Maktlöshetskänslan finns där, särskilt nu, när kommunen står inför beslutet att dra in på personligt ombud i Norrköping. Jag blir sur, ja arg faktiskt, för det här är bara så typiskt. Den beslutande nämnden är en samling människor som ska veta allting om allting, men som omöjligt kan förstå innebörden av vissa beslut dom tar, ty dom är bara människor dom också med begränsad förmåga att sätta sig in i alla gruppers behov. Behov som ofta varierar från person till person och insatser som behöver vara grundligt genomtänkta innan man går in och stöttar, behöver mötas av människor med engagemang och insikt, inte av en samling politiker, eller för den delen tjänstemän, som hela tiden kommer undan med att rakt ut säga att eftersom verksamheterna inte är lagstadgade så ryker dom först, så är det bara.
Jag kan bara uttala mig i frågan personligt ombud, eftersom jag själv har erfarenhet av dom och eftersom jag har vänner och bekanta som behöver dom, t.ex. till att få in hyran i tid eller boka ett läkarbesök. Jag vet att det i många fall inte finns något fungerande alternativ, eftersom det krävs ett ombud, ett stöd, som är fristående, dvs. inte har någon som helst koppling till vården eller myndighet. Det är faktiskt ett av dom viktigaste skälen till att ett personligt ombud måste finnas.
Många, ja för att inte säga dom flesta personer med psykiska funktionshinder och med erfarenhet från den psykiatriska vården, lever med en myndighetsskräck, många har varit tvångsintagna och många har levt på institution, en överhet har hela tiden tagit besluten och en upplevelse av maktlöshet, uppgivenhet och stor sorg finns hela tiden i minnet hos dessa människor, dom skulle aldrig i livet söka sig till något som skulle kunna liknas vid en myndighet.
Det, undrar jag om nämndeledamöterna kan förstå, eller har ens en aning om, för hade dom det och kunde uppbringa någon slags empatiska känslor, så skulle dom inse att det helt enkelt är omöjligt att ta bort personligt ombud, oavsett om dom är lagstadgade eller ej. Vore nog på sin plats att istället skriva till regeringen, och för en gångs skull skulle gruppen individer med psykiska funktionshinder få en liten upprättelse i praktiken.
Men, vilken politiker skulle våga sig på nåt sånt i dessa kristider, inte ens medelmedborgaren kan se den här målgruppen, rättare sagt vill man inte alls se den, personer med psykiska funktionshinder anses som psykiskt störda och är ett hot mot vårt samhälle, ta helst bort dom så vi slipper se dom, så är attityden bland männskor som anser sig som så kallat "friska". Vem som är frisk eller störd i sammanhanget kan också diskuteras, men i detta fall handlar det om frågor som kan eller inte kan ta politiska poäng.
Ingen politiker vinner poäng på att ge upprättelse för personer med psykisk ohälsa, snarare riskerar man säkert en hel del och blir ifrågasatt, för pengarna borde gå till vården av "friska" i första hand och till omsorgen av "friska" äldre som offrat hela sitt liv och arbetat för vårt högteknologiska samhälle. "Dom där slöa mysko individerna som drar runt på våra gator och torg och skrämmer våra barn, dom ska inte samhället ödlsa resurser på, det vore meningslöst, för dom kommer ändå aldrig att kunna bidra till vårt samhälle, dom kommer alltid bara att vara en belastning." ... den som tänker så, har bara så fel.
Nu är läget som det är, vår lokala RSMH förening Bläckfisken har skrivit till kommunen och begärt svar på en del frågor, besluten skall tas fort, Bläckfisken är ute fem i tolv och har inte resurser eller energi till att stå på gatan och protestera. Den målguppen som personligt ombud stöttar är en av samhällets allra svagaste, deras röster är svaga, till viss del nedtystade av vården och myndigheter, få ideella organisationer arbetar för att ge röst till dom, och dessa organisationer är i sig ganska svaga och har inte särskilt högt anseende bland samhällsmedborgare, dom jobbar hela tiden i uppförsbacke.
En artikel som den Gun Stenehall på NT nu skrivit tas emot med tacksamhet. Mycket, mycket mer behövs dock.
http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5495259
Vård-och omsorgsnämnden i Norrköpings kommun har sammanträde nu imorgon tisdag, och onsdag. Det är bara att hoppas att frågan om personligt ombud kommer upp på bordet till diskussion, jag har en känsla av att den kanske inte ens gör det, att beslutet om nedläggning redan är taget.
måndag 7 september 2009
torsdag 3 september 2009
London protest
Jag hittade en intressant och lite trevlig bild i DN idag. Först förstod jag inte riktigt vad jag såg, men efter närmare undersökning fick jag en ganska bra känsla.
Netanyahu har varit i London och träffat en av Obamas gubbar för att prata om problemen med
Netanyahu har varit i London och träffat en av Obamas gubbar för att prata om problemen med
Iran, just det, tack vare att alla är rädda för vad Iran´s regering kommer att hitta på så kan möjligen några Palestinier ha chans att få tillbaka sina hus. Dom försöker sig nämligen på en deal här, om USA lovar att ta i med krafttag mot Iran så måste Netanyahu å sin sida lova att sluta bygga Israeliska hus på Palestiniernas mark. Fantastiskt.
Ännu en gång leker politikerna med vanliga människors trygghet och ägodelar, riktigt trevligt.
Men bilden ovan, på ortodoxa judar som protesterar mot Israels politik, den tycker jag inte är så dum. Mer sånt!!
onsdag 2 september 2009
verklighet eller vad ... ?
Det är ett problem det där med Facebook, eller vad säger ni, mycket enkelt att uttrycka sina åsikter i en fråga, kommentera lite kortfattat och ändå få fram väsentligheter. Snuttifieringsforumet ansiktsboken fungerar lite som ett interaktivt twitter, och det är ju bättre än ett vanligt twitter som ofta får stå oemotsagt, i varje fall är det klart svårare att retweeta än att ge en kommentar på ansiktsboken.
Min blogg däremot ledsnar på mig, för till den ägnas klart mindre uppmärksamhet för tillfället, inläggen har mestadels varit lågfrekventa, korta och lättsamma i form av bilder och YouTube-klipp. Men, va tusan, bloggen ska ju referera det jag har i huvet, frågor som upptar min tankeverksamhet, och just nu är det som det är ... och hela tiden jag skriver nu så ploppar det in nya meddelanden till inkorgen att någon kommenterat i mitt ansiktskonto, störande.
Men det är inte bara Facebook som tar uppmärksamhet, ju fler gemenskaper man deltar i, vare sig det är i form av reella möten eller i cybervärlden, så har dom en tendens att föröka sig. Men ja, jag vet ju hur man skriver i en blogg, jag kan fixa till en hemsida, och vips sitter man där som nån försvarslös magnet och knappar in fakta på en sida, som mer och mer liknar en blogg ... men va tusan, folk måste informeras, och det är faktiskt ganska roligt.
Gå alltså in på http://blackfisken.webs.com/, där finns en hel del om vad som försigår i föreningen Bläckfisken, som inte är virtuell, och lite länkar till artiklar som berör bl.a. domen mot Anna Odell och vad Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tycker om det. Där finns också ett reportage om aktivitetshusen i stan, som vänder sig till personer med psykiska funktionshinder.
Vad gör alla dessa kommunikationsmedia med oss, mer än att vi ägnar tid framför en dataskärm? Fyller det en funktion? ... jag misstänker att det gör det. :-)
Min blogg däremot ledsnar på mig, för till den ägnas klart mindre uppmärksamhet för tillfället, inläggen har mestadels varit lågfrekventa, korta och lättsamma i form av bilder och YouTube-klipp. Men, va tusan, bloggen ska ju referera det jag har i huvet, frågor som upptar min tankeverksamhet, och just nu är det som det är ... och hela tiden jag skriver nu så ploppar det in nya meddelanden till inkorgen att någon kommenterat i mitt ansiktskonto, störande.
