lördag 29 augusti 2009
onsdag 26 augusti 2009
fräck stöld från fräck bloggare
Nu snor jag ett inlägg från Ali Esbati, eftersom det är tillåtet att sno och jag talar om att jag gör det, för jag är så jädra trött på alla skitnyheter och skitsaker som poppar upp i nyhetsrapporteringen och som är så underliga och långsökta så man tappar bort sig på vägen och kan inte förstå varför vanliga intelligenta människor aldrig kan tänka efter en enda gång till och inse hur knast allting är och jag blir så trött för jag inser att jag borde orka skriva om det för det är så stört och visar på hur media och makten fungerar i världen ... eller inte fungerar.
Ali Esbati har alltså en länk i sin blogg till en frilasjournalists inlägg angående den här debatten som varit om att Israels regering vill att Sveriges regering ska lägga sig i vad journalisterna skriver om Israel, som lite extra krydda drar man in lite antisemitiskt snack också. Ja det där har ni väl hört.
från esbatis kommentarer:
"Kairobaserade frilansjournalisten Per Björklund skriver ett intressant inlägg om den bisarra uppståndelsen kring Donald Boströms artikel. Slutklämmen:
In an ironic twist, some Israelis are now calling for a boycott of Swedish products. I'm tempted to say: Go ahead, and why don't you start with the Volvo-bulldozers used to demolish Palestinian homes in the occupied territories... And if even Israelis themselves accept boycott as a legitimate way of putting political pressure on countries whose policies we dislike, this should give a boost to the international BDS-movement and the international boycott of Israeli products."
Läs gärna mer på Esbatis blogg, länk finns i min sidokolumn.
Ali Esbati har alltså en länk i sin blogg till en frilasjournalists inlägg angående den här debatten som varit om att Israels regering vill att Sveriges regering ska lägga sig i vad journalisterna skriver om Israel, som lite extra krydda drar man in lite antisemitiskt snack också. Ja det där har ni väl hört.
från esbatis kommentarer:
"Kairobaserade frilansjournalisten Per Björklund skriver ett intressant inlägg om den bisarra uppståndelsen kring Donald Boströms artikel. Slutklämmen:
In an ironic twist, some Israelis are now calling for a boycott of Swedish products. I'm tempted to say: Go ahead, and why don't you start with the Volvo-bulldozers used to demolish Palestinian homes in the occupied territories... And if even Israelis themselves accept boycott as a legitimate way of putting political pressure on countries whose policies we dislike, this should give a boost to the international BDS-movement and the international boycott of Israeli products."
Läs gärna mer på Esbatis blogg, länk finns i min sidokolumn.
...dom finns ju inte, eller gör dom?
#
Medlemmar från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa demonstrerar till Anna Odells fördel inför rättegången.
Häromdagen hölls en rättegång mot konstfackeleven Anna Odell, som anklagas för att ha stört folk och skapat oro, samt för att ha kostat pengar för psykvården och skrämt patienter. Man säger å ena sidan att om hon varit journalist hade det inte varit så farligt, det är typ, journalisters uppgift att avslöja orättvisor och visa på att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar som dom borde. Där finns alltså det första felet, hon är konstnär.
Sen kommer det andra felet, konstnären kritiserar psykvården. Jag ställer mig frågan om det vore möjligt eller ens skulle förekomma att en journalist skulle infiltrera psykvården? Tror inte det, för det är precis som Göran Greider säger om ni läser under länken här, http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=84222&epslanguage=sv
samhället vill inte veta av dom personer som är psykiskt sjuka eller har psykiska funktionshinder, dom är helt enkelt ett hinder för samhällets kapitalistiska utveckling.
Bort med dom, dom finns inte....
Här finns ännu en artikel för den som vill fördjupa sig, från SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3400321.svd
Medlemmar från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa demonstrerar till Anna Odells fördel inför rättegången. Häromdagen hölls en rättegång mot konstfackeleven Anna Odell, som anklagas för att ha stört folk och skapat oro, samt för att ha kostat pengar för psykvården och skrämt patienter. Man säger å ena sidan att om hon varit journalist hade det inte varit så farligt, det är typ, journalisters uppgift att avslöja orättvisor och visa på att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar som dom borde. Där finns alltså det första felet, hon är konstnär.
Sen kommer det andra felet, konstnären kritiserar psykvården. Jag ställer mig frågan om det vore möjligt eller ens skulle förekomma att en journalist skulle infiltrera psykvården? Tror inte det, för det är precis som Göran Greider säger om ni läser under länken här, http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=84222&epslanguage=sv
samhället vill inte veta av dom personer som är psykiskt sjuka eller har psykiska funktionshinder, dom är helt enkelt ett hinder för samhällets kapitalistiska utveckling.
Bort med dom, dom finns inte....
