Utan valmöjlighet är man aldrig, de finns alltid två val ...

Känner att jag vill blogga om något, har känt det i flera dagar, men aggressionerna ramlar in på Facebook istället, där dom genast får kommentarer och en respons som ger den där lilla extra energin man så väl behöver. Det är så mycket som sköljer över just nu, så många bägare som rinner över ... beslut tas som man inte kunnat drömma om att någon skulle ta.

Jag försökte lyssna på debatten i riksdagen häromdagen, men orkade inte, uppgivenheten tog överhand om jag måste hitta något som kunde distrahera. Jag vill inte riktigt tro att det är sant, det som sägs av våra folkvalda, det förvånar mig att dom kan vara folkvalda ... men sen tänker jag efter och det ökar ju på uppgivenheten förstås, dom är folkvalda alltså tycker majoriteten av Sveriges medborgare att regeringen är bra. Applåderna ljuder i riksdagen när statsministern talat. Många människor sitter där i stolarna och njuter och mår gott, när han gång på gång gör nedlåtande uttalanden om människor som är sjuka, eller raljerar och gör sig rolig över att oppositionen alltid har och alltid kommer att vara i just opposition ... för att dom står på de svagas sida. Kan man annat än resignera. Är min kamplust någonting värd?

Regeringen styr med en attityd som tillåter en stor grupp människor slås ut fullständigt, dom offrar helt enkelt och det blir en självsanering, men det är ju smart för då är regeringen av med problemmedborgarna och kan göra som dom välmående väljarna vill, rädda landets ekonomi till varje pris. Nu tror ju inte jag på att ett land kan gå under ... människor kan få det sämre och staten kan få en massa lån att betala av på, men ett land kan inte gå under av att stötta sina medborgare ... det kan bara vinna på det. En enskild människa däremot, kan gå under.

Har man en schysst ledning ställer arbetarna upp på företaget, det är jag övertygad om. Men man ställer inte upp på att arbeta till utmattning för att det man arbetat ihop sedan skall ge en liten klick redan välbärgade medborgare en ännu lyxigare tillvaro. Det känns som en elementär självklarhet. Man ställer heller inte upp på att arbeta fast man är sjuk, det leder nämligen till att man blir än sjukare, om man skall arbeta med den friska delen av sig själv kan bara man själv avgöra vad man kan utföra och när ... men så ser inte arbetsmarknaden ut, för arbeten skapas inte där människor behöver dom, dom skapas där dom är mest lönsamma och det är en jävla skillnad det.

Att bunta ihop alla sjuka människor, oavsett krämpor, oavsett handikapp och oavsett social ställning och säga att alla dom mår bra av att komma i arbete, det är total brist på kunskap om hur människor fungerar och total brist på hur arbetskraft fungerar och total brist på intelligent resonerande och rent jävla skitsnack! Klart det finns en stor grupp som skulle få en bättre hälsa av daglig sysselsättning ... men man kan ju inte ta bort människors försörjning??!! Ingen kan bli frisk den 31 december, eller den 30 juni bara för att någon utomstående bestämt det. Det kan ju minsta 12-åring begripa, men det verkar inte som vissa av våra folkvalda begripit. Nu börjar jag tro på den där devisen jag alltid hört, att den som inte har hjärna nog att klara av att göra karriär inom business, den blir politiker och gör karriär där istället. So true.

Jag tänker inte gå in på min egen privata situation, den är minst sagt prekär, och om jag inte hade erfarenhet av hur saker och ting kan gå till när man lever med en livslång ohälsa så hade jag kanske inte haft samma förståelse för hur människor mår som tvingas in i olika rehabiliteringsprojekt och neddragningar av ersättningar hit och dit. Jag hade kanske heller inte haft den insikten att vårt lands sociala skyddsnät faktiskt inte finns längre, man är alltid utlämnad till sig själv, Sverige är inte ett lika tryggt och bra land att leva i längre, det lutar betänkligt ner mot ättestupan. Frågan är bara hur långt det kommer att gå, än så länge är det inte tillräckligt många svenskar som har det tillräckligt dåligt för att reagera, dom flesta har det fortfarande bra, julhandeln slog rekord även förra året trots krisen och allt, och alla dyra uteleksaker sålde slut i ett nafs när vintern kom, men en dag slår det om, den dagen då tillräckligt många ställs inför en valsituation ... ska jag leva vidare i den här striden eller ska jag välja ett annat alternativ?