Men det är inte bara Facebook som tar uppmärksamhet, ju fler gemenskaper man deltar i, vare sig det är i form av reella möten eller i cybervärlden, så har dom en tendens att föröka sig. Men ja, jag vet ju hur man skriver i en blogg, jag kan fixa till en hemsida, och vips sitter man där som nån försvarslös magnet och knappar in fakta på en sida, som mer och mer liknar en blogg ... men va tusan, folk måste informeras, och det är faktiskt ganska roligt.
Gå alltså in på http://blackfisken.webs.com/, där finns en hel del om vad som försigår i föreningen Bläckfisken, som inte är virtuell, och lite länkar till artiklar som berör bl.a. domen mot Anna Odell och vad Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tycker om det. Där finns också ett reportage om aktivitetshusen i stan, som vänder sig till personer med psykiska funktionshinder.
Vad gör alla dessa kommunikationsmedia med oss, mer än att vi ägnar tid framför en dataskärm? Fyller det en funktion? ... jag misstänker att det gör det. :-)
lördag 29 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
fräck stöld från fräck bloggare
Nu snor jag ett inlägg från Ali Esbati, eftersom det är tillåtet att sno och jag talar om att jag gör det, för jag är så jädra trött på alla skitnyheter och skitsaker som poppar upp i nyhetsrapporteringen och som är så underliga och långsökta så man tappar bort sig på vägen och kan inte förstå varför vanliga intelligenta människor aldrig kan tänka efter en enda gång till och inse hur knast allting är och jag blir så trött för jag inser att jag borde orka skriva om det för det är så stört och visar på hur media och makten fungerar i världen ... eller inte fungerar.
Ali Esbati har alltså en länk i sin blogg till en frilasjournalists inlägg angående den här debatten som varit om att Israels regering vill att Sveriges regering ska lägga sig i vad journalisterna skriver om Israel, som lite extra krydda drar man in lite antisemitiskt snack också. Ja det där har ni väl hört.
från esbatis kommentarer:
"Kairobaserade frilansjournalisten Per Björklund skriver ett intressant inlägg om den bisarra uppståndelsen kring Donald Boströms artikel. Slutklämmen:
In an ironic twist, some Israelis are now calling for a boycott of Swedish products. I'm tempted to say: Go ahead, and why don't you start with the Volvo-bulldozers used to demolish Palestinian homes in the occupied territories... And if even Israelis themselves accept boycott as a legitimate way of putting political pressure on countries whose policies we dislike, this should give a boost to the international BDS-movement and the international boycott of Israeli products."
Läs gärna mer på Esbatis blogg, länk finns i min sidokolumn.
Ali Esbati har alltså en länk i sin blogg till en frilasjournalists inlägg angående den här debatten som varit om att Israels regering vill att Sveriges regering ska lägga sig i vad journalisterna skriver om Israel, som lite extra krydda drar man in lite antisemitiskt snack också. Ja det där har ni väl hört.
från esbatis kommentarer:
"Kairobaserade frilansjournalisten Per Björklund skriver ett intressant inlägg om den bisarra uppståndelsen kring Donald Boströms artikel. Slutklämmen:
In an ironic twist, some Israelis are now calling for a boycott of Swedish products. I'm tempted to say: Go ahead, and why don't you start with the Volvo-bulldozers used to demolish Palestinian homes in the occupied territories... And if even Israelis themselves accept boycott as a legitimate way of putting political pressure on countries whose policies we dislike, this should give a boost to the international BDS-movement and the international boycott of Israeli products."
Läs gärna mer på Esbatis blogg, länk finns i min sidokolumn.
...dom finns ju inte, eller gör dom?
#
Medlemmar från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa demonstrerar till Anna Odells fördel inför rättegången.
Häromdagen hölls en rättegång mot konstfackeleven Anna Odell, som anklagas för att ha stört folk och skapat oro, samt för att ha kostat pengar för psykvården och skrämt patienter. Man säger å ena sidan att om hon varit journalist hade det inte varit så farligt, det är typ, journalisters uppgift att avslöja orättvisor och visa på att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar som dom borde. Där finns alltså det första felet, hon är konstnär.
Sen kommer det andra felet, konstnären kritiserar psykvården. Jag ställer mig frågan om det vore möjligt eller ens skulle förekomma att en journalist skulle infiltrera psykvården? Tror inte det, för det är precis som Göran Greider säger om ni läser under länken här, http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=84222&epslanguage=sv
samhället vill inte veta av dom personer som är psykiskt sjuka eller har psykiska funktionshinder, dom är helt enkelt ett hinder för samhällets kapitalistiska utveckling.
Bort med dom, dom finns inte....
Här finns ännu en artikel för den som vill fördjupa sig, från SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3400321.svd
Medlemmar från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa demonstrerar till Anna Odells fördel inför rättegången. Häromdagen hölls en rättegång mot konstfackeleven Anna Odell, som anklagas för att ha stört folk och skapat oro, samt för att ha kostat pengar för psykvården och skrämt patienter. Man säger å ena sidan att om hon varit journalist hade det inte varit så farligt, det är typ, journalisters uppgift att avslöja orättvisor och visa på att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar som dom borde. Där finns alltså det första felet, hon är konstnär.
Sen kommer det andra felet, konstnären kritiserar psykvården. Jag ställer mig frågan om det vore möjligt eller ens skulle förekomma att en journalist skulle infiltrera psykvården? Tror inte det, för det är precis som Göran Greider säger om ni läser under länken här, http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=84222&epslanguage=sv
samhället vill inte veta av dom personer som är psykiskt sjuka eller har psykiska funktionshinder, dom är helt enkelt ett hinder för samhällets kapitalistiska utveckling.
Bort med dom, dom finns inte....
Här finns ännu en artikel för den som vill fördjupa sig, från SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3400321.svd
söndag 23 augusti 2009
Shahla
#
En av kandidaterna i det afghanska valet heter Shahla Ata, hon är kvinna. Det första hon skall göra om hon blir president är att sätta sig ner och samtala med dom afghanska talibanerna, dom är nämligen en minoritet bland gruppen talibaner, för majoriteten är legosoldater som rekryterats utomlands. Hon menar att många av landets unga män lurats att kriga, att dom älskar sitt land och om dom bara får chansen kommer dom att byta sida och istället börja hjälpa till att bygga upp landet. Man har hamnat i en spiral av våld som alla mår dåligt av och ingen klarar av att bryta, krigsherrarna, männen, mobiliserar mot varandra. "Mina händer är fria från blod", säger Shahla Ata "därför kan jag ena det afghanska folket".
Rättssäkerheten för kvinnor är också en av dom viktigaste frågorna för Shahla Ata, sextiofem procent av landets befolkning är kvinnor. Synd att inte USA står på hennes sida istället för på Karzai´s.
Jag såg en film härom kvällen, jag såg den till slut, det vill säga jag tyckte om den. En kvinna blev misshandlad av sin man, olika omständigheter gjorde att hon lämnade sitt hem men hamnade tillslut hos polisen, där mannen kunde hämta upp henne. Ja det var precis så, polisen sa ungefär "där är din fru, du kan ta henne". Kvinnan var inte ansvarig för sina handlingar, dom eventuella brott hon begått var inte intressanta, men ingen tog heller notis om varför hon lämnat hemmet eller ifrågasatte att hennes man tog hand om henne, antagligen var det hans uppgift att straffa sin kvinna, inte polisens sak.
