tillgänglighet för alla, överallt

Nu sitter jag och slöläser skvaller, och annat, på Twitter. Skrev en fånig tweet om "redbull", skyller på att det är lördag trots allt. Noterar, via Trending Topics att det är bråk nere i Teheran, efter Ahmedinejads jordskredsseger. Jag har lite svårt att ta ställning där, men nog hörde jag hans opponent i en intervju säga att han trodde på vänskapliga samtal med USA ganska snart i framtiden, och i så fall är det ett trist valresultat. Undrar hur mycket makt presidenten egentligen har i det landet, sharialagarna genomsyrar ju ändå hela samhället.

Idag gick jag med i Tillgänglighetsmarschen i Norrköping. Det kändes viktigt, även om det inte är direkt den målgruppens rättigheter och livskvalite jag i första hand vill kämpa för så har alla sorters handikapp ett släktskap och jag tycker definitivt att vi borde hålla ihop. Tyvärr var inte deltagarna så många, knappt hundra stycken uppdelade på grannkommunerna Linköping och Norrköping, så nog var det i sämsta laget kan jag tycka.

Marschen för tillgänglighet vill att otillgänglighet enligt svensk lag skall anses vara diskriminering av personer med funktionshinder. Det skulle ställa väldigt höga krav på alla näringsidkare, tänk bara alla uteserveringar som poppar upp sommartid, reklamplakat, stolar o bord, blomarrangemang och dylikt. Allt detta står i vägen för den som ser illa eller den som är rullstolsburen. Jag tycker det är en lång väg kvar innan vårt samhälle är tillgängligt för alla, t.o.m. kan det vara hopplöst att nå hela vägen och frågan är också om vi vill eller måste gå hela vägen, det viktiga är att problemen blir väl kända och att alla gör det bästa dom kan för att framkomlighetsmiljön ska bli bättre.

Jag noterar ganska snart att vårt förbund RSMH inte finns med bland dom organisationer som står bakom marschen, undrar vad det beror på. Anser vi oss inte tillhöra gruppen funktionshindrade? ... eller är vi diskriminerade? Jag tycker att om något av dom alternativen stämmer så är det katastorfalt illa. Psykisk funktionsnedsättning kan ju i princip göra hela samhället otillgängligt, och hur hittar man lösningar då?

Det är enkelt att bygga ramper och konstruera dörrar och rum på speciella sätt, det är enkelt att uppfinna telefonteknik för både döva och blinda, och annan diverse tekniskt utrustning som kan behövas, visserligen kostar det pengar men det är möjligt att hitta lösningar ... om man vill.
Hur hjälper man en person som får ångest av att gå ut genom dörren eller kliva på en buss?! Hur underlättar man för en person som behöver gå till läkare men som inte vågar gå in genom dörren till sjukhuset...eller som inte vågar anmäla sig i receptionen? Det finns många med psykisk funktionsnedsättning som inte klarar av att köpa sin mat eller sina kläder, är det diskriminering eller är det en kränkning, och hur i alla tider löser man såna problem?

Här handlar det inte om att bygga bort hinder med handkraft, här handlar det om bemötande, kunskap, personligt engagemang, som det ju alltid iofs gör när det gäller personer med funktionsnedsättning, men här är dom sakerna väldigt grundläggande och faktiskt en grundförutsättning för att kunna ge hjälp och stöd, och för att kunna göra samhället mer tillgängligt för den målgruppen. Ingen lätt sak.

Kan vårt samhälle bli tillgängligt för alla, eller med alla menas kanske alla utom dom med psykisk funktionsnedsättning. Jag hoppas förstås att det inte är så ... men vidare troligt är det inte.