Vattenmelon och pistagenötter

Jag hade en granne för en del år sedan, han var iranier. Jaha, tänker ni, och ser en bild framför er av en välfriserad, välklädd ung man med vackra tänder och rak hållning. Fördomar va, eller?

Min granne han var allt det där och också oerhört artig av sig, charmig och gästfri. Jag hade en föreställning på den tiden, att iranier var just så där otroligt artiga, och alla man träffade på studerade på universitetet till ingenjörer eller tandläkare. Idag har min bild förändrats lite, men många av dom där sakerna verkar fortfarande stämma, faktiskt, dom iranier jag träffat eller lärt känna en aning är just artiga, gästfria och väldigt välklädda, man själv känner sig som en gammal svensk slusk i jämförelse.

För att återgå till min granne då, så kom han från en välbärgad familj, han berättade att hans far ägde flera fina hus och kunde kosta på sina barn resor över världen, hans syster bodde i Kanada och hade familj där, han själv bodde i Norrköping och försökte plugga till tandtekniker, (där kom det där med iranier och tänder igen). Han hade ett vackert persisktklingande namn och sa alltid att han fått ett arv av oss svenskar, det var ensamheten. Han försökte lära mig att äta pumpafrön som en iranier, dvs. in med fröet i munnen och sen spotta ut skalet, han lyckades inte, jag lyckades inte.

Det gick inget vidare för min granne, han hade svårt med språket, och han hade svårt med sin lärare som var en snorkig dam i medelåldern som hela tiden klagade över hur min granne uppförde sig, som han själv sa i alla fall. Till saken hör att min granne inte var muslim, han gick omkring med ett kors i guld runt halsen och sa lite mystiskt att han var zoroaster, ni vet en den riktigt gamla persiska religionen med indiska anor. Han visste inte att jag läst religionsvetenskap, han ville väl verka mer intressant än han var, och blev lite konfunderad när jag frågade varför han då hade ett kristet kors runt halsen. "Äh, jag tycker det är snyggt" blev förklaringen, senare kom det fram att han ville vara tydlig med att han inte var muslim, fortsättningsvis kan man då undra varför det var så viktigt ... ?

Det här var precis i början av 90-talet, på 80-talet träffade jag också flera trevliga iranier, uteslutande män då, jag hade t.o.m en iransk kille som skolkompis och vi brukade dansa när klassen var ute och roade sig. Första gången jag kom i kontakt med personer från detta intressanta persiska land var ännu tidigare, det var på den tiden man fortfarande jagade inträdesbiljetter till konserterna på studentkåren varje veckoslut, pubarna där allting alltid hände, och det var i slutet av 70-talet, och dom iranska studenterna bråkade och skrek åt varandra efter att ha hävt i sig alldeles för många alkoholhaltiga drycker. Det var alltid två falanger iranier, man såg hur dom satt i var sin ände av kårhuset, och man visste alltid att det skulle bli bråk, och vi okunniga svenska brudar fattade inte varför dom gjort sig besvär att lämna sitt land och sen fortsätta kampen här. Dom hade ett dåligt rykte, många tyckte att dom var rika och bara utnyttjade det svenska systemet. Hur det egentligen var vet jag inte.

När jag tillsammans med en vän hade en konstutställning för ett par år sedan trädde på vernissagen en vacker iransk kvinna in i utställningshallen, hon hade med sig rosor och lyckönskade oss båda och berömde våra verk. Hon själv är utbildad på konstskola i Iran men är inte aktiv som konstnär, hon har små barn, jobbar istället som lärare och är gift med sin kusin, en iransk man från grannbyn. Vi träffades när jag köpte ett verk av henne, och efter det mindes hon mig och vi började efter en tid att prata konst och planerade t.o.m. att göra något tillsammans. Hon hoppade av i sista stund, skyllde på ett hennes livssituation nu var sådan att det var svårt för henne att producera. Hon bjöd oss hem, vi fick massor av bröd och godis och dricka, stor gästfrihet rådde i deras hem, hon var uppriktigt glad för vår skull på vernissagen och jag hade hemskt gärna haft henne med där.

Idag har Ahmadinejad återigen blivit vald till president i Iran, han svor presidenteden under stora protester. Vad kan då vi förstå av det här, vad kan vi lägga oss i? Naturligtvis måste vi protestera mot att demonstranter arresterats och avrättats, naturligtvis måste vi invända mot att man inte har yttrandefrihet i landet, men kan vi avgöra vem som vore den bästa ledaren för landet, kan vi veta om det verkligen förekom valfusk, och skulle Mousavi vara så mycket bättre?

Det vi måste se är ändå att folket vill något annat, att människor protesterar, och det är ett tecken på att någonting inte står rätt till i det landet, även om det skulle visa sig att Ahmadinejad faktiskt fått flest röster, även om det skulle visa sig att dom flesta iranier väljer att ha det som det är, av rädsla eller av lathet, eller t.om. för att dom har fördel av det. Det enda vi kan göra är att lyssna och vara lyhörda, bekräfta att vi ser protesten. Jag tänker på de iranier jag mött genom åren, det vore lite kul att ha någon av dom här nu, att få en vinkling av händelserna som jag som trygg svensk aldrig själv kan hitta. Flera av västvärldens stora ledare har valt att inte gratulera Irans president idag, tyvärr misstänker jag att det kan vara av helt andra skäl än att han är en odemokratisk ledare. När någon säger Iran så tänker jag vattenmelon och pistagenötter, och det kan man undra varför. :-)