Om man gör ett tankeexperiment, jag bor t.ex. i Linköping och jag blir osams med min man och drar hemifrån. Jag blir anklagad och får som straff inte gå utanför hemmet under ett halvt år. Jag bor i Norrköping och min man slår mig, där finns en lag som säger att hustrumisshandel är inte en bra handling, min man får en reprimand och livet går vidare. De kvinnor som bor i Norrköping och Linköping får inte studera på universitetet, det säger lagen, kvinnor får gärna arbeta men inte studera. Kvinnor boende i Stockholm däremot får gärna både studera och leva som ogifta, kan skaffa sig en bra inkomst och t.o.m. kandidera till posten som landets statsminister.
Vad vill jag nu säga med det här undrar ni, jo jag läste en artikel där Jan Hjärpe förklarar hur rättssystemet fungerar i Afghanistan, där har olika familjer och olika delar av landet olika lagar. Jag var kanske lite orättvis när jag använde just bemötandet mot kvinnor i mitt exempel, men det är en känslig fråga för oss här i den s.k. västvärlden och min fantasi kom just inte upp med något annat exempel, och det var inte det jag ville ha som poäng i det här inlägget.
Inför valet i Afghanistan har nuvarande presidenten Karzai fått mycket kritik för att han godkänt vissa lagar, lagar som verkar diskriminerande mot kvinnor. Jan Hjärpe menar att hans godkännanden är ett led i ett försöka att få folk att acceptera att staten tar över makten över rättssystement. Genom att erkänna vissa lagar vinner han folkets respekt, i detta fall shiiternas, och ett godkännande av de diskriminerande lagarna blir en eftergift för att att kunna kontrollera lagstiftningen i framtiden. Det gäller alltså att först ta makten och sedan utföra förändringarna. Hm ...?
Tycker nog att det känns som ett aningens högt politiskt spel eftersom lagarna är förfärliga, t.ex. finns en lag som säger att mannen kan låta sin hustru svälta om hon nekar till sex, men Hjärpe säger att målet är att på sikt genomföra reformer. Ändamålen helgar medlen, eller vad är det det kallas, men nån jävla måtta får det väl ändå vara! Vad tycker egentligen mr Hjärpe, lever han i männens värld likaväl, eller är det jag som inte kan se klart och objektivt på saken. En gång i tiden respekterade jag hans kunskap, det var under universitetstiden då han sprudlade av islamkunskap och föreföll ha bra och övertygande svar på det mesta. Är det dags för mig att ändra uppfattning om herrn ifråga?
Först gäller det att övertyga massorna och ta över makten, sen förändrar vi så att alla får det bra. Är det fler än jag som känner igen metoden, har inte den prövats ett antal gånger tidigare i historien, och hur gick det då? Kommer det att funka i framtiden? Är det en bra metod med tanke på hur många människor som kan komma att lida och offras för kampen?
En av kandidaterna i det afghanska valet heter Shahla Ata, hon är kvinna. Det första hon skall göra om hon blir president är att sätta sig ner och samtala med dom afghanska talibanerna, dom är nämligen en minoritet bland gruppen talibaner, för majoriteten är legosoldater som rekryterats utomlands. Hon menar att många av landets unga män lurats att kriga, att dom älskar sitt land och om dom bara får chansen kommer dom att byta sida och istället börja hjälpa till att bygga upp landet. Man har hamnat i en spiral av våld som alla mår dåligt av och ingen klarar av att bryta, krigsherrarna, männen, mobiliserar mot varandra. "Mina händer är fria från blod", säger Shahla Ata "därför kan jag ena det afghanska folket".
Rättssäkerheten för kvinnor är också en av dom viktigaste frågorna för Shahla Ata, sextiofem procent av landets befolkning är kvinnor. Synd att inte USA står på hennes sida istället för på Karzai´s.
söndag 16 augusti 2009
bönor som bönor, eller ...?
#
Åh, man kan överarbeta hela grejen ibland, det erkänner jag, men va tusan jag blir ju irriterad. Jag har rätt att bli irriterad när jag ska betala för skit som jag inte vill ha, eller om det man vill ha inte finns, eller om det man vill ha är för dyrt!! Jag tycker att allt kaffe åtmintone ska kosta lika mycket. Jag tycker egentligen att rättvise och kravmärkt kaffe ska kosta mindre än vanligt kriminellt kaffe med massa extra gifter och skit i, det vore det mest rättvisa och det tycker jag att svenskar ska kunna ha råd med. Om det bara fanns krav och rättvisemärkt skulle ju folk bli tvungna att köpa det, då skulle dom också fatta hur billigt det orättvisa kaffet är, och det vore riktigt bra.
Jag ska komma till sak, nu. Idag skrattade min 12-åring åt mig. Först tittade hon forskande och oroligt, men när hon såg att jag log och inte tänkte tjura till och få ett utbrott, då skrattade hon och tyckte att jag var lite knäpp ... men fortfarande en ganska bra mamma, och det får man vara glad för i dessa dagar.
Det var i alla fall så förr i tiden, att jag började handla i en viss affär nära mig, och kaffet jag önskade konsumera kostade 27:90 för ett halvt kilo. Idag ca två år senare kostar samma kaffe 34:90, notera där prisökningen, kan vara intressant för den som är intresserad. När ovan nämnda kaffe i ovan nämnda affär förra hösten var uppe i 31:90 bytte jag affär, jag började handla mitt kaffe hos konkurrenten intill, där det gick för 25 spänn om man köpte två i taget. Det var nästan lycka under hela vintern, men plötsligt en dag ingick inte mitt kaffe i det fenomenala priserbjudandet, ett halvt kilo kostade nu 35:90 hos konkurrenten. Hm, vad göra??
Undertecknad bloggare for runt i stan och spanade kaffepriser och fann en annan butik där man kunde få ett paket, för vid denna tid det fantastiska priset 31:90, :-), vid den tidpunkten kostade kaffet i den ursprungliga butiken 34:90. Så nu har jag farit iväg till en annan stadsdel under hela sommaren för att införskaffa mitt kaffe, det tar en stund att promenera dit, men lite motion är aldrig fel, och det där jädra kaffepriset har nu blivit en grej, verkligen en grej, man ska aldrig betala för mycket för kaffet och man skall aldrig i livet övergå till kriminellt kaffe!
Så idag, en härlig söndagseftermiddag, ska 12-åringen och jag ta en promenad för att köpa kaffe, och en liter mjök till chokladpuddingen som skall bli till kvällsmyset. Vackert väder och gott humör, vi kommer in i butiken och jag hittar min favoritgourmetost för halva priset, najs, jag kastar ner en ostbit i korgen. Vi går vidare in och snokar runt ett tag, mjölken är slut. "Meh ..." säger 12-åringen, "det finns sån mjölk, kan vi inte ta den?" "Nä! Jag har inte köpt något annat än ekologisk mjölk på flera år, så inte tusan tänker jag börja med det nu!" Dottern ler förstående och oroar sig för chokladpuddingen. "Det finns andra affärer", lugnar jag, och vi kommer fram till kaffehyllan. Hm, kaffet kostar 36:90! ... ... ... :-(
Man kan komma i såna där lägen när man känner sig mentalt trängd, så kände jag mig nu, alltså nån krona hit eller dit på ett paket kaffe är ju ingen big thing direkt, men jag blev så jädra sur. Va tusan, för två år sedan kunde jag köpa det här kaffet fär 27:90, snacka om prishöjning, jag får spader. Med en bestämdhet jag inte ens visste att jag hade så drog jag direkt till kassorna, betalade för osten, 40:-, hade inga kontanter, pinsamt att dra kortet för 40 spänn men jag var sur. Hon i kassan var också sur och det var antagligen p.g.a. min uppsyn, klandrar henne inte.
