Valår 2010

Inlägg på engelska på If I´d ever want anything ... I´d want only that or more http://onlythatormore.blogspot.com/

Inget enkelt val ...

Nordanstigs kommun har tagit ett beslut i fullmäktige att dom skall vara en vargfri kommun, ha nolltolerans för varg. Den socialdemokratiska politiker som lämnat in förslaget och fått igenom det säger att ingen har känt nån saknad efter varg och att det inte skulle vara någon fördel för kommunen att ha varg, det skulle bara vara en olägenhet.

Rovdjurspolitiken är en nationell angelägenhet och i vissa fall t.o.m. internationell, eftersom vargen anses utrotninghotad. Nordanstigs kommun anser att det i allra högsta grad är en kommunal angelägenhet just därför att vargen försvårar för invånarna i kommunen, dom kan inte låta sina barn leka fritt i skogen osv. Dom argumenten har man ju hört förr ...

Anledningen till att jag tar upp det i bloggen är meningslösheten i nyheten. P1 morgon´s reporter frågar ungefär såhär: "Men vad gör ni nu då om ett vargpar etablerar sig i er kommun?" Svar: "Ja då hör vi av oss till berörd myndighet och påtalar problemet." Reportern: "Men vilka åtgärder vidtar ni själva?" Svar: "Ja vi kan ju inte göra så mycket åt det." Reportern: "Men då är ni ju inte längre någon vargfri kommon då?" Svar: "Näe det är vi ju inte då."

Att ta beslutet överhuvudtaget verkar fullständigt meningslöst ... mer än att kommunens politiker skrämmer upp folk och sprider ut ett varghat. Den intervjuade politikern förefaller i mina öron vara osedvanligt dum i huvet, inte alls p.g.a. beslutet utan p.g.a. att han ställer upp i en intervju som så uppenbart är till hans nackdel för hur man upplever honom intelligensmässigt.

Sen kan man också ta sig en funderare över hur nyhetsmedierna tänker när dom väljer vilka nyheter dom skall ta upp.

Thåström - Alla Vill Till Himlen (Lugn Och Tung Version) (6)

Nine Inch Nails - Hurt

Ut över världen

Man blir lite ställd när den där bilen kommer körande på ens egen gata, google-bilen, den med kameror på taket som fotograferar gatuvyer, bilder som sen kommer ut på nätet där alla kan titta på dom. Jag har själv använt google street view ganska mycket, varit på besök på en hel massa ställen i världen, så jag fattade direkt att det var den bilen som nu kommit till min stad. Lite förvirrad blev jag i alla fall, det känns inte direkt bekvämt att hela världen plötsligt kan kolla in mig när jag kommer där gående, flåsande stretar uppför backen, när man är med på bild vill man ju vara till sin fördel.

Ok, nu var det som det var, man kan se mig gående i den svenska versionen av streetview, Hitta´s gatuvy, inget att göra åt, ingen lag i världen kan få bort mig därifrån, bara att acceptera. Man kan fundera på det här i ett vidare perspektiv, en känslig person borde inte gå utanför sin dörr nu 2010 och framöver, för det här fenomenet att man löper risk att blir förevigad kommer inte direkt att försvinna, vi människor är nuförtiden oanonyma och lagligt villebråd för fotografer, filmare och diverse annat löst folk.

Min dotter sa för ett par veckor sedan när jag plockade upp min telefon och filmade trafiken på Kungsgatan, medan vi stod och väntade på Thai-mat som verkade ta en halv dag på sig för att bli färdig, "Mamma akta dig, om dom ser att du filmar kan du åka dit" Jag kan ju inte hålla på hela livet och hämnas på andra människor bara för att "Hitta-bilen" fotograferade mig, så är det förstås inte, jag har bara fallit in i den allomfattande trenden ... dokumentera ditt liv och låt alla intressera sig.

Nedan länk till en artikel om hur svårt det är att ta bort sig själv från Hitta, och hur lagen inte alls står på vanligt folks sida.
http://svt.se/2.27170/1.1879684/evigt_forevigad_pa_soksajter

Skor för alla

Har 12-årig dotter som letar efter skor, men hon hittar inga trots att vi varit i alla affärer i hela stan. Någon tipsade oss om att dra till huvudstaden och leta ... men varför inte dra raka vägen till London och hämta hem ett par Zoombie spike heels eller Metallic Docs istället!!! ... fast dom skulle hon förstås inte få ha ifred om hon inte gömmer dom för sin morsa. ;-))

(bilden har jag snott från Cory Doctorow´s Twitter)

inte alltid förmågan som är avgörande ...

