte det här är särskilt överraskande, det är att flyta med i den allmänna opinionen, stryka medhårs. Visst har Barack Obama tänt ett hopp, och visst är det bra att försöka uppmuntra andra ledare till att ställa sig bakom hans verbala korståg, men något lite mer fantasifullt hade varit roligare. Jag väntar bara på att det skall dyka upp nåt skumt litet spöke i Baracks garderob, vänta ni, ingen människa kan vara en gud hur mycket vi än försöker intala oss det, och hur länge som helst kommer han inte att kunna stråla i skuggan efter mr. f*****g Bush.
Läs gärna Svenska freds omedelbara reaktion: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte
Nu ska jag fortsätta lyssna på MM, det är liksom det läget idag, "arma-godd**n-motherf**kin-geddon" (Marilyn Manson)
Han har den drömmen möjligen, att människor ska leva i fred, åtminstone i fred med alla amerikanska medborgare, och att ingen ska behöva gå svältande, åtminstone inte i US of A. Sen är han duktig på att skriva tal, tal som griper tag och avslöjar sanningar, men vem har egentligen skrivit talen och brukar inte just amerikanare ha en tendens att vara lite smöriga och sentimentala, fördomsfullt eller sant?
Vad jag vill komma till är att jag faktiskt inte riktigt förstår varför han fått priset, Nobelkommitten motiverar det med att han "tänt ett framtidshopp". Jo, jo ... många funderingar uppstår i alla fall i mitt huvud om vad ett fredspris egentligen ska stå för, om man delar ut det till presidenter, vad ger det för signal till alla dom som arbetar ute på fältet mitt bland krig, fattigdom och död?
Jag minns när Médecins Sans Frontièrs fick priset, det gav också starka reaktioner för att det var en organisation och inte en enskild person. Ingen kunde däremot ifrågasätta att organisationens arbete i världen inte var oerhört viktigt och fyllde en avgörande funktion för många många människor. Då kände jag att Nobelkommitten fick mitt förtroende, ett bra beslut, ett vågat beslut, skönt och hoppingivande. Nu känns det som om Kommitten nästan överlevt sig själva, törs man inte längre vara stilbildande, törs man inte längre ta kontroversiella beslut?
För jag tycker inte det här är särskilt överraskande, det är att flyta med i den allmänna opinionen, stryka medhårs. Visst har Barack Obama tänt ett hopp, och visst är det bra att försöka uppmuntra andra ledare till att ställa sig bakom hans verbala korståg, men något lite mer fantasifullt hade varit roligare. Jag väntar bara på att det skall dyka upp nåt skumt litet spöke i Baracks garderob, vänta ni, ingen människa kan vara en gud hur mycket vi än försöker intala oss det, och hur länge som helst kommer han inte att kunna stråla i skuggan efter mr. f*****g Bush.
Läs gärna Svenska freds omedelbara reaktion: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte
Nu ska jag fortsätta lyssna på MM, det är liksom det läget idag, "arma-godd**n-motherf**kin-geddon" (Marilyn Manson)
måndag 5 oktober 2009
Bäst?
Frågan är var i världen det är bäst att bo, jag läser en lista som är baserad på BNP per person, förväntad livslängd och läskunnighet bl.a., jag frågar mig omedelbart var det är bäst att bo om man hör till gruppen arbetslösa eller långtidssjukskrivna, nog tycker jag att det skulle vara en klart viktigare faktor att se på när det gäller att avgöra var det är bäst för människan att bo. Hur är det med miljön då, i vilka länder är det bäst att leva med tanke på miljön? Jag tänker inte bara luften vi andas, hur ren naturen är eller vilken mat vi äter, utan också livsmiljön den som påverkar vår hälsa och ger oss bl.a. hjärtproblem och fetma.
Ok, nu var jag kanske onödigt kritisk, och kanske innehåller de här tabellerna jag läst ändå dom frågestälningarna, kanske har forskarna grundat sina resultat på dom också. På bilden syns en grupp människor som vill uppmärksamma oss på klimatförändringarna på jorden, det är från en vinfarm i Frankrike.