Här finns ännu en artikel för den som vill fördjupa sig, från SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3400321.svd
söndag 23 augusti 2009
Shahla
#
En av kandidaterna i det afghanska valet heter Shahla Ata, hon är kvinna. Det första hon skall göra om hon blir president är att sätta sig ner och samtala med dom afghanska talibanerna, dom är nämligen en minoritet bland gruppen talibaner, för majoriteten är legosoldater som rekryterats utomlands. Hon menar att många av landets unga män lurats att kriga, att dom älskar sitt land och om dom bara får chansen kommer dom att byta sida och istället börja hjälpa till att bygga upp landet. Man har hamnat i en spiral av våld som alla mår dåligt av och ingen klarar av att bryta, krigsherrarna, männen, mobiliserar mot varandra. "Mina händer är fria från blod", säger Shahla Ata "därför kan jag ena det afghanska folket".
Rättssäkerheten för kvinnor är också en av dom viktigaste frågorna för Shahla Ata, sextiofem procent av landets befolkning är kvinnor. Synd att inte USA står på hennes sida istället för på Karzai´s.
Jag såg en film härom kvällen, jag såg den till slut, det vill säga jag tyckte om den. En kvinna blev misshandlad av sin man, olika omständigheter gjorde att hon lämnade sitt hem men hamnade tillslut hos polisen, där mannen kunde hämta upp henne. Ja det var precis så, polisen sa ungefär "där är din fru, du kan ta henne". Kvinnan var inte ansvarig för sina handlingar, dom eventuella brott hon begått var inte intressanta, men ingen tog heller notis om varför hon lämnat hemmet eller ifrågasatte att hennes man tog hand om henne, antagligen var det hans uppgift att straffa sin kvinna, inte polisens sak.
Om man gör ett tankeexperiment, jag bor t.ex. i Linköping och jag blir osams med min man och drar hemifrån. Jag blir anklagad och får som straff inte gå utanför hemmet under ett halvt år. Jag bor i Norrköping och min man slår mig, där finns en lag som säger att hustrumisshandel är inte en bra handling, min man får en reprimand och livet går vidare. De kvinnor som bor i Norrköping och Linköping får inte studera på universitetet, det säger lagen, kvinnor får gärna arbeta men inte studera. Kvinnor boende i Stockholm däremot får gärna både studera och leva som ogifta, kan skaffa sig en bra inkomst och t.o.m. kandidera till posten som landets statsminister.
Vad vill jag nu säga med det här undrar ni, jo jag läste en artikel där Jan Hjärpe förklarar hur rättssystemet fungerar i Afghanistan, där har olika familjer och olika delar av landet olika lagar. Jag var kanske lite orättvis när jag använde just bemötandet mot kvinnor i mitt exempel, men det är en känslig fråga för oss här i den s.k. västvärlden och min fantasi kom just inte upp med något annat exempel, och det var inte det jag ville ha som poäng i det här inlägget.
Inför valet i Afghanistan har nuvarande presidenten Karzai fått mycket kritik för att han godkänt vissa lagar, lagar som verkar diskriminerande mot kvinnor. Jan Hjärpe menar att hans godkännanden är ett led i ett försöka att få folk att acceptera att staten tar över makten över rättssystement. Genom att erkänna vissa lagar vinner han folkets respekt, i detta fall shiiternas, och ett godkännande av de diskriminerande lagarna blir en eftergift för att att kunna kontrollera lagstiftningen i framtiden. Det gäller alltså att först ta makten och sedan utföra förändringarna. Hm ...?
Tycker nog att det känns som ett aningens högt politiskt spel eftersom lagarna är förfärliga, t.ex. finns en lag som säger att mannen kan låta sin hustru svälta om hon nekar till sex, men Hjärpe säger att målet är att på sikt genomföra reformer. Ändamålen helgar medlen, eller vad är det det kallas, men nån jävla måtta får det väl ändå vara! Vad tycker egentligen mr Hjärpe, lever han i männens värld likaväl, eller är det jag som inte kan se klart och objektivt på saken. En gång i tiden respekterade jag hans kunskap, det var under universitetstiden då han sprudlade av islamkunskap och föreföll ha bra och övertygande svar på det mesta. Är det dags för mig att ändra uppfattning om herrn ifråga?
Först gäller det att övertyga massorna och ta över makten, sen förändrar vi så att alla får det bra. Är det fler än jag som känner igen metoden, har inte den prövats ett antal gånger tidigare i historien, och hur gick det då? Kommer det att funka i framtiden? Är det en bra metod med tanke på hur många människor som kan komma att lida och offras för kampen?
En av kandidaterna i det afghanska valet heter Shahla Ata, hon är kvinna. Det första hon skall göra om hon blir president är att sätta sig ner och samtala med dom afghanska talibanerna, dom är nämligen en minoritet bland gruppen talibaner, för majoriteten är legosoldater som rekryterats utomlands. Hon menar att många av landets unga män lurats att kriga, att dom älskar sitt land och om dom bara får chansen kommer dom att byta sida och istället börja hjälpa till att bygga upp landet. Man har hamnat i en spiral av våld som alla mår dåligt av och ingen klarar av att bryta, krigsherrarna, männen, mobiliserar mot varandra. "Mina händer är fria från blod", säger Shahla Ata "därför kan jag ena det afghanska folket".
Rättssäkerheten för kvinnor är också en av dom viktigaste frågorna för Shahla Ata, sextiofem procent av landets befolkning är kvinnor. Synd att inte USA står på hennes sida istället för på Karzai´s.
söndag 16 augusti 2009
bönor som bönor, eller ...?
