nonsens och trivialiteter

Ibland är det svårt att ta en persons åsikt på allvar, vi har så olika perspektiv på saker och ting, vi är i så många olika skeden, i livet och i den personliga utvecklingen. Vi lever i en massa olika sammanhang och är olika trygga, olika friska, olika rika och smarta. Jag skäms ibland över att jag tänker att någon känner oro för eller irriterar sig över triviala ting, när det faktiskt finns verkliga problem i världen. Man kan inte göra det, eller hur, jag menar döma en annan människas oro eller ilska, jag är inte i den personens situation och kan inte avgöra hur förödande ett skeende kan vara för någon eller hur sårad eller arg han eller hon är. Men ändå gör jag det, jag måste det, för mitt medvetande orkar inte ta emot allt, jag sållar hämningslöst i informationsflödet och iskallt i känsloflödet ... jag gör det för att överleva inombords, för att själv orka upprätthålla balans och disciplin och, för att orka vara tolerant i dom lägen då det krävs av mig.

Borde jag det? Det är dödligt allvar för den som är mitt i, det kan verka löjligt för den som står intill. Det är något viktigt att tänka på, även om jag känner en annan människas problem som triviala så kan jag aldrig döma. Men tycker jag verkligen det, det frågar jag mig.

Nu i sommar har jag fixat med frukosten ungefär samtidigt som radions p1 sänder ring och sjung program ... nä, jag menar Ring P1 som går varje förmiddag vid halvtiotiden. Folk ringer om en massa saker, om man har tur kan man få sig till livs något klokt yttranden i någon aktuell fråga. Men det programmet har ett underhållningsvärde tack vare sin trivialitet, man kan ha roligt åt alla underliga människor som tycker saker, på en massa underliga dialekter. Programmet fyller en viktig funktion uppenbarligen, eftersom så många ringer, och tycker, känner att det inte finns något annat schysst forum att yttra sig i. Det är av största vikt att ringa in till radion och tycka att Svenkarna minsann borde flagga med EU-flaggan oftare, t.ex.

I P1 programmet avhandlas all möjlig smörja som sagt, och ibland blir man överraskad av någon klok inringare, men om det irriterar mig stänger jag av, det går faktiskt, visste ni det? TV´n går också att stänga av, särskilt på fredags och lördagskvällar. Det finns så mycket som man kollar in utan att reflektera över vad det egentligen är man kollar in, men det är klart att är man trött och inte vill tillföra mer fakta till hjärnan, då kan det vara skönt med en TV omgång i soffan, man sitter i alla fall mjukt. Det får inte gå så lång att man börjar irritera sig, det tar en massa energi som behövs till annat. Men jag tror det finns dom som gillar att irritera sig ... har jag rätt?

Nu för tiden bryr jag mig inte om vad andra tycker att jag borde tycka, när jag var yngre kunde jag ta åt mig och bli osäker på mig själv, "aha det är kanske en bra TV-serie den där "vad den nu heter en av alla", bara jag som inte förstått den". Idag vet jag vad jag tycker och väljer helt enkelt bort, konsekvensen blir att jag inte alltid kan delta i samtal med folk, jag har nämligen ingen aning om varför dom är upprörda över att någon person sagt en galen grej. Sen när jag frågar visar det sig att det gäller någon i ett TV-program, och det är då jag ledsnar och oftast drar, för att ödsla sin hjärnkapacitet och sin ork på ett TV-program, långt efter det att programmet är slut, det skulle aldrig falla mig in, och ursäkta mej, är inte det nån sorts galenskap, vad tänker ni med människor ... Det är påhitt!! Det är fiction! Det är TV! Hallå ... ?

Jag hörde om en liten flicka vars familj var från Irak, hon hade levt flera år i Sverige och skulle börja i skolan, hon pratade perfekt svenska. På eftermiddagen på hennes 7-åriga födelsedag stormade svenska myndigheter in hos familjen, separerade föräldrarna från barnen och satte dom i förvar. (reportern ordval) Efter en tid skulle dom skickas iväg till Irak, för vi svenskar har bestämt att det är tryggt att bo där nu. Den 7-åriga flickan berättade alltihop i radion, reportern ville visa på att sveriges flyktingpolitik är inhuman. I media säger man att många Irakier nu har rest tillbaka hem, problemen där är lösta och kriget är slut, dom glömmer att säga att familjerna i praktiken inte hade nå´t val. Men glöm inte bort, det är viktigt att vi svenskar inte glömmer bort EU-flaggan på nationaldagen!!