Tröttbloggen Trött-punkt-nu
Personlig psykaktivism och vänsterpolitik
söndag 10 oktober 2010
LB-blogg flyttas ...
Denna blogg kommer jag med tiden att avsluta. Tröttbloggen blir istället min huvudblogg, som jag kommer att uppdatera någorlunda regelbundet. Välkommen att kolla in där!
Tröttbloggen Trött-punkt-nu
Personlig psykaktivism och vänsterpolitik
Tröttbloggen Trött-punkt-nu
Personlig psykaktivism och vänsterpolitik
fredag 26 februari 2010
Valår 2010
Inlägg på engelska på If I´d ever want anything ... I´d want only that or more
http://onlythatormore.blogspot.com/
onsdag 17 februari 2010
Inget enkelt val ...
Nordanstigs kommun har tagit ett beslut i fullmäktige att dom skall vara en vargfri kommun, ha nolltolerans för varg. Den socialdemokratiska politiker som lämnat in förslaget och fått igenom det säger att ingen har känt nån saknad efter varg och att det inte skulle vara någon fördel för kommunen att ha varg, det skulle bara vara en olägenhet.
Rovdjurspolitiken är en nationell angelägenhet och i vissa fall t.o.m. internationell, eftersom vargen anses utrotninghotad. Nordanstigs kommun anser att det i allra högsta grad är en kommunal angelägenhet just därför att vargen försvårar för invånarna i kommunen, dom kan inte låta sina barn leka fritt i skogen osv. Dom argumenten har man ju hört förr ...
Anledningen till att jag tar upp det i bloggen är meningslösheten i nyheten. P1 morgon´s reporter frågar ungefär såhär: "Men vad gör ni nu då om ett vargpar etablerar sig i er kommun?" Svar: "Ja då hör vi av oss till berörd myndighet och påtalar problemet." Reportern: "Men vilka åtgärder vidtar ni själva?" Svar: "Ja vi kan ju inte göra så mycket åt det." Reportern: "Men då är ni ju inte längre någon vargfri kommon då?" Svar: "Näe det är vi ju inte då."
Att ta beslutet överhuvudtaget verkar fullständigt meningslöst ... mer än att kommunens politiker skrämmer upp folk och sprider ut ett varghat. Den intervjuade politikern förefaller i mina öron vara osedvanligt dum i huvet, inte alls p.g.a. beslutet utan p.g.a. att han ställer upp i en intervju som så uppenbart är till hans nackdel för hur man upplever honom intelligensmässigt.
Sen kan man också ta sig en funderare över hur nyhetsmedierna tänker när dom väljer vilka nyheter dom skall ta upp.
Rovdjurspolitiken är en nationell angelägenhet och i vissa fall t.o.m. internationell, eftersom vargen anses utrotninghotad. Nordanstigs kommun anser att det i allra högsta grad är en kommunal angelägenhet just därför att vargen försvårar för invånarna i kommunen, dom kan inte låta sina barn leka fritt i skogen osv. Dom argumenten har man ju hört förr ...
Anledningen till att jag tar upp det i bloggen är meningslösheten i nyheten. P1 morgon´s reporter frågar ungefär såhär: "Men vad gör ni nu då om ett vargpar etablerar sig i er kommun?" Svar: "Ja då hör vi av oss till berörd myndighet och påtalar problemet." Reportern: "Men vilka åtgärder vidtar ni själva?" Svar: "Ja vi kan ju inte göra så mycket åt det." Reportern: "Men då är ni ju inte längre någon vargfri kommon då?" Svar: "Näe det är vi ju inte då."
Att ta beslutet överhuvudtaget verkar fullständigt meningslöst ... mer än att kommunens politiker skrämmer upp folk och sprider ut ett varghat. Den intervjuade politikern förefaller i mina öron vara osedvanligt dum i huvet, inte alls p.g.a. beslutet utan p.g.a. att han ställer upp i en intervju som så uppenbart är till hans nackdel för hur man upplever honom intelligensmässigt.