Nedan artisten och kamoflagemålaren Liu Bolin, som målar sig själv för att smälta in i miljön.
Ok, nu var jag kanske onödigt kritisk, och kanske innehåller de här tabellerna jag läst ändå dom frågestälningarna, kanske har forskarna grundat sina resultat på dom också. På bilden syns en grupp människor som vill uppmärksamma oss på klimatförändringarna på jorden, det är från en vinfarm i Frankrike.
Nedan artisten och kamoflagemålaren Liu Bolin, som målar sig själv för att smälta in i miljön.
måndag 28 september 2009
på konfliktlöshetens rand
Har ni funderat på hur konflikter startar och varför? Det gör jag ofta, jag upplever nämligen livet som väldigt konfliktfyllt, människor har mycket lättare för att söka konflikt än att upprätthålla ett samspel och agera överseende. Så fort man kan skönja ett litet uns av felbedömmning hos någon, ett misstag eller underlåtelser, ja till och med ett avvikande beteende, så är man där och hackar och ifrågasätter. Varför mår människor så dåligt att dom känner sig tvingade att skylla ifrån sig innan dom ens fått ett uttalat klagomål, och varför är sättet att skylla ifrån sig på ofta så elakt och försoningslöst. Vart har vår solidaritet tagit vägen?
Det finns samhällsdebattörer som anser att svenskarna är mer lättkränkta än andra, att vi har det så bra att vi glömt bort hur man hanterar en motgång. Kan säkert vara värt att diskutera, för baksidan av det hela skulle snart visa upp att antalet individer som verkligen blivit kränkta har ökat markant, men dom är det ingen som vill se åt, ingen vill föra deras talan.
Varför är det då så viktigt för oss att hela tiden få rätt? Jag minns ett gammalt uttryck att perfektionism aldrig föder sympati, var tog den tanken vägen. Själv tycker jag den håller hela vägen för en person som lyckas i livet (vad nu det är), jag menar stiger i karriären, har ett eftertraktat arbete och en massa pengar, en sån person lägger aldrig jag vidare mycket energi på för det finns helt enkelt ingen anledning, han eller hon är ofta alldeles för upptagen av sig själv för att överhuvudtaget intressera sig för att ha lilla mig som vän, förutom vissa sympatiska undantag förstås. ;-)
Konflikter uppstår hela tiden runt omkring oss, och hur vi hanterar det anser jag vara ett bra mått på hur långt vi nått som människor. Vi måste helt enkelt lära oss att se skillnad på osämja och osämja, för ofta, och jag säger ofta, handlar det inte om sakfrågan utan om en person bakom som lever ett liv i en svag identitet, en person som inte är tillräckligt stark i sig själv för att orka uthärda ett nederlag, med andra ord, erkänna att den haft fel.
Idag lever vi i ett tänkande som kräver att vi ska leva upp till vissa positioner i samhället. Jag brukar handla av en kille som fått för sig att jag är högt uppsatt politiker, innan han fick det för sig betedde han sig oerhört arrogant och nedsättande, nu smilar han in sig och småpratar glatt varje gång jag går dit. En dag skall jag avslöja för honom vem jag verkligen är, det blir en dag då jag känner för att roa mig på andras bekostnad ... hrm, det blir nog aldrig av alltså, jag njuter så av hans lismande spel så det får nog vara som det är ett tag, bubblan spricker av sig själv tillslut. Jag hoppas verkligen ni kan läsa mellan raderna och förnimma att även undertecknande bloggare lever efter den karriärtänkande normen, den liksom sitter där sen flera årtionden och verkar vara hopplös att bli av med. Men politiker är jag inte!
... och förra veckan lärde jag mig äntligen att Jesus faktiskt var grunden för den kristna religionen, trots att han faktiskt föddes fyra år före sin födelse och egentligen var jude, det är tur att det finns högt utbildade människor som vet sånt, annars vore vi fullständigt konfliktlösa.