Så kom vi då hem till vårt eget kvarter igen, gick in och köpte kaffe i den vanliga butiken, och där var inte mjölken slut heller. Allt blev frid tillslut och vi fick vår chokladpudding och jag får kaffe till frukosten imorrn. 12-åringen skrattade och tyckte att det var intressant att gå och köpa kaffe och mjölk och komma hem med en ostbit, men det var inte vilken ost som helst, och ni undrar förstås vad jag tillslut betalade för kaffet ...
kommentar om Aung
Från ledarsidan i Kyrkan Tidning denna vecka:
(2009-08-13 06:00)
Absurt straff
Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tycks vara det enda som stör den burmesiska militärjuntans goda nattsömn.
Trots att de byggt sig en ny huvudstad på tryggt avstånd från befolkningen och har militära muskler nog att slå ner varje antydan till folkliga protester, så är det denna ensamma person som skrämmer juntan mest. Nu har hon fått ytterliggare 18 månader i husarrest. Ett absurt straff från en absurd regim. För att en amerikan simmade över till hennes hus.
Omvärldens fördömanden är entydiga. Hela rättegången är en bluff, anser Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. I hans ögon har det planerade valet nästa år nu förlorat all legitimitet. Om Burmas regim bryr sig vet vi inte. Troligen gör dom det.
Ett är säkert. Till varje pris vill de slippa möta Aung San Suu Kyi i ett öppet val. Då får hellre hela världen fördöma dem.
(Dag Tuvelius)
(2009-08-13 06:00)
Absurt straff
Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tycks vara det enda som stör den burmesiska militärjuntans goda nattsömn.
Trots att de byggt sig en ny huvudstad på tryggt avstånd från befolkningen och har militära muskler nog att slå ner varje antydan till folkliga protester, så är det denna ensamma person som skrämmer juntan mest. Nu har hon fått ytterliggare 18 månader i husarrest. Ett absurt straff från en absurd regim. För att en amerikan simmade över till hennes hus.
Omvärldens fördömanden är entydiga. Hela rättegången är en bluff, anser Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. I hans ögon har det planerade valet nästa år nu förlorat all legitimitet. Om Burmas regim bryr sig vet vi inte. Troligen gör dom det.
Ett är säkert. Till varje pris vill de slippa möta Aung San Suu Kyi i ett öppet val. Då får hellre hela världen fördöma dem.
(Dag Tuvelius)
lördag 15 augusti 2009
livets olika vändningar, och LB-blogg blir plötsligt personlig
Dotter kollar in utsikten från sin trädgård. Hon har väl tröttnat på att vissla på hästarna, och dom har tröttnat på att hon bara fotograferar dom utan att ge dom äpplen!!
Det är sorgligt med förlorad konst, om än så små så fulla av känslor då dom fanns.fredag 14 augusti 2009
nonsens och trivialiteter
Ibland är det svårt att ta en persons åsikt på allvar, vi har så olika perspektiv på saker och ting, vi är i så många olika skeden, i livet och i den personliga utvecklingen. Vi lever i en massa olika sammanhang och är olika trygga, olika friska, olika rika och smarta. Jag skäms ibland över att jag tänker att någon känner oro för eller irriterar sig över triviala ting, när det faktiskt finns verkliga problem i världen. Man kan inte göra det, eller hur, jag menar döma en annan människas oro eller ilska, jag är inte i den personens situation och kan inte avgöra hur förödande ett skeende kan vara för någon eller hur sårad eller arg han eller hon är. Men ändå gör jag det, jag måste det, för mitt medvetande orkar inte ta emot allt, jag sållar hämningslöst i informationsflödet och iskallt i känsloflödet ... jag gör det för att överleva inombords, för att själv orka upprätthålla balans och disciplin och, för att orka vara tolerant i dom lägen då det krävs av mig.
Borde jag det? Det är dödligt allvar för den som är mitt i, det kan verka löjligt för den som står intill. Det är något viktigt att tänka på, även om jag känner en annan människas problem som triviala så kan jag aldrig döma. Men tycker jag verkligen det, det frågar jag mig.
Nu i sommar har jag fixat med frukosten ungefär samtidigt som radions p1 sänder ring och sjung program ... nä, jag menar Ring P1 som går varje förmiddag vid halvtiotiden. Folk ringer om en massa saker, om man har tur kan man få sig till livs något klokt yttranden i någon aktuell fråga. Men det programmet har ett underhållningsvärde tack vare sin trivialitet, man kan ha roligt åt alla underliga människor som tycker saker, på en massa underliga dialekter. Programmet fyller en viktig funktion uppenbarligen, eftersom så många ringer, och tycker, känner att det inte finns något annat schysst forum att yttra sig i. Det är av största vikt att ringa in till radion och tycka att Svenkarna minsann borde flagga med EU-flaggan oftare, t.ex.
I P1 programmet avhandlas all möjlig smörja som sagt, och ibland blir man överraskad av någon klok inringare, men om det irriterar mig stänger jag av, det går faktiskt, visste ni det? TV´n går också att stänga av, särskilt på fredags och lördagskvällar. Det finns så mycket som man kollar in utan att reflektera över vad det egentligen är man kollar in, men det är klart att är man trött och inte vill tillföra mer fakta till hjärnan, då kan det vara skönt med en TV omgång i soffan, man sitter i alla fall mjukt. Det får inte gå så lång att man börjar irritera sig, det tar en massa energi som behövs till annat. Men jag tror det finns dom som gillar att irritera sig ... har jag rätt?
Nu för tiden bryr jag mig inte om vad andra tycker att jag borde tycka, när jag var yngre kunde jag ta åt mig och bli osäker på mig själv, "aha det är kanske en bra TV-serie den där "vad den nu heter en av alla", bara jag som inte förstått den". Idag vet jag vad jag tycker och väljer helt enkelt bort, konsekvensen blir att jag inte alltid kan delta i samtal med folk, jag har nämligen ingen aning om varför dom är upprörda över att någon person sagt en galen grej. Sen när jag frågar visar det sig att det gäller någon i ett TV-program, och det är då jag ledsnar och oftast drar, för att ödsla sin hjärnkapacitet och sin ork på ett TV-program, långt efter det att programmet är slut, det skulle aldrig falla mig in, och ursäkta mej, är inte det nån sorts galenskap, vad tänker ni med människor ... Det är påhitt!! Det är fiction! Det är TV! Hallå ... ?
Jag hörde om en liten flicka vars familj var från Irak, hon hade levt flera år i Sverige och skulle börja i skolan, hon pratade perfekt svenska. På eftermiddagen på hennes 7-åriga födelsedag stormade svenska myndigheter in hos familjen, separerade föräldrarna från barnen och satte dom i förvar. (reportern ordval) Efter en tid skulle dom skickas iväg till Irak, för vi svenskar har bestämt att det är tryggt att bo där nu. Den 7-åriga flickan berättade alltihop i radion, reportern ville visa på att sveriges flyktingpolitik är inhuman. I media säger man att många Irakier nu har rest tillbaka hem, problemen där är lösta och kriget är slut, dom glömmer att säga att familjerna i praktiken inte hade nå´t val. Men glöm inte bort, det är viktigt att vi svenskar inte glömmer bort EU-flaggan på nationaldagen!!
Borde jag det? Det är dödligt allvar för den som är mitt i, det kan verka löjligt för den som står intill. Det är något viktigt att tänka på, även om jag känner en annan människas problem som triviala så kan jag aldrig döma. Men tycker jag verkligen det, det frågar jag mig.
Nu i sommar har jag fixat med frukosten ungefär samtidigt som radions p1 sänder ring och sjung program ... nä, jag menar Ring P1 som går varje förmiddag vid halvtiotiden. Folk ringer om en massa saker, om man har tur kan man få sig till livs något klokt yttranden i någon aktuell fråga. Men det programmet har ett underhållningsvärde tack vare sin trivialitet, man kan ha roligt åt alla underliga människor som tycker saker, på en massa underliga dialekter. Programmet fyller en viktig funktion uppenbarligen, eftersom så många ringer, och tycker, känner att det inte finns något annat schysst forum att yttra sig i. Det är av största vikt att ringa in till radion och tycka att Svenkarna minsann borde flagga med EU-flaggan oftare, t.ex.