Sen kan man också ta sig en funderare över hur nyhetsmedierna tänker när dom väljer vilka nyheter dom skall ta upp.
lördag 13 februari 2010
tisdag 9 februari 2010
Ut över världen
Man blir lite ställd när den där bilen kommer körande på ens egen gata, google-bilen, den med kameror på taket som fotograferar gatuvyer, bilder som sen kommer ut på nätet där alla kan titta på dom. Jag har själv använt google street view ganska mycket, varit på besök på en hel massa ställen i världen, så jag fattade direkt att det var den bilen som nu kommit till min stad. Lite förvirrad blev jag i alla fall, det känns inte direkt bekvämt att hela världen plötsligt kan kolla in mig när jag kommer där gående, flåsande stretar uppför backen, när man är med på bild vill man ju vara till sin fördel.Ok, nu var det som det var, man kan se mig gående i den svenska versionen av streetview, Hitta´s gatuvy, inget att göra åt, ingen lag i världen kan få bort mig därifrån, bara att acceptera. Man kan fundera på det här i ett vidare perspektiv, en känslig person borde inte gå utanför sin dörr nu 2010 och framöver, för det här fenomenet att man löper risk att blir förevigad kommer inte direkt att försvinna, vi människor är nuförtiden oanonyma och lagligt villebråd för fotografer, filmare och diverse annat löst folk.
Min dotter sa för ett par veckor sedan när jag plockade upp min telefon och filmade trafiken på Kungsgatan, medan vi stod och väntade på Thai-mat som verkade ta en halv dag på sig för att bli färdig, "Mamma akta dig, om dom ser att du filmar kan du åka dit" Jag kan ju inte hålla på hela livet och hämnas på andra människor bara för att "Hitta-bilen" fotograferade mig, så är det förstås inte, jag har bara fallit in i den allomfattande trenden ... dokumentera ditt liv och låt alla intressera sig.
Nedan länk till en artikel om hur svårt det är att ta bort sig själv från Hitta, och hur lagen inte alls står på vanligt folks sida.
http://svt.se/2.27170/1.1879684/evigt_forevigad_pa_soksajter
söndag 7 februari 2010
Skor för alla
Har 12-årig dotter som letar efter skor, men hon hittar inga trots att vi varit i alla affärer i hela stan. Någon tipsade oss om att dra till huvudstaden och leta ... men varför inte dra raka vägen till London och hämta hem ett par Zoombie spike heels eller Metallic Docs istället!!! ... fast dom skulle hon förstås inte få ha ifred om hon inte gömmer dom för sin morsa. ;-))
(bilden har jag snott från Cory Doctorow´s Twitter)
(bilden har jag snott från Cory Doctorow´s Twitter)lördag 6 februari 2010
inte alltid förmågan som är avgörande ...
Ofta verkar det som om psykiska problem inte existerar i vårt samhälle, psykiska besvär eller psykisk sjukdom är bara inbillning , det är människor som fått för sig saker och hittar på, det är människor som av en eller annan anledning inte vill anpassa sig till samhällets sociala strukturer och oskrivna regler, och därför protesterar eller hittar på att dom är sjuka ... för att slippa ta ansvar. Det är så det ofta känns när man söker hjälp för att få bukt med en psykisk funktionsnedsättning.
Min egen mamma sa alltid att psykologer kunde man inte ta hjälp av, för dom bara skyller på att det är föräldrarnas fel när deras barn får psykiska besvär ... följdaktligen fick aldrig jag någon psykologhjälp när jag var tonåring och deprimerad, inte för att jag vet om det hjälpt och det är inte det jag vill säga nu, utan det som stör mig är attityder mot och inför människor med psykisk ohälsa. Det är som om psykisk ohälsa inte existerar, eftersom aldrig någon pratar om det så finns det alltså inte ... och om ingen pratar om det så kanske det försvinner till slut.