#
Åh, man kan överarbeta hela grejen ibland, det erkänner jag, men va tusan jag blir ju irriterad. Jag har rätt att bli irriterad när jag ska betala för skit som jag inte vill ha, eller om det man vill ha inte finns, eller om det man vill ha är för dyrt!! Jag tycker att allt kaffe åtmintone ska kosta lika mycket. Jag tycker egentligen att rättvise och kravmärkt kaffe ska kosta mindre än vanligt kriminellt kaffe med massa extra gifter och skit i, det vore det mest rättvisa och det tycker jag att svenskar ska kunna ha råd med. Om det bara fanns krav och rättvisemärkt skulle ju folk bli tvungna att köpa det, då skulle dom också fatta hur billigt det orättvisa kaffet är, och det vore riktigt bra.
Jag ska komma till sak, nu. Idag skrattade min 12-åring åt mig. Först tittade hon forskande och oroligt, men när hon såg att jag log och inte tänkte tjura till och få ett utbrott, då skrattade hon och tyckte att jag var lite knäpp ... men fortfarande en ganska bra mamma, och det får man vara glad för i dessa dagar.
Det var i alla fall så förr i tiden, att jag började handla i en viss affär nära mig, och kaffet jag önskade konsumera kostade 27:90 för ett halvt kilo. Idag ca två år senare kostar samma kaffe 34:90, notera där prisökningen, kan vara intressant för den som är intresserad. När ovan nämnda kaffe i ovan nämnda affär förra hösten var uppe i 31:90 bytte jag affär, jag började handla mitt kaffe hos konkurrenten intill, där det gick för 25 spänn om man köpte två i taget. Det var nästan lycka under hela vintern, men plötsligt en dag ingick inte mitt kaffe i det fenomenala priserbjudandet, ett halvt kilo kostade nu 35:90 hos konkurrenten. Hm, vad göra??
Undertecknad bloggare for runt i stan och spanade kaffepriser och fann en annan butik där man kunde få ett paket, för vid denna tid det fantastiska priset 31:90, :-), vid den tidpunkten kostade kaffet i den ursprungliga butiken 34:90. Så nu har jag farit iväg till en annan stadsdel under hela sommaren för att införskaffa mitt kaffe, det tar en stund att promenera dit, men lite motion är aldrig fel, och det där jädra kaffepriset har nu blivit en grej, verkligen en grej, man ska aldrig betala för mycket för kaffet och man skall aldrig i livet övergå till kriminellt kaffe!
Så idag, en härlig söndagseftermiddag, ska 12-åringen och jag ta en promenad för att köpa kaffe, och en liter mjök till chokladpuddingen som skall bli till kvällsmyset. Vackert väder och gott humör, vi kommer in i butiken och jag hittar min favoritgourmetost för halva priset, najs, jag kastar ner en ostbit i korgen. Vi går vidare in och snokar runt ett tag, mjölken är slut. "Meh ..." säger 12-åringen, "det finns sån mjölk, kan vi inte ta den?" "Nä! Jag har inte köpt något annat än ekologisk mjölk på flera år, så inte tusan tänker jag börja med det nu!" Dottern ler förstående och oroar sig för chokladpuddingen. "Det finns andra affärer", lugnar jag, och vi kommer fram till kaffehyllan. Hm, kaffet kostar 36:90! ... ... ... :-(
Man kan komma i såna där lägen när man känner sig mentalt trängd, så kände jag mig nu, alltså nån krona hit eller dit på ett paket kaffe är ju ingen big thing direkt, men jag blev så jädra sur. Va tusan, för två år sedan kunde jag köpa det här kaffet fär 27:90, snacka om prishöjning, jag får spader. Med en bestämdhet jag inte ens visste att jag hade så drog jag direkt till kassorna, betalade för osten, 40:-, hade inga kontanter, pinsamt att dra kortet för 40 spänn men jag var sur. Hon i kassan var också sur och det var antagligen p.g.a. min uppsyn, klandrar henne inte.
Så kom vi då hem till vårt eget kvarter igen, gick in och köpte kaffe i den vanliga butiken, och där var inte mjölken slut heller. Allt blev frid tillslut och vi fick vår chokladpudding och jag får kaffe till frukosten imorrn. 12-åringen skrattade och tyckte att det var intressant att gå och köpa kaffe och mjölk och komma hem med en ostbit, men det var inte vilken ost som helst, och ni undrar förstås vad jag tillslut betalade för kaffet ...
kommentar om Aung
Från ledarsidan i Kyrkan Tidning denna vecka:
(2009-08-13 06:00)
Absurt straff
Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tycks vara det enda som stör den burmesiska militärjuntans goda nattsömn.
Trots att de byggt sig en ny huvudstad på tryggt avstånd från befolkningen och har militära muskler nog att slå ner varje antydan till folkliga protester, så är det denna ensamma person som skrämmer juntan mest. Nu har hon fått ytterliggare 18 månader i husarrest. Ett absurt straff från en absurd regim. För att en amerikan simmade över till hennes hus.