Ofta verkar det som om psykiska problem inte existerar i vårt samhälle, psykiska besvär eller psykisk sjukdom är bara inbillning , det är människor som fått för sig saker och hittar på, det är människor som av en eller annan anledning inte vill anpassa sig till samhällets sociala strukturer och oskrivna regler, och därför protesterar eller hittar på att dom är sjuka ... för att slippa ta ansvar. Det är så det ofta känns när man söker hjälp för att få bukt med en psykisk funktionsnedsättning.

Min egen mamma sa alltid att psykologer kunde man inte ta hjälp av, för dom bara skyller på att det är föräldrarnas fel när deras barn får psykiska besvär ... följdaktligen fick aldrig jag någon psykologhjälp när jag var tonåring och deprimerad, inte för att jag vet om det hjälpt och det är inte det jag vill säga nu, utan det som stör mig är attityder mot och inför människor med psykisk ohälsa. Det är som om psykisk ohälsa inte existerar, eftersom aldrig någon pratar om det så finns det alltså inte ... och om ingen pratar om det så kanske det försvinner till slut.

I en artikel i lokaltidningen berättar föräldrar om hur svårt det är att få stöd som anhörig till en person med psykisk sjukdom, dom talar om att kommunen inte anser sig ha kompetens och dom talar om hur många anhöriga känner skam. Många törs inte höra av sig till kommunen och be om stöd för dom skäms över att ha barn eller andra nära anhöriga med psykiska besvär. Låter lite som min mamma faktiskt, kan det ha varit så att hon i själva verket var rädd för att det berodde på henne att jag inte mådde bra, eller ville hon helt enkelt inte visa upp en dotter som var deprimerad för att hennes väninnor skulle komma på det. Jo psykisk ohälsa är ärftligt, sa hon också, och drog upp en del exempel i vår släkt ... på pappas sida då förstås.

Nu blev det här inte så bra märker jag, dumt att tala illa om någon som inte kan försvara sig, men det jag egentligen vill säga är att hon liksom väldigt många andra var/är påverkade av samhällets attityder gentemot psykisk ohälsa, så varför skulle hon inte agera som hon gjorde, det var normen just då och är det fortfarande. Det är så oerhört tabubelagt att många t.o.m. inte tar tag i problemen ens när deras egna barn mår dåligt. Varför gör man inte det? Hur kan något vara så socialt oacceptabelt att människor underlåter att hjälpa sina egna anhöriga?! Det verkar ju ha en större skam än brottslighet, högmod, elakhet, egoism, lögn och alla möjliga andra otrevliga samhällsfenomen. Hur har det blivit så ....?

"Om jag har cancer tycker alla synd om mig, om jag har en psykisk sjukdom drar alla sig undan", ungefär så säger en av det anhöriga som intervjuats i artikeln, och de törs inte ens uppträda med sina riktiga namn av rädsla för vad omgivningen ska tycka.

En lösning skulle kunna vara att kommunens anhörigstöd istället bedriver uppsökande verksamhet, dom skulle t.ex. kunna finnas tillgängliga vissa tider på den psykiatriska öppenvården samt ge information på anslagstavlor på mottagningen och t.o.m. i salarna. Om man som anhörig säkert visste att man kommer fram till en kunnig person som bemöter en med respekt och kanske viss sekretess om man så vill, så skulle kanske fler våga ringa och be om hjälp.

Sen är ju det viktigaste steget ett steg till förändring av attityder, att anhöriga skall våga att vara öppna med att det har psykisk ohälsa in sin närhet ... men det verkar vara väldigt, väldigt långt till den förändringen. Det här vill jag engagera mig i politiskt, det här vill jag att vår förening RSMH Bläckfisken skall jobba aktivt med. En förändring måste till, det finns så många människor med dolda resurser som skulle kunna ha en funktion i samhället, men som aldrig vågar visa sig ... inte på grund av okunskap eller oförmåga, utan p.g.a skammen.

(tyvärr finns ingen länk till artikeln i NT, den fanns endast i pappersupplagan)