I en artikel i lokaltidningen berättar föräldrar om hur svårt det är att få stöd som anhörig till en person med psykisk sjukdom, dom talar om att kommunen inte anser sig ha kompetens och dom talar om hur många anhöriga känner skam. Många törs inte höra av sig till kommunen och be om stöd för dom skäms över att ha barn eller andra nära anhöriga med psykiska besvär. Låter lite som min mamma faktiskt, kan det ha varit så att hon i själva verket var rädd för att det berodde på henne att jag inte mådde bra, eller ville hon helt enkelt inte visa upp en dotter som var deprimerad för att hennes väninnor skulle komma på det. Jo psykisk ohälsa är ärftligt, sa hon också, och drog upp en del exempel i vår släkt ... på pappas sida då förstås.
Nu blev det här inte så bra märker jag, dumt att tala illa om någon som inte kan försvara sig, men det jag egentligen vill säga är att hon liksom väldigt många andra var/är påverkade av samhällets attityder gentemot psykisk ohälsa, så varför skulle hon inte agera som hon gjorde, det var normen just då och är det fortfarande. Det är så oerhört tabubelagt att många t.o.m. inte tar tag i problemen ens när deras egna barn mår dåligt. Varför gör man inte det? Hur kan något vara så socialt oacceptabelt att människor underlåter att hjälpa sina egna anhöriga?! Det verkar ju ha en större skam än brottslighet, högmod, elakhet, egoism, lögn och alla möjliga andra otrevliga samhällsfenomen. Hur har det blivit så ....?
Min egen mamma sa alltid att psykologer kunde man inte ta hjälp av, för dom bara skyller på att det är föräldrarnas fel när deras barn får psykiska besvär ... följdaktligen fick aldrig jag någon psykologhjälp när jag var tonåring och deprimerad, inte för att jag vet om det hjälpt och det är inte det jag vill säga nu, utan det som stör mig är attityder mot och inför människor med psykisk ohälsa. Det är som om psykisk ohälsa inte existerar, eftersom aldrig någon pratar om det så finns det alltså inte ... och om ingen pratar om det så kanske det försvinner till slut.I en artikel i lokaltidningen berättar föräldrar om hur svårt det är att få stöd som anhörig till en person med psykisk sjukdom, dom talar om att kommunen inte anser sig ha kompetens och dom talar om hur många anhöriga känner skam. Många törs inte höra av sig till kommunen och be om stöd för dom skäms över att ha barn eller andra nära anhöriga med psykiska besvär. Låter lite som min mamma faktiskt, kan det ha varit så att hon i själva verket var rädd för att det berodde på henne att jag inte mådde bra, eller ville hon helt enkelt inte visa upp en dotter som var deprimerad för att hennes väninnor skulle komma på det. Jo psykisk ohälsa är ärftligt, sa hon också, och drog upp en del exempel i vår släkt ... på pappas sida då förstås.
Nu blev det här inte så bra märker jag, dumt att tala illa om någon som inte kan försvara sig, men det jag egentligen vill säga är att hon liksom väldigt många andra var/är påverkade av samhällets attityder gentemot psykisk ohälsa, så varför skulle hon inte agera som hon gjorde, det var normen just då och är det fortfarande. Det är så oerhört tabubelagt att många t.o.m. inte tar tag i problemen ens när deras egna barn mår dåligt. Varför gör man inte det? Hur kan något vara så socialt oacceptabelt att människor underlåter att hjälpa sina egna anhöriga?! Det verkar ju ha en större skam än brottslighet, högmod, elakhet, egoism, lögn och alla möjliga andra otrevliga samhällsfenomen. Hur har det blivit så ....?
"Om jag har cancer tycker alla synd om mig, om jag har en psykisk sjukdom drar alla sig undan", ungefär så säger en av det anhöriga som intervjuats i artikeln, och de törs inte ens uppträda med sina riktiga namn av rädsla för vad omgivningen ska tycka.
En lösning skulle kunna vara att kommunens anhörigstöd istället bedriver uppsökande verksamhet, dom skulle t.ex. kunna finnas tillgängliga vissa tider på den psykiatriska öppenvården samt ge information på anslagstavlor på mottagningen och t.o.m. i salarna. Om man som anhörig säkert visste att man kommer fram till en kunnig person som bemöter en med respekt och kanske viss sekretess om man så vill, så skulle kanske fler våga ringa och be om hjälp.