Omvärldens fördömanden är entydiga. Hela rättegången är en bluff, anser Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. I hans ögon har det planerade valet nästa år nu förlorat all legitimitet. Om Burmas regim bryr sig vet vi inte. Troligen gör dom det.
Ett är säkert. Till varje pris vill de slippa möta Aung San Suu Kyi i ett öppet val. Då får hellre hela världen fördöma dem.
(Dag Tuvelius)
(2009-08-13 06:00)
Absurt straff
Oppositionsledaren Aung San Suu Kyi tycks vara det enda som stör den burmesiska militärjuntans goda nattsömn.
Trots att de byggt sig en ny huvudstad på tryggt avstånd från befolkningen och har militära muskler nog att slå ner varje antydan till folkliga protester, så är det denna ensamma person som skrämmer juntan mest. Nu har hon fått ytterliggare 18 månader i husarrest. Ett absurt straff från en absurd regim. För att en amerikan simmade över till hennes hus.
Omvärldens fördömanden är entydiga. Hela rättegången är en bluff, anser Storbritanniens premiärminister Gordon Brown. I hans ögon har det planerade valet nästa år nu förlorat all legitimitet. Om Burmas regim bryr sig vet vi inte. Troligen gör dom det.
Ett är säkert. Till varje pris vill de slippa möta Aung San Suu Kyi i ett öppet val. Då får hellre hela världen fördöma dem.
(Dag Tuvelius)
lördag 15 augusti 2009
livets olika vändningar, och LB-blogg blir plötsligt personlig
Dotter kollar in utsikten från sin trädgård. Hon har väl tröttnat på att vissla på hästarna, och dom har tröttnat på att hon bara fotograferar dom utan att ge dom äpplen!!
Det är sorgligt med förlorad konst, om än så små så fulla av känslor då dom fanns.fredag 14 augusti 2009
nonsens och trivialiteter
Ibland är det svårt att ta en persons åsikt på allvar, vi har så olika perspektiv på saker och ting, vi är i så många olika skeden, i livet och i den personliga utvecklingen. Vi lever i en massa olika sammanhang och är olika trygga, olika friska, olika rika och smarta. Jag skäms ibland över att jag tänker att någon känner oro för eller irriterar sig över triviala ting, när det faktiskt finns verkliga problem i världen. Man kan inte göra det, eller hur, jag menar döma en annan människas oro eller ilska, jag är inte i den personens situation och kan inte avgöra hur förödande ett skeende kan vara för någon eller hur sårad eller arg han eller hon är. Men ändå gör jag det, jag måste det, för mitt medvetande orkar inte ta emot allt, jag sållar hämningslöst i informationsflödet och iskallt i känsloflödet ... jag gör det för att överleva inombords, för att själv orka upprätthålla balans och disciplin och, för att orka vara tolerant i dom lägen då det krävs av mig.
Borde jag det? Det är dödligt allvar för den som är mitt i, det kan verka löjligt för den som står intill. Det är något viktigt att tänka på, även om jag känner en annan människas problem som triviala så kan jag aldrig döma. Men tycker jag verkligen det, det frågar jag mig.
Nu i sommar har jag fixat med frukosten ungefär samtidigt som radions p1 sänder ring och sjung program ... nä, jag menar Ring P1 som går varje förmiddag vid halvtiotiden. Folk ringer om en massa saker, om man har tur kan man få sig till livs något klokt yttranden i någon aktuell fråga. Men det programmet har ett underhållningsvärde tack vare sin trivialitet, man kan ha roligt åt alla underliga människor som tycker saker, på en massa underliga dialekter. Programmet fyller en viktig funktion uppenbarligen, eftersom så många ringer, och tycker, känner att det inte finns något annat schysst forum att yttra sig i. Det är av största vikt att ringa in till radion och tycka att Svenkarna minsann borde flagga med EU-flaggan oftare, t.ex.
I P1 programmet avhandlas all möjlig smörja som sagt, och ibland blir man överraskad av någon klok inringare, men om det irriterar mig stänger jag av, det går faktiskt, visste ni det? TV´n går också att stänga av, särskilt på fredags och lördagskvällar. Det finns så mycket som man kollar in utan att reflektera över vad det egentligen är man kollar in, men det är klart att är man trött och inte vill tillföra mer fakta till hjärnan, då kan det vara skönt med en TV omgång i soffan, man sitter i alla fall mjukt. Det får inte gå så lång att man börjar irritera sig, det tar en massa energi som behövs till annat. Men jag tror det finns dom som gillar att irritera sig ... har jag rätt?
Nu för tiden bryr jag mig inte om vad andra tycker att jag borde tycka, när jag var yngre kunde jag ta åt mig och bli osäker på mig själv, "aha det är kanske en bra TV-serie den där "vad den nu heter en av alla", bara jag som inte förstått den". Idag vet jag vad jag tycker och väljer helt enkelt bort, konsekvensen blir att jag inte alltid kan delta i samtal med folk, jag har nämligen ingen aning om varför dom är upprörda över att någon person sagt en galen grej. Sen när jag frågar visar det sig att det gäller någon i ett TV-program, och det är då jag ledsnar och oftast drar, för att ödsla sin hjärnkapacitet och sin ork på ett TV-program, långt efter det att programmet är slut, det skulle aldrig falla mig in, och ursäkta mej, är inte det nån sorts galenskap, vad tänker ni med människor ... Det är påhitt!! Det är fiction! Det är TV! Hallå ... ?
