inte alltid förmågan som är avgörande ...

Ofta verkar det som om psykiska problem inte existerar i vårt samhälle, psykiska besvär eller psykisk sjukdom är bara inbillning , det är människor som fått för sig saker och hittar på, det är människor som av en eller annan anledning inte vill anpassa sig till samhällets sociala strukturer och oskrivna regler, och därför protesterar eller hittar på att dom är sjuka ... för att slippa ta ansvar. Det är så det ofta känns när man söker hjälp för att få bukt med en psykisk funktionsnedsättning.

Min egen mamma sa alltid att psykologer kunde man inte ta hjälp av, för dom bara skyller på att det är föräldrarnas fel när deras barn får psykiska besvär ... följdaktligen fick aldrig jag någon psykologhjälp när jag var tonåring och deprimerad, inte för att jag vet om det hjälpt och det är inte det jag vill säga nu, utan det som stör mig är attityder mot och inför människor med psykisk ohälsa. Det är som om psykisk ohälsa inte existerar, eftersom aldrig någon pratar om det så finns det alltså inte ... och om ingen pratar om det så kanske det försvinner till slut.

I en artikel i lokaltidningen berättar föräldrar om hur svårt det är att få stöd som anhörig till en person med psykisk sjukdom, dom talar om att kommunen inte anser sig ha kompetens och dom talar om hur många anhöriga känner skam. Många törs inte höra av sig till kommunen och be om stöd för dom skäms över att ha barn eller andra nära anhöriga med psykiska besvär. Låter lite som min mamma faktiskt, kan det ha varit så att hon i själva verket var rädd för att det berodde på henne att jag inte mådde bra, eller ville hon helt enkelt inte visa upp en dotter som var deprimerad för att hennes väninnor skulle komma på det. Jo psykisk ohälsa är ärftligt, sa hon också, och drog upp en del exempel i vår släkt ... på pappas sida då förstås.

Nu blev det här inte så bra märker jag, dumt att tala illa om någon som inte kan försvara sig, men det jag egentligen vill säga är att hon liksom väldigt många andra var/är påverkade av samhällets attityder gentemot psykisk ohälsa, så varför skulle hon inte agera som hon gjorde, det var normen just då och är det fortfarande. Det är så oerhört tabubelagt att många t.o.m. inte tar tag i problemen ens när deras egna barn mår dåligt. Varför gör man inte det? Hur kan något vara så socialt oacceptabelt att människor underlåter att hjälpa sina egna anhöriga?! Det verkar ju ha en större skam än brottslighet, högmod, elakhet, egoism, lögn och alla möjliga andra otrevliga samhällsfenomen. Hur har det blivit så ....?

"Om jag har cancer tycker alla synd om mig, om jag har en psykisk sjukdom drar alla sig undan", ungefär så säger en av det anhöriga som intervjuats i artikeln, och de törs inte ens uppträda med sina riktiga namn av rädsla för vad omgivningen ska tycka.

En lösning skulle kunna vara att kommunens anhörigstöd istället bedriver uppsökande verksamhet, dom skulle t.ex. kunna finnas tillgängliga vissa tider på den psykiatriska öppenvården samt ge information på anslagstavlor på mottagningen och t.o.m. i salarna. Om man som anhörig säkert visste att man kommer fram till en kunnig person som bemöter en med respekt och kanske viss sekretess om man så vill, så skulle kanske fler våga ringa och be om hjälp.

Sen är ju det viktigaste steget ett steg till förändring av attityder, att anhöriga skall våga att vara öppna med att det har psykisk ohälsa in sin närhet ... men det verkar vara väldigt, väldigt långt till den förändringen. Det här vill jag engagera mig i politiskt, det här vill jag att vår förening RSMH Bläckfisken skall jobba aktivt med. En förändring måste till, det finns så många människor med dolda resurser som skulle kunna ha en funktion i samhället, men som aldrig vågar visa sig ... inte på grund av okunskap eller oförmåga, utan p.g.a skammen.

(tyvärr finns ingen länk till artikeln i NT, den fanns endast i pappersupplagan)