Sen är ju det viktigaste steget ett steg till förändring av attityder, att anhöriga skall våga att vara öppna med att det har psykisk ohälsa in sin närhet ... men det verkar vara väldigt, väldigt långt till den förändringen. Det här vill jag engagera mig i politiskt, det här vill jag att vår förening RSMH Bläckfisken skall jobba aktivt med. En förändring måste till, det finns så många människor med dolda resurser som skulle kunna ha en funktion i samhället, men som aldrig vågar visa sig ... inte på grund av okunskap eller oförmåga, utan p.g.a skammen.
(tyvärr finns ingen länk till artikeln i NT, den fanns endast i pappersupplagan)
fredag 22 januari 2010
Utan valmöjlighet är man aldrig, de finns alltid två val ...
Känner att jag vill blogga om något, har känt det i flera dagar, men aggressionerna ramlar in på Facebook istället, där dom genast får kommentarer och en respons som ger den där lilla extra energin man så väl behöver. Det är så mycket som sköljer över just nu, så många bägare som rinner över ... beslut tas som man inte kunnat drömma om att någon skulle ta.
Jag försökte lyssna på debatten i riksdagen häromdagen, men orkade inte, uppgivenheten tog överhand om jag måste hitta något som kunde distrahera. Jag vill inte riktigt tro att det är sant, det som sägs av våra folkvalda, det förvånar mig att dom kan vara folkvalda ... men sen tänker jag efter och det ökar ju på uppgivenheten förstås, dom är folkvalda alltså tycker majoriteten av Sveriges medborgare att regeringen är bra. Applåderna ljuder i riksdagen när statsministern talat. Många människor sitter där i stolarna och njuter och mår gott, när han gång på gång gör nedlåtande uttalanden om människor som är sjuka, eller raljerar och gör sig rolig över att oppositionen alltid har och alltid kommer att vara i just opposition ... för att dom står på de svagas sida. Kan man annat än resignera. Är min kamplust någonting värd?
Regeringen styr med en attityd som tillåter en stor grupp människor slås ut fullständigt, dom offrar helt enkelt och det blir en självsanering, men det är ju smart för då är regeringen av med problemmedborgarna och kan göra som dom välmående väljarna vill, rädda landets ekonomi till varje pris. Nu tror ju inte jag på att ett land kan gå under ... människor kan få det sämre och staten kan få en massa lån att betala av på, men ett land kan inte gå under av att stötta sina medborgare ... det kan bara vinna på det. En enskild människa däremot, kan gå under.
Har man en schysst ledning ställer arbetarna upp på företaget, det är jag övertygad om. Men man ställer inte upp på att arbeta till utmattning för att det man arbetat ihop sedan skall ge en liten klick redan välbärgade medborgare en ännu lyxigare tillvaro. Det känns som en elementär självklarhet. Man ställer heller inte upp på att arbeta fast man är sjuk, det leder nämligen till att man blir än sjukare, om man skall arbeta med den friska delen av sig själv kan bara man själv avgöra vad man kan utföra och när ... men så ser inte arbetsmarknaden ut, för arbeten skapas inte där människor behöver dom, dom skapas där dom är mest lönsamma och det är en jävla skillnad det.
Att bunta ihop alla sjuka människor, oavsett krämpor, oavsett handikapp och oavsett social ställning och säga att alla dom mår bra av att komma i arbete, det är total brist på kunskap om hur människor fungerar och total brist på hur arbetskraft fungerar och total brist på intelligent resonerande och rent jävla skitsnack! Klart det finns en stor grupp som skulle få en bättre hälsa av daglig sysselsättning ... men man kan ju inte ta bort människors försörjning??!! Ingen kan bli frisk den 31 december, eller den 30 juni bara för att någon utomstående bestämt det. Det kan ju minsta 12-åring begripa, men det verkar inte som vissa av våra folkvalda begripit. Nu börjar jag tro på den där devisen jag alltid hört, att den som inte har hjärna nog att klara av att göra karriär inom business, den blir politiker och gör karriär där istället. So true.