Slutsats: Osäkerhet och rädsla föder konflikt och våld. Upp till kamp för ett samhälle som formar trygga och medvetna människor.
Det finns samhällsdebattörer som anser att svenskarna är mer lättkränkta än andra, att vi har det så bra att vi glömt bort hur man hanterar en motgång. Kan säkert vara värt att diskutera, för baksidan av det hela skulle snart visa upp att antalet individer som verkligen blivit kränkta har ökat markant, men dom är det ingen som vill se åt, ingen vill föra deras talan.
Varför är det då så viktigt för oss att hela tiden få rätt? Jag minns ett gammalt uttryck att perfektionism aldrig föder sympati, var tog den tanken vägen. Själv tycker jag den håller hela vägen för en person som lyckas i livet (vad nu det är), jag menar stiger i karriären, har ett eftertraktat arbete och en massa pengar, en sån person lägger aldrig jag vidare mycket energi på för det finns helt enkelt ingen anledning, han eller hon är ofta alldeles för upptagen av sig själv för att överhuvudtaget intressera sig för att ha lilla mig som vän, förutom vissa sympatiska undantag förstås. ;-)
Konflikter uppstår hela tiden runt omkring oss, och hur vi hanterar det anser jag vara ett bra mått på hur långt vi nått som människor. Vi måste helt enkelt lära oss att se skillnad på osämja och osämja, för ofta, och jag säger ofta, handlar det inte om sakfrågan utan om en person bakom som lever ett liv i en svag identitet, en person som inte är tillräckligt stark i sig själv för att orka uthärda ett nederlag, med andra ord, erkänna att den haft fel.
Idag lever vi i ett tänkande som kräver att vi ska leva upp till vissa positioner i samhället. Jag brukar handla av en kille som fått för sig att jag är högt uppsatt politiker, innan han fick det för sig betedde han sig oerhört arrogant och nedsättande, nu smilar han in sig och småpratar glatt varje gång jag går dit. En dag skall jag avslöja för honom vem jag verkligen är, det blir en dag då jag känner för att roa mig på andras bekostnad ... hrm, det blir nog aldrig av alltså, jag njuter så av hans lismande spel så det får nog vara som det är ett tag, bubblan spricker av sig själv tillslut. Jag hoppas verkligen ni kan läsa mellan raderna och förnimma att även undertecknande bloggare lever efter den karriärtänkande normen, den liksom sitter där sen flera årtionden och verkar vara hopplös att bli av med. Men politiker är jag inte!
... och förra veckan lärde jag mig äntligen att Jesus faktiskt var grunden för den kristna religionen, trots att han faktiskt föddes fyra år före sin födelse och egentligen var jude, det är tur att det finns högt utbildade människor som vet sånt, annars vore vi fullständigt konfliktlösa.
Slutsats: Osäkerhet och rädsla föder konflikt och våld. Upp till kamp för ett samhälle som formar trygga och medvetna människor.
torsdag 24 september 2009
lördag 19 september 2009
the last show
Nine Inch Nails absolut sista spelning, på Wiltern i Los Angeles, den 10 september i år. Så är det. Sen få man se vad som händer i framtiden, har svårt att tänka mig att det kommer att tystna helt kring den mannen.
söndag 13 september 2009
skratta eller gråta?
Jag tror att dom här människorna har svårt för att bestämma sig. Tydligen har det ingen större betydelse vilket han är, skällsord som skällsord, välja mellan två onda ting är inte alltid enkelt.
Vad som är lite skrämmande, however, är att min dotter som är tolv år vet skillnaden på en marxist och en nazist, personligen undrar jag när i historien man hade en tsar i USSR? Man kan undra vad man lär sig i skolan i vissa länder. Ingen nämnd, ingen glömd
Förresten bilderna är från protestmarschen mot Barack Obamas sjukvårdsreform, igår i Washington DC.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