Jag hörde om en liten flicka vars familj var från Irak, hon hade levt flera år i Sverige och skulle börja i skolan, hon pratade perfekt svenska. På eftermiddagen på hennes 7-åriga födelsedag stormade svenska myndigheter in hos familjen, separerade föräldrarna från barnen och satte dom i förvar. (reportern ordval) Efter en tid skulle dom skickas iväg till Irak, för vi svenskar har bestämt att det är tryggt att bo där nu. Den 7-åriga flickan berättade alltihop i radion, reportern ville visa på att sveriges flyktingpolitik är inhuman. I media säger man att många Irakier nu har rest tillbaka hem, problemen där är lösta och kriget är slut, dom glömmer att säga att familjerna i praktiken inte hade nå´t val. Men glöm inte bort, det är viktigt att vi svenskar inte glömmer bort EU-flaggan på nationaldagen!!
Borde jag det? Det är dödligt allvar för den som är mitt i, det kan verka löjligt för den som står intill. Det är något viktigt att tänka på, även om jag känner en annan människas problem som triviala så kan jag aldrig döma. Men tycker jag verkligen det, det frågar jag mig.
Nu i sommar har jag fixat med frukosten ungefär samtidigt som radions p1 sänder ring och sjung program ... nä, jag menar Ring P1 som går varje förmiddag vid halvtiotiden. Folk ringer om en massa saker, om man har tur kan man få sig till livs något klokt yttranden i någon aktuell fråga. Men det programmet har ett underhållningsvärde tack vare sin trivialitet, man kan ha roligt åt alla underliga människor som tycker saker, på en massa underliga dialekter. Programmet fyller en viktig funktion uppenbarligen, eftersom så många ringer, och tycker, känner att det inte finns något annat schysst forum att yttra sig i. Det är av största vikt att ringa in till radion och tycka att Svenkarna minsann borde flagga med EU-flaggan oftare, t.ex.
I P1 programmet avhandlas all möjlig smörja som sagt, och ibland blir man överraskad av någon klok inringare, men om det irriterar mig stänger jag av, det går faktiskt, visste ni det? TV´n går också att stänga av, särskilt på fredags och lördagskvällar. Det finns så mycket som man kollar in utan att reflektera över vad det egentligen är man kollar in, men det är klart att är man trött och inte vill tillföra mer fakta till hjärnan, då kan det vara skönt med en TV omgång i soffan, man sitter i alla fall mjukt. Det får inte gå så lång att man börjar irritera sig, det tar en massa energi som behövs till annat. Men jag tror det finns dom som gillar att irritera sig ... har jag rätt?
Nu för tiden bryr jag mig inte om vad andra tycker att jag borde tycka, när jag var yngre kunde jag ta åt mig och bli osäker på mig själv, "aha det är kanske en bra TV-serie den där "vad den nu heter en av alla", bara jag som inte förstått den". Idag vet jag vad jag tycker och väljer helt enkelt bort, konsekvensen blir att jag inte alltid kan delta i samtal med folk, jag har nämligen ingen aning om varför dom är upprörda över att någon person sagt en galen grej. Sen när jag frågar visar det sig att det gäller någon i ett TV-program, och det är då jag ledsnar och oftast drar, för att ödsla sin hjärnkapacitet och sin ork på ett TV-program, långt efter det att programmet är slut, det skulle aldrig falla mig in, och ursäkta mej, är inte det nån sorts galenskap, vad tänker ni med människor ... Det är påhitt!! Det är fiction! Det är TV! Hallå ... ?
Jag hörde om en liten flicka vars familj var från Irak, hon hade levt flera år i Sverige och skulle börja i skolan, hon pratade perfekt svenska. På eftermiddagen på hennes 7-åriga födelsedag stormade svenska myndigheter in hos familjen, separerade föräldrarna från barnen och satte dom i förvar. (reportern ordval) Efter en tid skulle dom skickas iväg till Irak, för vi svenskar har bestämt att det är tryggt att bo där nu. Den 7-åriga flickan berättade alltihop i radion, reportern ville visa på att sveriges flyktingpolitik är inhuman. I media säger man att många Irakier nu har rest tillbaka hem, problemen där är lösta och kriget är slut, dom glömmer att säga att familjerna i praktiken inte hade nå´t val. Men glöm inte bort, det är viktigt att vi svenskar inte glömmer bort EU-flaggan på nationaldagen!!
tisdag 11 augusti 2009
Aung
Aung San Suu Kyi fick förlängd husarrest ytterligare 1½ år. Burmas regering vill inte att hon skall kunna delta i valet 2010, det är anledningen till att dom hela tiden hittar skäl för att döma henne påstår kritikerna, och i mina öron och för mitt lilla förnuft låter det trovärdigt.
USA och EU m.fl. har protesterat och fördömt beslutet, däremot har t.ex. Kina och Indien inte gjort det. Barack Obama kräver att hon ska friges omedelbart, Gordon Brown tycker att domen är skamlig och Sarkozy vill införa nya sanktioner mot Burma. Undrar om alla svenska turister i Thailand vet att dess regering stöttar den Burmesiska.
