störd, mer störd och stördast

Det är inte alltid lätt att sova, och man går upp och ser en mörk stad utanför fönstret, Rådhustornet reser sig som en stolt fallos över natten, undrar hur många som inte sover ... fast dom gärna vill. Allt känns spöklikt, och spöklikt är det, för hur man än vrider och vänder på sitt liv så måste man inse tillslut att man inte har särskilt mycket makt över skeenden, man är utlämnad åt livet.

Någonstans vill jag tro att människor är goda, någonstans vill jag tro att det finns hopp, men det är svårt, för det pågår en ständig kamp ... mot något jag har svårt att definiera, stolthet kanske, eller ära, karriär och makt, vad vet jag. Den syns överallt den här maktkampen, men den är svår att upptäcka om man inte tar ett kliv åt sidan och betraktar, det är lätt att hamna mitt i dess öga och bli uppslukad, det är svårt att ta sig ur ... utan själsliga men.

Jag blev varse, återigen, för några dagar sedan att det är viktigare att synas än att utföra gärningar, alla vill vara med och ta åt sig av äran, och det roliga är att i det sammanhang där jag deltog så handlade det om insatser för samhällets allra svagaste personer, nämligen dom med psykisk funktionsnedsättning.

Det är en grupp människor som tydligt placerats in i ett fack, blivit ett begrepp, dom psykiskt störda, dom som finns längst ner i samhällets hierarki och som jag misstänker många inte ens vill kännas vid, som nu blev föremål för uppmärksamhet under en ynka timme av några politikers liv. Men det var inte direkt dom som hyllades, snarare hyllades dom då kallat "friska" individer som arbetat så hårt för att få till stånd en trevlig träffpunkt för dessa "störda", för tänk ... om inte dom arbetat så envist, då hade vi aldrig haft det så häääär trevligt tillsammans. Man undrar lite på vems villkor, man undrar lite vad makten kan ha att vinna på det, för något är det, annars skulle dom aldrig anstränga sig så ofantligt.

Personligen skiter jag högaktningsfullt i hur mycket arbete enskilda personer lagt ner, jag bryr mig mer om varför aldrig samhället och alla dom så kallat "friska" kan revidera sin attityd gentemot människor som har psykisk funktionsnedsättning. Dom borde akta sig, för en dag när
dom själva hamnar där, eller en dag, när den som idag mår uselt av en depression eller ångest har återhämtat sig och deltar igen på samma villkor som den "friska", då har dom ingen chans i maktkampen, för den som en gång gått igenom förnedring och förtryck från samhället äger en erfarenhet som ger en styrka, dom har nämligen ingenting att förlora, dom vet att man kan komma igen trots att värdigheten en gång tagits ifrån dom.

För att återgå till det spöklika, för den som läser det här och tycker att jag överdriver en aning, kan jag nämna helt torrt att Norrköpings kommun anser att det finns psykiskt störda och dom behöver speciella insatser, psykiskt störda ... möjligen menar dom personer men det framgår inte, och det jag undrar lite naivt är då vad innebörden av psykiskt störd är, och vem som avgör det. Informationskontoret i rådhuset borde nog fundera en aning över begreppen här, annars vill jag påstå att dom har en kunskapsstörning.