I P1 programmet avhandlas all möjlig smörja som sagt, och ibland blir man överraskad av någon klok inringare, men om det irriterar mig stänger jag av, det går faktiskt, visste ni det? TV´n går också att stänga av, särskilt på fredags och lördagskvällar. Det finns så mycket som man kollar in utan att reflektera över vad det egentligen är man kollar in, men det är klart att är man trött och inte vill tillföra mer fakta till hjärnan, då kan det vara skönt med en TV omgång i soffan, man sitter i alla fall mjukt. Det får inte gå så lång att man börjar irritera sig, det tar en massa energi som behövs till annat. Men jag tror det finns dom som gillar att irritera sig ... har jag rätt?
Nu för tiden bryr jag mig inte om vad andra tycker att jag borde tycka, när jag var yngre kunde jag ta åt mig och bli osäker på mig själv, "aha det är kanske en bra TV-serie den där "vad den nu heter en av alla", bara jag som inte förstått den". Idag vet jag vad jag tycker och väljer helt enkelt bort, konsekvensen blir att jag inte alltid kan delta i samtal med folk, jag har nämligen ingen aning om varför dom är upprörda över att någon person sagt en galen grej. Sen när jag frågar visar det sig att det gäller någon i ett TV-program, och det är då jag ledsnar och oftast drar, för att ödsla sin hjärnkapacitet och sin ork på ett TV-program, långt efter det att programmet är slut, det skulle aldrig falla mig in, och ursäkta mej, är inte det nån sorts galenskap, vad tänker ni med människor ... Det är påhitt!! Det är fiction! Det är TV! Hallå ... ?
Jag hörde om en liten flicka vars familj var från Irak, hon hade levt flera år i Sverige och skulle börja i skolan, hon pratade perfekt svenska. På eftermiddagen på hennes 7-åriga födelsedag stormade svenska myndigheter in hos familjen, separerade föräldrarna från barnen och satte dom i förvar. (reportern ordval) Efter en tid skulle dom skickas iväg till Irak, för vi svenskar har bestämt att det är tryggt att bo där nu. Den 7-åriga flickan berättade alltihop i radion, reportern ville visa på att sveriges flyktingpolitik är inhuman. I media säger man att många Irakier nu har rest tillbaka hem, problemen där är lösta och kriget är slut, dom glömmer att säga att familjerna i praktiken inte hade nå´t val. Men glöm inte bort, det är viktigt att vi svenskar inte glömmer bort EU-flaggan på nationaldagen!!
tisdag 11 augusti 2009
Aung
Aung San Suu Kyi fick förlängd husarrest ytterligare 1½ år. Burmas regering vill inte att hon skall kunna delta i valet 2010, det är anledningen till att dom hela tiden hittar skäl för att döma henne påstår kritikerna, och i mina öron och för mitt lilla förnuft låter det trovärdigt.
USA och EU m.fl. har protesterat och fördömt beslutet, däremot har t.ex. Kina och Indien inte gjort det. Barack Obama kräver att hon ska friges omedelbart, Gordon Brown tycker att domen är skamlig och Sarkozy vill införa nya sanktioner mot Burma. Undrar om alla svenska turister i Thailand vet att dess regering stöttar den Burmesiska.
En åsikt från en amatör då: Jag är inte säker på att Aung San Suu Kyi förlorar sympatisörer, om regeringen fortsätter att spärra in alla möjliga kandidater i valet kommer ju deras trovärdighet i världen att försämras, fler än Suu Kyi sitter ju inspärrade av politiska skäl, för att inte kunna ställa upp i valet, dom kan väl inte hålla på hur länge som helst, eller ...? Kan dom det?
USA och EU m.fl. har protesterat och fördömt beslutet, däremot har t.ex. Kina och Indien inte gjort det. Barack Obama kräver att hon ska friges omedelbart, Gordon Brown tycker att domen är skamlig och Sarkozy vill införa nya sanktioner mot Burma. Undrar om alla svenska turister i Thailand vet att dess regering stöttar den Burmesiska.
En åsikt från en amatör då: Jag är inte säker på att Aung San Suu Kyi förlorar sympatisörer, om regeringen fortsätter att spärra in alla möjliga kandidater i valet kommer ju deras trovärdighet i världen att försämras, fler än Suu Kyi sitter ju inspärrade av politiska skäl, för att inte kunna ställa upp i valet, dom kan väl inte hålla på hur länge som helst, eller ...? Kan dom det?
söndag 9 augusti 2009
videotips från 12-åring, nedan :
(obs! bloggens musikspelare går att stoppa!, när ni kollar in Prodigy alltså...)
onsdag 5 augusti 2009
Vattenmelon och pistagenötter
Jag hade en granne för en del år sedan, han var iranier. Jaha, tänker ni, och ser en bild framför er av en välfriserad, välklädd ung man med vackra tänder och rak hållning. Fördomar va, eller?
Min granne han var allt det där och också oerhört artig av sig, charmig och gästfri. Jag hade en föreställning på den tiden, att iranier var just så där otroligt artiga, och alla man träffade på studerade på universitetet till ingenjörer eller tandläkare. Idag har min bild förändrats lite, men många av dom där sakerna verkar fortfarande stämma, faktiskt, dom iranier jag träffat eller lärt känna en aning är just artiga, gästfria och väldigt välklädda, man själv känner sig som en gammal svensk slusk i jämförelse.
För att återgå till min granne då, så kom han från en välbärgad familj, han berättade att hans far ägde flera fina hus och kunde kosta på sina barn resor över världen, hans syster bodde i Kanada och hade familj där, han själv bodde i Norrköping och försökte plugga till tandtekniker, (där kom det där med iranier och tänder igen). Han hade ett vackert persisktklingande namn och sa alltid att han fått ett arv av oss svenskar, det var ensamheten. Han försökte lära mig att äta pumpafrön som en iranier, dvs. in med fröet i munnen och sen spotta ut skalet, han lyckades inte, jag lyckades inte.
Det gick inget vidare för min granne, han hade svårt med språket, och han hade svårt med sin lärare som var en snorkig dam i medelåldern som hela tiden klagade över hur min granne uppförde sig, som han själv sa i alla fall. Till saken hör att min granne inte var muslim, han gick omkring med ett kors i guld runt halsen och sa lite mystiskt att han var zoroaster, ni vet en den riktigt gamla persiska religionen med indiska anor. Han visste inte att jag läst religionsvetenskap, han ville väl verka mer intressant än han var, och blev lite konfunderad när jag frågade varför han då hade ett kristet kors runt halsen. "Äh, jag tycker det är snyggt" blev förklaringen, senare kom det fram att han ville vara tydlig med att han inte var muslim, fortsättningsvis kan man då undra varför det var så viktigt ... ?
Det här var precis i början av 90-talet, på 80-talet träffade jag också flera trevliga iranier, uteslutande män då, jag hade t.o.m en iransk kille som skolkompis och vi brukade dansa när klassen var ute och roade sig. Första gången jag kom i kontakt med personer från detta intressanta persiska land var ännu tidigare, det var på den tiden man fortfarande jagade inträdesbiljetter till konserterna på studentkåren varje veckoslut, pubarna där allting alltid hände, och det var i slutet av 70-talet, och dom iranska studenterna bråkade och skrek åt varandra efter att ha hävt i sig alldeles för många alkoholhaltiga drycker. Det var alltid två falanger iranier, man såg hur dom satt i var sin ände av kårhuset, och man visste alltid att det skulle bli bråk, och vi okunniga svenska brudar fattade inte varför dom gjort sig besvär att lämna sitt land och sen fortsätta kampen här. Dom hade ett dåligt rykte, många tyckte att dom var rika och bara utnyttjade det svenska systemet. Hur det egentligen var vet jag inte.