En åsikt från en amatör då: Jag är inte säker på att Aung San Suu Kyi förlorar sympatisörer, om regeringen fortsätter att spärra in alla möjliga kandidater i valet kommer ju deras trovärdighet i världen att försämras, fler än Suu Kyi sitter ju inspärrade av politiska skäl, för att inte kunna ställa upp i valet, dom kan väl inte hålla på hur länge som helst, eller ...? Kan dom det?
USA och EU m.fl. har protesterat och fördömt beslutet, däremot har t.ex. Kina och Indien inte gjort det. Barack Obama kräver att hon ska friges omedelbart, Gordon Brown tycker att domen är skamlig och Sarkozy vill införa nya sanktioner mot Burma. Undrar om alla svenska turister i Thailand vet att dess regering stöttar den Burmesiska.
En åsikt från en amatör då: Jag är inte säker på att Aung San Suu Kyi förlorar sympatisörer, om regeringen fortsätter att spärra in alla möjliga kandidater i valet kommer ju deras trovärdighet i världen att försämras, fler än Suu Kyi sitter ju inspärrade av politiska skäl, för att inte kunna ställa upp i valet, dom kan väl inte hålla på hur länge som helst, eller ...? Kan dom det?
söndag 9 augusti 2009
videotips från 12-åring, nedan :
(obs! bloggens musikspelare går att stoppa!, när ni kollar in Prodigy alltså...)
onsdag 5 augusti 2009
Vattenmelon och pistagenötter
Jag hade en granne för en del år sedan, han var iranier. Jaha, tänker ni, och ser en bild framför er av en välfriserad, välklädd ung man med vackra tänder och rak hållning. Fördomar va, eller?
Min granne han var allt det där och också oerhört artig av sig, charmig och gästfri. Jag hade en föreställning på den tiden, att iranier var just så där otroligt artiga, och alla man träffade på studerade på universitetet till ingenjörer eller tandläkare. Idag har min bild förändrats lite, men många av dom där sakerna verkar fortfarande stämma, faktiskt, dom iranier jag träffat eller lärt känna en aning är just artiga, gästfria och väldigt välklädda, man själv känner sig som en gammal svensk slusk i jämförelse.
För att återgå till min granne då, så kom han från en välbärgad familj, han berättade att hans far ägde flera fina hus och kunde kosta på sina barn resor över världen, hans syster bodde i Kanada och hade familj där, han själv bodde i Norrköping och försökte plugga till tandtekniker, (där kom det där med iranier och tänder igen). Han hade ett vackert persisktklingande namn och sa alltid att han fått ett arv av oss svenskar, det var ensamheten. Han försökte lära mig att äta pumpafrön som en iranier, dvs. in med fröet i munnen och sen spotta ut skalet, han lyckades inte, jag lyckades inte.
Det gick inget vidare för min granne, han hade svårt med språket, och han hade svårt med sin lärare som var en snorkig dam i medelåldern som hela tiden klagade över hur min granne uppförde sig, som han själv sa i alla fall. Till saken hör att min granne inte var muslim, han gick omkring med ett kors i guld runt halsen och sa lite mystiskt att han var zoroaster, ni vet en den riktigt gamla persiska religionen med indiska anor. Han visste inte att jag läst religionsvetenskap, han ville väl verka mer intressant än han var, och blev lite konfunderad när jag frågade varför han då hade ett kristet kors runt halsen. "Äh, jag tycker det är snyggt" blev förklaringen, senare kom det fram att han ville vara tydlig med att han inte var muslim, fortsättningsvis kan man då undra varför det var så viktigt ... ?
Det här var precis i början av 90-talet, på 80-talet träffade jag också flera trevliga iranier, uteslutande män då, jag hade t.o.m en iransk kille som skolkompis och vi brukade dansa när klassen var ute och roade sig. Första gången jag kom i kontakt med personer från detta intressanta persiska land var ännu tidigare, det var på den tiden man fortfarande jagade inträdesbiljetter till konserterna på studentkåren varje veckoslut, pubarna där allting alltid hände, och det var i slutet av 70-talet, och dom iranska studenterna bråkade och skrek åt varandra efter att ha hävt i sig alldeles för många alkoholhaltiga drycker. Det var alltid två falanger iranier, man såg hur dom satt i var sin ände av kårhuset, och man visste alltid att det skulle bli bråk, och vi okunniga svenska brudar fattade inte varför dom gjort sig besvär att lämna sitt land och sen fortsätta kampen här. Dom hade ett dåligt rykte, många tyckte att dom var rika och bara utnyttjade det svenska systemet. Hur det egentligen var vet jag inte.