Jag tänker inte gå in på min egen privata situation, den är minst sagt prekär, och om jag inte hade erfarenhet av hur saker och ting kan gå till när man lever med en livslång ohälsa så hade jag kanske inte haft samma förståelse för hur människor mår som tvingas in i olika rehabiliteringsprojekt och neddragningar av ersättningar hit och dit. Jag hade kanske heller inte haft den insikten att vårt lands sociala skyddsnät faktiskt inte finns längre, man är alltid utlämnad till sig själv, Sverige är inte ett lika tryggt och bra land att leva i längre, det lutar betänkligt ner mot ättestupan. Frågan är bara hur långt det kommer att gå, än så länge är det inte tillräckligt många svenskar som har det tillräckligt dåligt för att reagera, dom flesta har det fortfarande bra, julhandeln slog rekord även förra året trots krisen och allt, och alla dyra uteleksaker sålde slut i ett nafs när vintern kom, men en dag slår det om, den dagen då tillräckligt många ställs inför en valsituation ... ska jag leva vidare i den här striden eller ska jag välja ett annat alternativ?
Jag försökte lyssna på debatten i riksdagen häromdagen, men orkade inte, uppgivenheten tog överhand om jag måste hitta något som kunde distrahera. Jag vill inte riktigt tro att det är sant, det som sägs av våra folkvalda, det förvånar mig att dom kan vara folkvalda ... men sen tänker jag efter och det ökar ju på uppgivenheten förstås, dom är folkvalda alltså tycker majoriteten av Sveriges medborgare att regeringen är bra. Applåderna ljuder i riksdagen när statsministern talat. Många människor sitter där i stolarna och njuter och mår gott, när han gång på gång gör nedlåtande uttalanden om människor som är sjuka, eller raljerar och gör sig rolig över att oppositionen alltid har och alltid kommer att vara i just opposition ... för att dom står på de svagas sida. Kan man annat än resignera. Är min kamplust någonting värd?
Regeringen styr med en attityd som tillåter en stor grupp människor slås ut fullständigt, dom offrar helt enkelt och det blir en självsanering, men det är ju smart för då är regeringen av med problemmedborgarna och kan göra som dom välmående väljarna vill, rädda landets ekonomi till varje pris. Nu tror ju inte jag på att ett land kan gå under ... människor kan få det sämre och staten kan få en massa lån att betala av på, men ett land kan inte gå under av att stötta sina medborgare ... det kan bara vinna på det. En enskild människa däremot, kan gå under.
Har man en schysst ledning ställer arbetarna upp på företaget, det är jag övertygad om. Men man ställer inte upp på att arbeta till utmattning för att det man arbetat ihop sedan skall ge en liten klick redan välbärgade medborgare en ännu lyxigare tillvaro. Det känns som en elementär självklarhet. Man ställer heller inte upp på att arbeta fast man är sjuk, det leder nämligen till att man blir än sjukare, om man skall arbeta med den friska delen av sig själv kan bara man själv avgöra vad man kan utföra och när ... men så ser inte arbetsmarknaden ut, för arbeten skapas inte där människor behöver dom, dom skapas där dom är mest lönsamma och det är en jävla skillnad det.
Att bunta ihop alla sjuka människor, oavsett krämpor, oavsett handikapp och oavsett social ställning och säga att alla dom mår bra av att komma i arbete, det är total brist på kunskap om hur människor fungerar och total brist på hur arbetskraft fungerar och total brist på intelligent resonerande och rent jävla skitsnack! Klart det finns en stor grupp som skulle få en bättre hälsa av daglig sysselsättning ... men man kan ju inte ta bort människors försörjning??!! Ingen kan bli frisk den 31 december, eller den 30 juni bara för att någon utomstående bestämt det. Det kan ju minsta 12-åring begripa, men det verkar inte som vissa av våra folkvalda begripit. Nu börjar jag tro på den där devisen jag alltid hört, att den som inte har hjärna nog att klara av att göra karriär inom business, den blir politiker och gör karriär där istället. So true.