När jag tillsammans med en vän hade en konstutställning för ett par år sedan trädde på vernissagen en vacker iransk kvinna in i utställningshallen, hon hade med sig rosor och lyckönskade oss båda och berömde våra verk. Hon själv är utbildad på konstskola i Iran men är inte aktiv som konstnär, hon har små barn, jobbar istället som lärare och är gift med sin kusin, en iransk man från grannbyn. Vi träffades när jag köpte ett verk av henne, och efter det mindes hon mig och vi började efter en tid att prata konst och planerade t.o.m. att göra något tillsammans. Hon hoppade av i sista stund, skyllde på ett hennes livssituation nu var sådan att det var svårt för henne att producera. Hon bjöd oss hem, vi fick massor av bröd och godis och dricka, stor gästfrihet rådde i deras hem, hon var uppriktigt glad för vår skull på vernissagen och jag hade hemskt gärna haft henne med där.
Idag har Ahmadinejad återigen blivit vald till president i Iran, han svor presidenteden under stora protester. Vad kan då vi förstå av det här, vad kan vi lägga oss i? Naturligtvis måste vi protestera mot att demonstranter arresterats och avrättats, naturligtvis måste vi invända mot att man inte har yttrandefrihet i landet, men kan vi avgöra vem som vore den bästa ledaren för landet, kan vi veta om det verkligen förekom valfusk, och skulle Mousavi vara så mycket bättre?
Det vi måste se är ändå att folket vill något annat, att människor protesterar, och det är ett tecken på att någonting inte står rätt till i det landet, även om det skulle visa sig att Ahmadinejad faktiskt fått flest röster, även om det skulle visa sig att dom flesta iranier väljer att ha det som det är, av rädsla eller av lathet, eller t.om. för att dom har fördel av det. Det enda vi kan göra är att lyssna och vara lyhörda, bekräfta att vi ser protesten. Jag tänker på de iranier jag mött genom åren, det vore lite kul att ha någon av dom här nu, att få en vinkling av händelserna som jag som trygg svensk aldrig själv kan hitta. Flera av västvärldens stora ledare har valt att inte gratulera Irans president idag, tyvärr misstänker jag att det kan vara av helt andra skäl än att han är en odemokratisk ledare. När någon säger Iran så tänker jag vattenmelon och pistagenötter, och det kan man undra varför. :-)
Min granne han var allt det där och också oerhört artig av sig, charmig och gästfri. Jag hade en föreställning på den tiden, att iranier var just så där otroligt artiga, och alla man träffade på studerade på universitetet till ingenjörer eller tandläkare. Idag har min bild förändrats lite, men många av dom där sakerna verkar fortfarande stämma, faktiskt, dom iranier jag träffat eller lärt känna en aning är just artiga, gästfria och väldigt välklädda, man själv känner sig som en gammal svensk slusk i jämförelse.
För att återgå till min granne då, så kom han från en välbärgad familj, han berättade att hans far ägde flera fina hus och kunde kosta på sina barn resor över världen, hans syster bodde i Kanada och hade familj där, han själv bodde i Norrköping och försökte plugga till tandtekniker, (där kom det där med iranier och tänder igen). Han hade ett vackert persisktklingande namn och sa alltid att han fått ett arv av oss svenskar, det var ensamheten. Han försökte lära mig att äta pumpafrön som en iranier, dvs. in med fröet i munnen och sen spotta ut skalet, han lyckades inte, jag lyckades inte.
Det gick inget vidare för min granne, han hade svårt med språket, och han hade svårt med sin lärare som var en snorkig dam i medelåldern som hela tiden klagade över hur min granne uppförde sig, som han själv sa i alla fall. Till saken hör att min granne inte var muslim, han gick omkring med ett kors i guld runt halsen och sa lite mystiskt att han var zoroaster, ni vet en den riktigt gamla persiska religionen med indiska anor. Han visste inte att jag läst religionsvetenskap, han ville väl verka mer intressant än han var, och blev lite konfunderad när jag frågade varför han då hade ett kristet kors runt halsen. "Äh, jag tycker det är snyggt" blev förklaringen, senare kom det fram att han ville vara tydlig med att han inte var muslim, fortsättningsvis kan man då undra varför det var så viktigt ... ?
Det här var precis i början av 90-talet, på 80-talet träffade jag också flera trevliga iranier, uteslutande män då, jag hade t.o.m en iransk kille som skolkompis och vi brukade dansa när klassen var ute och roade sig. Första gången jag kom i kontakt med personer från detta intressanta persiska land var ännu tidigare, det var på den tiden man fortfarande jagade inträdesbiljetter till konserterna på studentkåren varje veckoslut, pubarna där allting alltid hände, och det var i slutet av 70-talet, och dom iranska studenterna bråkade och skrek åt varandra efter att ha hävt i sig alldeles för många alkoholhaltiga drycker. Det var alltid två falanger iranier, man såg hur dom satt i var sin ände av kårhuset, och man visste alltid att det skulle bli bråk, och vi okunniga svenska brudar fattade inte varför dom gjort sig besvär att lämna sitt land och sen fortsätta kampen här. Dom hade ett dåligt rykte, många tyckte att dom var rika och bara utnyttjade det svenska systemet. Hur det egentligen var vet jag inte.
När jag tillsammans med en vän hade en konstutställning för ett par år sedan trädde på vernissagen en vacker iransk kvinna in i utställningshallen, hon hade med sig rosor och lyckönskade oss båda och berömde våra verk. Hon själv är utbildad på konstskola i Iran men är inte aktiv som konstnär, hon har små barn, jobbar istället som lärare och är gift med sin kusin, en iransk man från grannbyn. Vi träffades när jag köpte ett verk av henne, och efter det mindes hon mig och vi började efter en tid att prata konst och planerade t.o.m. att göra något tillsammans. Hon hoppade av i sista stund, skyllde på ett hennes livssituation nu var sådan att det var svårt för henne att producera. Hon bjöd oss hem, vi fick massor av bröd och godis och dricka, stor gästfrihet rådde i deras hem, hon var uppriktigt glad för vår skull på vernissagen och jag hade hemskt gärna haft henne med där.
Idag har Ahmadinejad återigen blivit vald till president i Iran, han svor presidenteden under stora protester. Vad kan då vi förstå av det här, vad kan vi lägga oss i? Naturligtvis måste vi protestera mot att demonstranter arresterats och avrättats, naturligtvis måste vi invända mot att man inte har yttrandefrihet i landet, men kan vi avgöra vem som vore den bästa ledaren för landet, kan vi veta om det verkligen förekom valfusk, och skulle Mousavi vara så mycket bättre?
Det vi måste se är ändå att folket vill något annat, att människor protesterar, och det är ett tecken på att någonting inte står rätt till i det landet, även om det skulle visa sig att Ahmadinejad faktiskt fått flest röster, även om det skulle visa sig att dom flesta iranier väljer att ha det som det är, av rädsla eller av lathet, eller t.om. för att dom har fördel av det. Det enda vi kan göra är att lyssna och vara lyhörda, bekräfta att vi ser protesten. Jag tänker på de iranier jag mött genom åren, det vore lite kul att ha någon av dom här nu, att få en vinkling av händelserna som jag som trygg svensk aldrig själv kan hitta. Flera av västvärldens stora ledare har valt att inte gratulera Irans president idag, tyvärr misstänker jag att det kan vara av helt andra skäl än att han är en odemokratisk ledare. När någon säger Iran så tänker jag vattenmelon och pistagenötter, och det kan man undra varför. :-)
söndag 2 augusti 2009
lördag 1 augusti 2009
avslöjande
Nu kommer jag med ett avslöjande, jag röstar socialdemokratiskt.