När jag tillsammans med en vän hade en konstutställning för ett par år sedan trädde på vernissagen en vacker iransk kvinna in i utställningshallen, hon hade med sig rosor och lyckönskade oss båda och berömde våra verk. Hon själv är utbildad på konstskola i Iran men är inte aktiv som konstnär, hon har små barn, jobbar istället som lärare och är gift med sin kusin, en iransk man från grannbyn. Vi träffades när jag köpte ett verk av henne, och efter det mindes hon mig och vi började efter en tid att prata konst och planerade t.o.m. att göra något tillsammans. Hon hoppade av i sista stund, skyllde på ett hennes livssituation nu var sådan att det var svårt för henne att producera. Hon bjöd oss hem, vi fick massor av bröd och godis och dricka, stor gästfrihet rådde i deras hem, hon var uppriktigt glad för vår skull på vernissagen och jag hade hemskt gärna haft henne med där.
Idag har Ahmadinejad återigen blivit vald till president i Iran, han svor presidenteden under stora protester. Vad kan då vi förstå av det här, vad kan vi lägga oss i? Naturligtvis måste vi protestera mot att demonstranter arresterats och avrättats, naturligtvis måste vi invända mot att man inte har yttrandefrihet i landet, men kan vi avgöra vem som vore den bästa ledaren för landet, kan vi veta om det verkligen förekom valfusk, och skulle Mousavi vara så mycket bättre?
Det vi måste se är ändå att folket vill något annat, att människor protesterar, och det är ett tecken på att någonting inte står rätt till i det landet, även om det skulle visa sig att Ahmadinejad faktiskt fått flest röster, även om det skulle visa sig att dom flesta iranier väljer att ha det som det är, av rädsla eller av lathet, eller t.om. för att dom har fördel av det. Det enda vi kan göra är att lyssna och vara lyhörda, bekräfta att vi ser protesten. Jag tänker på de iranier jag mött genom åren, det vore lite kul att ha någon av dom här nu, att få en vinkling av händelserna som jag som trygg svensk aldrig själv kan hitta. Flera av västvärldens stora ledare har valt att inte gratulera Irans president idag, tyvärr misstänker jag att det kan vara av helt andra skäl än att han är en odemokratisk ledare. När någon säger Iran så tänker jag vattenmelon och pistagenötter, och det kan man undra varför. :-)
Min granne han var allt det där och också oerhört artig av sig, charmig och gästfri. Jag hade en föreställning på den tiden, att iranier var just så där otroligt artiga, och alla man träffade på studerade på universitetet till ingenjörer eller tandläkare. Idag har min bild förändrats lite, men många av dom där sakerna verkar fortfarande stämma, faktiskt, dom iranier jag träffat eller lärt känna en aning är just artiga, gästfria och väldigt välklädda, man själv känner sig som en gammal svensk slusk i jämförelse.
För att återgå till min granne då, så kom han från en välbärgad familj, han berättade att hans far ägde flera fina hus och kunde kosta på sina barn resor över världen, hans syster bodde i Kanada och hade familj där, han själv bodde i Norrköping och försökte plugga till tandtekniker, (där kom det där med iranier och tänder igen). Han hade ett vackert persisktklingande namn och sa alltid att han fått ett arv av oss svenskar, det var ensamheten. Han försökte lära mig att äta pumpafrön som en iranier, dvs. in med fröet i munnen och sen spotta ut skalet, han lyckades inte, jag lyckades inte.
Det gick inget vidare för min granne, han hade svårt med språket, och han hade svårt med sin lärare som var en snorkig dam i medelåldern som hela tiden klagade över hur min granne uppförde sig, som han själv sa i alla fall. Till saken hör att min granne inte var muslim, han gick omkring med ett kors i guld runt halsen och sa lite mystiskt att han var zoroaster, ni vet en den riktigt gamla persiska religionen med indiska anor. Han visste inte att jag läst religionsvetenskap, han ville väl verka mer intressant än han var, och blev lite konfunderad när jag frågade varför han då hade ett kristet kors runt halsen. "Äh, jag tycker det är snyggt" blev förklaringen, senare kom det fram att han ville vara tydlig med att han inte var muslim, fortsättningsvis kan man då undra varför det var så viktigt ... ?
Det här var precis i början av 90-talet, på 80-talet träffade jag också flera trevliga iranier, uteslutande män då, jag hade t.o.m en iransk kille som skolkompis och vi brukade dansa när klassen var ute och roade sig. Första gången jag kom i kontakt med personer från detta intressanta persiska land var ännu tidigare, det var på den tiden man fortfarande jagade inträdesbiljetter till konserterna på studentkåren varje veckoslut, pubarna där allting alltid hände, och det var i slutet av 70-talet, och dom iranska studenterna bråkade och skrek åt varandra efter att ha hävt i sig alldeles för många alkoholhaltiga drycker. Det var alltid två falanger iranier, man såg hur dom satt i var sin ände av kårhuset, och man visste alltid att det skulle bli bråk, och vi okunniga svenska brudar fattade inte varför dom gjort sig besvär att lämna sitt land och sen fortsätta kampen här. Dom hade ett dåligt rykte, många tyckte att dom var rika och bara utnyttjade det svenska systemet. Hur det egentligen var vet jag inte.
