Jag skrev en status på Facebook om vem som är normal eller störd, statusen var som följer:
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
Detta är ju verkligen intressant o jätteviktigt! Ett tillfälle o va kreativ o tänka "outside the box" hehe... för visst håller jag med dig om att samhället skulle behöva anpassas efter dom som faktiskt lever i det o det känns ju helt omöjligt. Försöker trots det klura på lite idéer...Något som jag tror ökat en del psykiskt funktionshindrade är internet och att man faktiskt kan vara hemma o gömma sig men ändå finnas med i debatten, det upplever jag som positivt! Sen tycker jag det är viktigt att möta så många olika människor som möjligt, det ökar förståelsen för det man upplever som annorlunda, kanske kan man införa något sorts obligatoriskt samhällsengagemang, att alla (som kan) tilldelas en familj/person som den ska träffa tex. 1 gång/vecka o göra något för, kanske bara fika, vad vet jag...bara för att få igång möten mellan olika människor som inte skulle blivit av annars...sen tänkte jag på att en del har svårt att läsa av andra människors känslostämningar o sånt. Kanske borde vi börja med ansiktsmålning eller olika färg på sjalar tex som signalerar hur vi känner oss för dagen? ett enkelt o konkret sätt som kanske kunde minska missförstånd människor emellan :-) kanske en olivgrön sjal kunde betyda: "jag är på dåligt humör men det har inte nåt med dig att göra" haha! sådär, nu har jag flummat loss ordentligt, tjoho!
SvaraRaderaGu vilka bra förslag!! Gratis internetuppkoppling, telefon och dator till alla med ångestsyndrom, depressioner och autism ... m.m. Det är saker jag tänkt på länge.
SvaraRaderaDet där med obligatoriskt samhällengagemang är också en bra idé, men svårgenomförbar. Den jobbar vi på!
Klädkoder har vi ju redan, allför många tycker jag, men dom visar förstås mer på status än stämmningslägen. Du kör med grönt, jag skulle väl klä i svart som vanligt. ;-))
Om jag fattat dig rätt: Håller helt med om att alla är "störda", tycker att inflationen i sjukdomar måste stoppas, att människor ska ses som människor och inte sjuklingar. Snart lär ju alla ha en diagnos (snart jag, uppenbarligen kan jag inte försörja mig och skapa tillväxt, så nåt fel är det ju), och då är det ju bara inse att det bara handlar om personlighetstyper. Att "normal" är en så otrolig bred diagnos :)
SvaraRaderaJag tror dock frågan är större än bara "funktionsnedsatta".
Jag har blivit helt frälst i tanken på en lagom låg men dräglig medborgarlön. Då kan alla bidra så mycket de kan, efter förmåga och ingen skulle vara stämplad som sjuk.
Jag tror väldigt många skulle kunna aktivera sig till lilla eller myckna de kan om de inte betraktades som sjuka.
I internetkulturen ser vi ju redan de här strukturerna byggas upp (var och en efter förmåga..), i t ex opensource-programmering där folk bidrar så mycket eller lite de vill. Lobbyorganisationen We Rebuild som kämpar för ett öppet nät organiseras kring en chattkanal där man kan bidra precis så mycket eller lite man vill. Jag tror att den totala summan arbete blir större. Men framförallt VÅGAR man delta.
Men medborgarlön är rätt så hånat av de som tror att dagens ekonomiska system är givet av naturen.
Förtydligande.. Jag menar förstås inte att vetenskapen och vården ska lägga ner forskning om och behandling av psykiska funktionshinder, att alla ska vara normala och ingen ska behöva hjälp.. Snarare ska det väl bli normalt att få hjälp.
SvaraRaderaDet där med medborgarlön har jag också funderat på som en ganska bra lösning, då skulle ingen behöva oroa sig för sitt nödvändigaste, mat, kläder, husrum. Problem kan uppstå när man skall bestämma hur hög lönen skall vara, man skall kunna klara sig men ändå känna ett driv att vilja tjäna mer pengar. ...och vem avgör vilka som är mina allra nödvändigaste behov?
SvaraRaderaDet kommer dock alltid att finnas dom som behöver vård, självklart, och stöd för att klara sig, självklart. Kanske är det flera olika småförändringar som måste till, framför allt ett helt nytt tänkande, det att människors välbefinnande måste komma i första hand, alla människors välbefinnande .... vad nu det är??
Om man på nåt sätt kunde kvitta delar av sjukförsäkring, a-kassa osv och göra om det till medborgarlön? Jag är ingen ekonom, men nog borde det funka, och kanske skulle sjukvårdskostnaderna gå ner ...
och de som nu bara jagar "fuskare" kunde börja hjälpa folk istället :)
SvaraRadera