Nja, det gäller kyrkovalet faktiskt, så oroen eder icke, vänsterpartiet ställer inte upp i Norrköping så det får bli det näst bästa då, för rösta, det ska jag. Men jag har en liten försiktig önskan om att ni också skulle göra det, i alla fall dom av er som fortfarande är medlemmar förstås, det finns nämligen en oro över att SD kommer att utnyttja kyrkovalet för att skaffa sig politiska poäng, som "en språngbräda in i riksdagen" kan man läsa i artiklar som berör ämnet.
Har man inte tidigare satt sig in i det valet och dess många grupper så är det inte helt enkelt att göra sitt val. Själv har jag aldrig haft några större probelm, eftersom v gäller för mig så står alla dom andra så långt bort att inga tveksamheter finns. Hos sossarna finns Kristen Vänster eller Broderskapsrörelsen som dom kallar sig, jag hade en gång i tiden en vän som var aktiv där och vi hade många och långa samtal om livet och politiken.
http://blogg.kristenvanster.se/
VISK, som är vänstern i svenska kyrkan, ställer inte upp här i Linköpings stift så därför får det bli sossarna för min del, men till Kyrkomötet hoppas jag kunna rösta riktig vänster. Ja vad gör man ...?
http://www.visk.se/default.aspx
Lägger ett par artiklar om kyrkovalet i sidkolumnen, dom innehåller en del fakta om valet och en del om SD, är från Kyrkans Tidning. Jag kommer fortlöpande att lägga länkar där angående valet, varefter jag hittar.
Nja, det gäller kyrkovalet faktiskt, så oroen eder icke, vänsterpartiet ställer inte upp i Norrköping så det får bli det näst bästa då, för rösta, det ska jag. Men jag har en liten försiktig önskan om att ni också skulle göra det, i alla fall dom av er som fortfarande är medlemmar förstås, det finns nämligen en oro över att SD kommer att utnyttja kyrkovalet för att skaffa sig politiska poäng, som "en språngbräda in i riksdagen" kan man läsa i artiklar som berör ämnet.
Har man inte tidigare satt sig in i det valet och dess många grupper så är det inte helt enkelt att göra sitt val. Själv har jag aldrig haft några större probelm, eftersom v gäller för mig så står alla dom andra så långt bort att inga tveksamheter finns. Hos sossarna finns Kristen Vänster eller Broderskapsrörelsen som dom kallar sig, jag hade en gång i tiden en vän som var aktiv där och vi hade många och långa samtal om livet och politiken.
http://blogg.kristenvanster.se/
VISK, som är vänstern i svenska kyrkan, ställer inte upp här i Linköpings stift så därför får det bli sossarna för min del, men till Kyrkomötet hoppas jag kunna rösta riktig vänster. Ja vad gör man ...?
http://www.visk.se/default.aspx
Lägger ett par artiklar om kyrkovalet i sidkolumnen, dom innehåller en del fakta om valet och en del om SD, är från Kyrkans Tidning. Jag kommer fortlöpande att lägga länkar där angående valet, varefter jag hittar.
tisdag 21 juli 2009
var är himmelriket ...
Jag läser att i Storbritannien har det nyligen bildats ett nytt religiöst nätverk , FCA, (Fellowship of Confessing Anglicans). Dom säger sig vilja skapa en rörelse för "förnyelse och reformation" , hör och häpna, men dom är i själva verket superkonservativa. Inga kvinnliga biskopar, inga homosexuella präster och en mer bibeltrogen förkunnelse, är vad det handlar om.
Jag hör ett reportage som handlar om kampen för en miljövänligare värld, en kille intervjuas och han ondgör sig över hur många kyrkor faktiskt agerar stoppklossar i kampen, genom att predika i sina församlingar att miljöförstörelsen är bara bra, för desto snabbare går världen under och vi kommer till Paradiset. Han refererar till vissa frikyrkor i USA i första hand, men jag kan inte riktigt förhindra att vissa svenska paralleller poppar upp som orosfunderingar i mitt huvud.
Påven säger att "alla katoliker och "människor med en god vilja" bör utföra sina moraliska plikter på finansmarknaden. Marknaden får inte vara en plats där de starka lever av de svaga." Han säger sig stödja FN och sträva mot nedrustning, för att alla ska ha mat, för att skydda miljön och att kristen humanism skall göra världen till en bättre plats att leva på. Hur mycket sanning kan det ligga i hans ord, strävar inte han också efter pardiset, himmelriket.
Jag har en vän som är katolik och homosexuell, han har levt med ångest i hela sitt liv och har återkommande depressioner. Han säger helt klart att hans problem är att hans kyrka inte accepterar honom. Jag kan inte låta bli att undra varför han håller fast så vid katolicismen, men för honom är uppenbarligen det själsliga och den religiösa uppenbarelsen mycket starkare än allt annat, vad kyrkan anser är moraliskt riktigt eller ej, det är ovidkommande. Min vän har mött något oförklarligt och kommit till tro, kyrkan är byggd av människor som skapar sina egna tolkningar och sin egen moral, där finns rätt och fel, i tron finns aldrig rätt eller fel, där finns bara tro eller inte tro. Fy tusan vad den där tron kan bli till sanning fort! Man häpnar.
Ja jag vet att det finns olika syn, olika tolkningar av bibeln, det är just därför det blir så krångligt med religionen. Själv tror jag att det där jädra paradiset alla snackar om, det finns på jorden och vi måste hitta det alldeles där vi är, men om en massa fanatiker och superkonsumenter hela tiden håller på och sabbar för oss, då är det inte lätt.
Antagligen har aldrig någon sagt att det är enkelt att vara människa.
Jag hör ett reportage som handlar om kampen för en miljövänligare värld, en kille intervjuas och han ondgör sig över hur många kyrkor faktiskt agerar stoppklossar i kampen, genom att predika i sina församlingar att miljöförstörelsen är bara bra, för desto snabbare går världen under och vi kommer till Paradiset. Han refererar till vissa frikyrkor i USA i första hand, men jag kan inte riktigt förhindra att vissa svenska paralleller poppar upp som orosfunderingar i mitt huvud.
Påven säger att "alla katoliker och "människor med en god vilja" bör utföra sina moraliska plikter på finansmarknaden. Marknaden får inte vara en plats där de starka lever av de svaga." Han säger sig stödja FN och sträva mot nedrustning, för att alla ska ha mat, för att skydda miljön och att kristen humanism skall göra världen till en bättre plats att leva på. Hur mycket sanning kan det ligga i hans ord, strävar inte han också efter pardiset, himmelriket.
Jag har en vän som är katolik och homosexuell, han har levt med ångest i hela sitt liv och har återkommande depressioner. Han säger helt klart att hans problem är att hans kyrka inte accepterar honom. Jag kan inte låta bli att undra varför han håller fast så vid katolicismen, men för honom är uppenbarligen det själsliga och den religiösa uppenbarelsen mycket starkare än allt annat, vad kyrkan anser är moraliskt riktigt eller ej, det är ovidkommande. Min vän har mött något oförklarligt och kommit till tro, kyrkan är byggd av människor som skapar sina egna tolkningar och sin egen moral, där finns rätt och fel, i tron finns aldrig rätt eller fel, där finns bara tro eller inte tro. Fy tusan vad den där tron kan bli till sanning fort! Man häpnar.