När jag tillsammans med en vän hade en konstutställning för ett par år sedan trädde på vernissagen en vacker iransk kvinna in i utställningshallen, hon hade med sig rosor och lyckönskade oss båda och berömde våra verk. Hon själv är utbildad på konstskola i Iran men är inte aktiv som konstnär, hon har små barn, jobbar istället som lärare och är gift med sin kusin, en iransk man från grannbyn. Vi träffades när jag köpte ett verk av henne, och efter det mindes hon mig och vi började efter en tid att prata konst och planerade t.o.m. att göra något tillsammans. Hon hoppade av i sista stund, skyllde på ett hennes livssituation nu var sådan att det var svårt för henne att producera. Hon bjöd oss hem, vi fick massor av bröd och godis och dricka, stor gästfrihet rådde i deras hem, hon var uppriktigt glad för vår skull på vernissagen och jag hade hemskt gärna haft henne med där.
Idag har Ahmadinejad återigen blivit vald till president i Iran, han svor presidenteden under stora protester. Vad kan då vi förstå av det här, vad kan vi lägga oss i? Naturligtvis måste vi protestera mot att demonstranter arresterats och avrättats, naturligtvis måste vi invända mot att man inte har yttrandefrihet i landet, men kan vi avgöra vem som vore den bästa ledaren för landet, kan vi veta om det verkligen förekom valfusk, och skulle Mousavi vara så mycket bättre?
Det vi måste se är ändå att folket vill något annat, att människor protesterar, och det är ett tecken på att någonting inte står rätt till i det landet, även om det skulle visa sig att Ahmadinejad faktiskt fått flest röster, även om det skulle visa sig att dom flesta iranier väljer att ha det som det är, av rädsla eller av lathet, eller t.om. för att dom har fördel av det. Det enda vi kan göra är att lyssna och vara lyhörda, bekräfta att vi ser protesten. Jag tänker på de iranier jag mött genom åren, det vore lite kul att ha någon av dom här nu, att få en vinkling av händelserna som jag som trygg svensk aldrig själv kan hitta. Flera av västvärldens stora ledare har valt att inte gratulera Irans president idag, tyvärr misstänker jag att det kan vara av helt andra skäl än att han är en odemokratisk ledare. När någon säger Iran så tänker jag vattenmelon och pistagenötter, och det kan man undra varför. :-)
söndag 2 augusti 2009
lördag 1 augusti 2009
avslöjande
Nu kommer jag med ett avslöjande, jag röstar socialdemokratiskt.
Nja, det gäller kyrkovalet faktiskt, så oroen eder icke, vänsterpartiet ställer inte upp i Norrköping så det får bli det näst bästa då, för rösta, det ska jag. Men jag har en liten försiktig önskan om att ni också skulle göra det, i alla fall dom av er som fortfarande är medlemmar förstås, det finns nämligen en oro över att SD kommer att utnyttja kyrkovalet för att skaffa sig politiska poäng, som "en språngbräda in i riksdagen" kan man läsa i artiklar som berör ämnet.
Har man inte tidigare satt sig in i det valet och dess många grupper så är det inte helt enkelt att göra sitt val. Själv har jag aldrig haft några större probelm, eftersom v gäller för mig så står alla dom andra så långt bort att inga tveksamheter finns. Hos sossarna finns Kristen Vänster eller Broderskapsrörelsen som dom kallar sig, jag hade en gång i tiden en vän som var aktiv där och vi hade många och långa samtal om livet och politiken.
http://blogg.kristenvanster.se/
VISK, som är vänstern i svenska kyrkan, ställer inte upp här i Linköpings stift så därför får det bli sossarna för min del, men till Kyrkomötet hoppas jag kunna rösta riktig vänster. Ja vad gör man ...?
http://www.visk.se/default.aspx
Lägger ett par artiklar om kyrkovalet i sidkolumnen, dom innehåller en del fakta om valet och en del om SD, är från Kyrkans Tidning. Jag kommer fortlöpande att lägga länkar där angående valet, varefter jag hittar.
Nja, det gäller kyrkovalet faktiskt, så oroen eder icke, vänsterpartiet ställer inte upp i Norrköping så det får bli det näst bästa då, för rösta, det ska jag. Men jag har en liten försiktig önskan om att ni också skulle göra det, i alla fall dom av er som fortfarande är medlemmar förstås, det finns nämligen en oro över att SD kommer att utnyttja kyrkovalet för att skaffa sig politiska poäng, som "en språngbräda in i riksdagen" kan man läsa i artiklar som berör ämnet.
Har man inte tidigare satt sig in i det valet och dess många grupper så är det inte helt enkelt att göra sitt val. Själv har jag aldrig haft några större probelm, eftersom v gäller för mig så står alla dom andra så långt bort att inga tveksamheter finns. Hos sossarna finns Kristen Vänster eller Broderskapsrörelsen som dom kallar sig, jag hade en gång i tiden en vän som var aktiv där och vi hade många och långa samtal om livet och politiken.
http://blogg.kristenvanster.se/
VISK, som är vänstern i svenska kyrkan, ställer inte upp här i Linköpings stift så därför får det bli sossarna för min del, men till Kyrkomötet hoppas jag kunna rösta riktig vänster. Ja vad gör man ...?
http://www.visk.se/default.aspx
Lägger ett par artiklar om kyrkovalet i sidkolumnen, dom innehåller en del fakta om valet och en del om SD, är från Kyrkans Tidning. Jag kommer fortlöpande att lägga länkar där angående valet, varefter jag hittar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