Jag tänker inte gå in på min egen privata situation, den är minst sagt prekär, och om jag inte hade erfarenhet av hur saker och ting kan gå till när man lever med en livslång ohälsa så hade jag kanske inte haft samma förståelse för hur människor mår som tvingas in i olika rehabiliteringsprojekt och neddragningar av ersättningar hit och dit. Jag hade kanske heller inte haft den insikten att vårt lands sociala skyddsnät faktiskt inte finns längre, man är alltid utlämnad till sig själv, Sverige är inte ett lika tryggt och bra land att leva i längre, det lutar betänkligt ner mot ättestupan. Frågan är bara hur långt det kommer att gå, än så länge är det inte tillräckligt många svenskar som har det tillräckligt dåligt för att reagera, dom flesta har det fortfarande bra, julhandeln slog rekord även förra året trots krisen och allt, och alla dyra uteleksaker sålde slut i ett nafs när vintern kom, men en dag slår det om, den dagen då tillräckligt många ställs inför en valsituation ... ska jag leva vidare i den här striden eller ska jag välja ett annat alternativ?
onsdag 13 januari 2010
google go
Det är inte så att jag till varje pris försvarar Google, jag gillar inte stora företag som i kraft att sin ställning har makt. Men det finns alltid plus och minus i det mesta, och det är nästan alltid svårt att ha en rak och klar uppfattning om händelser i världen, det är vad livserfarenheten lär en, det som var svart eller vitt för trettio år sedan är mer eller mindre grått just nu. Man når en insiktsfull ålder, som det sägs, hm, insikt är inte alltid kul.
I dessa dagar när mina äldre släktingar surar över sin sänkta pension, och i nästa andetag tycker att det där med politik det intresserar inte dom, då känner man en viss hopplöshet. Jag har i hela mitt liv funderat över varför människor så sällan vet vart dom hör, jag menar vad dom har för politiskt uppfattning, vilken typ av samhälle dom vill ha. Inför varje riksdagsval kommer frågan upp, vad ska jag rösta på, vilken partiledare är trevligast, vem fäller dom mest underhållande kommentarerna, och vem vinner duellen!! At the end of the day kommer dom fram till att dom inte riktigt vet, det är så rörigt allting, och antingen verkar alla trevliga utom just en, eller så verkar alla lika genomfalska...utom möjligen just en, så då röstar man på den, typ Reinfeldt då för snart fyra år sedan, charmtrollet själv med sin söta, trevliga och kompetenta fru, det luktar the American-style, det gör det.
Själv har jag ju valt för länge sedan, jag är vänster och det är skönt, även om jag med en poängs skillnad alltid blir MP i DN´s och andras tester på nätet, fel på testerna säger vi. ;-) Vid förra valet försökte jag febrilt söka upp vilken fråga jag hela tiden svarade "fel" på men kunde aldrig hitta den, men jag har ingen intention att ändra mig för det, och jag kan erkänna att jag var med och röstade in MP i kommunfullmäktige en gång, men det var inte direkt av politiska skäl, mer strategiska. Jag är vänster och det har för mig med människosyn att göra, en människa är inte misslyckad för att han eller hon är sjuk, arbetslös, handikappad, alkoholist, tandlös, elak, gniden eller beter sig irrationellt. Jag vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt utan prestation, i princip, sen är jag övertygad om att det är mänskligt att känna tillfredställelse i att ge och ta, människor mår bra av att behövas ... inte av att utnyttjas.
Människor mår också bra av att tillåtas säga vad dom tycker, det kan skapa diskussionsforum som i sin tur kan skapa dialog, och dialog är det viktigaste vi har för det fördjupar våra relationer, både i stort och smått. Jag vet att google är ett vinstdrivande företag, jag vet också att i Kina får man bara säga vad man tycker om man tycker som regeringen. Jag har aldrig varit i Kina och dom reportage jag hört och sett, och dom personer jag träffat, behöver ju inte vara objektiva, men det jag känner genomgående är att det mesta där handlar om prestige, vilket det ju gör på fler ställen än just där, men det tycks just nu vara en kapprustning i prestige, alla vill bli rika. Jag avskyr prestige.
