midsommarbrasa

Det kommer tillfällen då man önskar, mer än vanligt, att man kunde tyda sina barns tankar och upplevelser.
De måste ju själva lära sig att hantera livet, så oftast brukar jag låta mitt barn vara och ifred och bara lyssna när hon verkligen kommer till mig med något. Därmed inte alls sagt att jag inte själv oroar mig och undrar, man får hoppas att det inte märks för mycket...

Idag uppstod i alla fall ett sån´t där tillfälle då man önskar man hade bättre insyn, hennes skola drabbades av brand. När jag först upptäckte det, på lokaltidningens hemsida, for tankarna runt under några sekunder: "Hur ska jag uttrycka det? Vad ska jag säga? Jag måste ju berätta.... " Det blev tydligen helt konstigt, jag lyckades inte alls ge henne informationen på något slags pedagosiskt eller psykologiskt sätt, utan "du, din skola brinner", blev det. "Va?", tänkte hon, "nu sitter mamma där och driver med mig", men ganska snart hade hon förstått att jag menade allvar.

Hon verkade väldigt lugn, medan vi gjorde oss iordning för att promenera upp till skolan, jag däremot irrade fram och tillbaka i lägenheten och försökte hitta telefonnumren till hennes lärare. Tillslut fick jag tag en kompis mamma, hon meddelade att dom redan var påväg upp, så vi skulle ses där, dom visste ingenting mer än att det var på skolan och att det brann ordentligt.

Vägen upp blev otrooligt nervig, 11-åringen pratade oupphörligen hela vägen, berättade om alla saker som fanns i skolan och hur hon tyckte synd om dem. Vi förberedde oss på det värsta men ville ändå hålla hoppet uppe, och tur var ju att det är sommarlov, alla teckningar och slöjdgrejor är hemburna. Men det var visst en vädligt fin teckning hon gjort som fanns kvar. Jag har aldrig sett henne gå så fort till skolan.

Så fort vi kom fram stod det klart att det var den andra huslängan som brann, min dotters och hennes kompisars hus stod kvar intakt. Vi mötte upp med kompisen och hennes familj, det brann kraftigt och jag insåg att jag själv faktiskt aldrig upplevt någonting sån´t här på så nära håll tidigare. Vi stötte på flera bekanta, många av barnen tyckte det var spännande, mitt barn höll krampaktigt i mig men verkade ganska lugn. Efteråt berättade hon att benen skakat hela tiden, och hon klagade på att hon blivit öm i halsen av att ha pratat hela tiden.

Det blir intressant att se vilka tankar och funderingar som kommer att komma ur detta, barn har säkerligen helt andra perspektiv och helt andra sätt att bearbeta otäcka händelser än vad vi vuxna har. Det blev en underlig midsommarhelg i år, och jag fick veta, när vi stod och konverserade uppe vid skolan, att Sverige och Finland är de länder som veterligen firar midsommar, och det fick jag veta av en kvinna från Bosnien. Kul!