Ja jag vet att det finns olika syn, olika tolkningar av bibeln, det är just därför det blir så krångligt med religionen. Själv tror jag att det där jädra paradiset alla snackar om, det finns på jorden och vi måste hitta det alldeles där vi är, men om en massa fanatiker och superkonsumenter hela tiden håller på och sabbar för oss, då är det inte lätt.
Antagligen har aldrig någon sagt att det är enkelt att vara människa.
söndag 19 juli 2009
Sommaren tog semester
Sommaren tog semester ett tag och jag går visserligen på lågvarv vad gäller bloggandet för tillfället, men helt väck är jag inte. Läs Esbatis ledare i Flamman. Skönt att vissa är vakna trots årstiden.
http://www.flamman.se/huvudledare.php?id=6531
http://www.flamman.se/huvudledare.php?id=6531
lördag 4 juli 2009
onsdag 1 juli 2009
Ordföranden
Kolla på det här gänget!!!
Tycker du dom liknar dig? Kommer dom att jobba för ett sånt Europa som du önskar dig?
Från och med idag är Sverige ordförandeland i EU, bra va!?
Nördinlägg:
foto Rob Sheridan (från färjan i natt)Nine Inch Nails påväg till Sverige! (dom är påväg till Göteborg och i morgon blir det väl Arvika antar jag.)
måndag 29 juni 2009
Det trodde ni inte, mina trogna bloggläsare ...
... att jag skulle lägga in något med Jackson anknytning ??!!!
Men va tusan då, jag tänkte jag skulle leka lite mainstream ett tag, bara för att det är sommar ... men bara därför, och bara på kul!
Men va tusan då, jag tänkte jag skulle leka lite mainstream ett tag, bara för att det är sommar ... men bara därför, och bara på kul!
lördag 27 juni 2009
Jacko versus Iran?
Jag läste i min lokala morgontidning en kort artikel om situationen i Iran. Där står, jag citerar: "Enligt AFP ska Khatami bland annat ha sagt att de ledande "bråkmakarna" borde åtalas som "mohareb" (den som för krig mot Gud)." Nu när protesterna, åtminstone utåt sett verkar ha blivit lugnare, släpper också media sitt intresse och Irans ledare kan agera mer fritt, utan isnyn från omvärlden. Det var vad jag tänkte när jag läste artikeln. Nu kommer folk att åka in i fängelse och bli avrättade, utan att världen märker ett skit.
Lite senare går jag in på DN´s sida och konstaterar att nyheten om Iran hamnat långt ner i tablån, en viss nyligen avliden Amerikansk popartist tar upp den mesta platsen på DN´s första sida. Bland highlightsen på min startsida, där jag har bl.a. BBC news, Huffington Post och Al Jazeera, finns Iran inte ens med i rubrikerna, där handlar det om ... just det, en Amerikansk popartist som gått ur tiden, den globala uppvärmningen och bombdåden i Irak.
Jaha, jag fortsätter min uppstartsrunda vid datorn, och hamnar på Twitter och kollar in vad favoriterna nin haft för sig det senaste dygnet. Så här skriver Rob Sheridan: "Right now everyone in Iran's going "why the hell can't we get on Twitter?"" ... och så lägger han ut den här länken:
http://www.thedailybeast.com/blogs-and-stories/2009-06-26/will-michael-jackson-doom-iran/?cid=hp:mainpromo2
... anledningen är att Trending Topics på Twitter helt tagits över av skriverier om Michael Jackson, (hjälp jag skrev ut hans namn, såg ni!?) som ni förstår om ni läser artikeln under länken. Nu säger jag inte att jag nödvändigtvis håller med om allt som står där, men jag tycker det är något att fundera på. Rob Sheridan tycker att det är viktigare för Iranierna att komma ut genom Twitter, eftersom det tycks vara deras enda kontakt med världen utanför sitt hemland, än att folk som sörjer Jacko ska ta upp all plats. Kan lätt hålla med honom där, typ. I Iran avrättar dom människor som uttrycker sin åsikt, popartister som dör av medicinöverdoser berör tydligen starkare, det är så världen och människorna är helt enkelt.
Min egen story då, vad jag själv personligen ville uttrycka var att jag fick en känsla av att det finns människor där ute som reflekterar och reagerar precis som jag, jag hann bara tänka tanken, fixa lite kaffe, ta en tur in på toa, plinga på datorn ... och där finns dom ute i cyberverkligheten med all sin frustration, sin rädsla och sin ilska över orättfärdigheter och mänskligt förfall. Det finns också många som är styrda av rubrikerna, som följer den allmänna strömmen och inte tänker efter, precis så som det verkligen ser ut, i verkliga livet. Internet ... en spegel eller en verklighet?
Vem är det som har makten över all information vi får? Säg mig det. Hur viktig är inte internet som objektiv källa, där jag har möjlighet att gå förbi Dagens Nyheter och BBC news och utforska vad ocensurerade vanliga människor tänker och tycker. Visserligen krävs en del ansträngning från min sida, men jag har ändå möjligheten.
Hotet mot yttrandefriheten, ta och fundera på vad det är. Och visst, undrar om det är tillfälligheter som avgör vilka artister man väljer att lyssna till.
Lite senare går jag in på DN´s sida och konstaterar att nyheten om Iran hamnat långt ner i tablån, en viss nyligen avliden Amerikansk popartist tar upp den mesta platsen på DN´s första sida. Bland highlightsen på min startsida, där jag har bl.a. BBC news, Huffington Post och Al Jazeera, finns Iran inte ens med i rubrikerna, där handlar det om ... just det, en Amerikansk popartist som gått ur tiden, den globala uppvärmningen och bombdåden i Irak.
Jaha, jag fortsätter min uppstartsrunda vid datorn, och hamnar på Twitter och kollar in vad favoriterna nin haft för sig det senaste dygnet. Så här skriver Rob Sheridan: "Right now everyone in Iran's going "why the hell can't we get on Twitter?"" ... och så lägger han ut den här länken:
http://www.thedailybeast.com/blogs-and-stories/2009-06-26/will-michael-jackson-doom-iran/?cid=hp:mainpromo2
... anledningen är att Trending Topics på Twitter helt tagits över av skriverier om Michael Jackson, (hjälp jag skrev ut hans namn, såg ni!?) som ni förstår om ni läser artikeln under länken. Nu säger jag inte att jag nödvändigtvis håller med om allt som står där, men jag tycker det är något att fundera på. Rob Sheridan tycker att det är viktigare för Iranierna att komma ut genom Twitter, eftersom det tycks vara deras enda kontakt med världen utanför sitt hemland, än att folk som sörjer Jacko ska ta upp all plats. Kan lätt hålla med honom där, typ. I Iran avrättar dom människor som uttrycker sin åsikt, popartister som dör av medicinöverdoser berör tydligen starkare, det är så världen och människorna är helt enkelt.
Min egen story då, vad jag själv personligen ville uttrycka var att jag fick en känsla av att det finns människor där ute som reflekterar och reagerar precis som jag, jag hann bara tänka tanken, fixa lite kaffe, ta en tur in på toa, plinga på datorn ... och där finns dom ute i cyberverkligheten med all sin frustration, sin rädsla och sin ilska över orättfärdigheter och mänskligt förfall. Det finns också många som är styrda av rubrikerna, som följer den allmänna strömmen och inte tänker efter, precis så som det verkligen ser ut, i verkliga livet. Internet ... en spegel eller en verklighet?
Vem är det som har makten över all information vi får? Säg mig det. Hur viktig är inte internet som objektiv källa, där jag har möjlighet att gå förbi Dagens Nyheter och BBC news och utforska vad ocensurerade vanliga människor tänker och tycker. Visserligen krävs en del ansträngning från min sida, men jag har ändå möjligheten.
Hotet mot yttrandefriheten, ta och fundera på vad det är. Och visst, undrar om det är tillfälligheter som avgör vilka artister man väljer att lyssna till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