Kina och i viss mån Indien investerar mycket världen över just nu, särskilt i utvecklingsländerna, det går lätt för dom att ta sig fram .. dom tar ju aldrig hänsyn till vare sig mänskliga rättigheter eller miljön, bara att slänga upp lite pengar och sen köra på. Det står ibland en notis i Europeisk media om att Kina avrättat folk eller rivit deras hem, jag kan förstå att det är svårt att lägga sig i ett lands angelägenheter, men varför har världen ingenting att sätta emot när det gäller deras agerande i resten av världen. Idag får vi veta att Google tröttnat på att censurera sökningsresultaten i Kina, till och med YouTube är filtrerat. Man skulle kunna säga, äntligen reagerar någon med aktiv handling, man får se om det leder till nåt. Länk till DN:
http://www.dn.se/ekonomi/google-overvager-att-lamna-kina-1.1026044
I dessa dagar när mina äldre släktingar surar över sin sänkta pension, och i nästa andetag tycker att det där med politik det intresserar inte dom, då känner man en viss hopplöshet. Jag har i hela mitt liv funderat över varför människor så sällan vet vart dom hör, jag menar vad dom har för politiskt uppfattning, vilken typ av samhälle dom vill ha. Inför varje riksdagsval kommer frågan upp, vad ska jag rösta på, vilken partiledare är trevligast, vem fäller dom mest underhållande kommentarerna, och vem vinner duellen!! At the end of the day kommer dom fram till att dom inte riktigt vet, det är så rörigt allting, och antingen verkar alla trevliga utom just en, eller så verkar alla lika genomfalska...utom möjligen just en, så då röstar man på den, typ Reinfeldt då för snart fyra år sedan, charmtrollet själv med sin söta, trevliga och kompetenta fru, det luktar the American-style, det gör det.
Själv har jag ju valt för länge sedan, jag är vänster och det är skönt, även om jag med en poängs skillnad alltid blir MP i DN´s och andras tester på nätet, fel på testerna säger vi. ;-) Vid förra valet försökte jag febrilt söka upp vilken fråga jag hela tiden svarade "fel" på men kunde aldrig hitta den, men jag har ingen intention att ändra mig för det, och jag kan erkänna att jag var med och röstade in MP i kommunfullmäktige en gång, men det var inte direkt av politiska skäl, mer strategiska. Jag är vänster och det har för mig med människosyn att göra, en människa är inte misslyckad för att han eller hon är sjuk, arbetslös, handikappad, alkoholist, tandlös, elak, gniden eller beter sig irrationellt. Jag vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt utan prestation, i princip, sen är jag övertygad om att det är mänskligt att känna tillfredställelse i att ge och ta, människor mår bra av att behövas ... inte av att utnyttjas.
Människor mår också bra av att tillåtas säga vad dom tycker, det kan skapa diskussionsforum som i sin tur kan skapa dialog, och dialog är det viktigaste vi har för det fördjupar våra relationer, både i stort och smått. Jag vet att google är ett vinstdrivande företag, jag vet också att i Kina får man bara säga vad man tycker om man tycker som regeringen. Jag har aldrig varit i Kina och dom reportage jag hört och sett, och dom personer jag träffat, behöver ju inte vara objektiva, men det jag känner genomgående är att det mesta där handlar om prestige, vilket det ju gör på fler ställen än just där, men det tycks just nu vara en kapprustning i prestige, alla vill bli rika. Jag avskyr prestige.
Kina och i viss mån Indien investerar mycket världen över just nu, särskilt i utvecklingsländerna, det går lätt för dom att ta sig fram .. dom tar ju aldrig hänsyn till vare sig mänskliga rättigheter eller miljön, bara att slänga upp lite pengar och sen köra på. Det står ibland en notis i Europeisk media om att Kina avrättat folk eller rivit deras hem, jag kan förstå att det är svårt att lägga sig i ett lands angelägenheter, men varför har världen ingenting att sätta emot när det gäller deras agerande i resten av världen. Idag får vi veta att Google tröttnat på att censurera sökningsresultaten i Kina, till och med YouTube är filtrerat. Man skulle kunna säga, äntligen reagerar någon med aktiv handling, man får se om det leder till nåt. Länk till DN:
http://www.dn.se/ekonomi/google-overvager-att-lamna-kina-1.1026044
fredag 1 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
