Just nu är det den där tiden på året då det borde kännas mysigt och förväntansfullt, men då det istället känns trist, kravfyllt och ensamt. Det har såklart att göra med att det är månaden december och julhelgen är i antågande, det som var underbart när man var barn, blir bara måsten när man blir vuxen, tur att man inte visste det då.
Det är också en tid då familjen betyder mycket, människor runt omkring börjar fälla kommentarer som julklappsstress, mysiga traditioner, alla barnen kommer hem osv. Andra ser fram emot mycket ledighet, jullov och slappa kvällar framför TV´n. Jag vet inte ja, jag har varken nån stor familj, helgledigt eller lust att trängs med folk på stan och köpa julklappar, jag tycker vi redan har allt vi behöver, möjligen hänger vi på om dom säljer ut nån god choklad billigt på Hemköp, annars skiter jag i det också ... choklad smakar choklad även sommartid.
Men vi har faktiskt en liten tradition, en som jag och min 12-åring gjort alldeles själva, vi tar en heldag och gör julgodis, mozartkulor och lite goda småkakor brukar det bli. Knäck och sånt gammalt krafs har vi lagt åt sidan, men i år funderar vi på att lära oss göra tryffel. Sen när julen kommer sitter vi och äter och äter och äter i flera dagar, från morgon till kväll ... åtminstone 12-åringen gör det, och sen framåt nyår brukar det som är kvar åka tillbaka in i skåpet, och vi nästan kräks om någon börjar snacka julgodis. :-)
Nävars, julen kunde lika gärna kvitta som det känns, det blir bara så dött överallt och folk har ingen lust att göra saker, ska bara umgås med familjen och tillresta släktingar. Världen blir liksom öde för oss som ingen har, och vi två kämpar varje år för att inte gå varandra på nerverna, en sysslolös 12-åring kan vara en riktig "pain in the ass", och en uttråkad mamma kan bli tjurig värre.
måndag 30 november 2009
fredag 20 november 2009
from tweet to the abyss
Jag har vänner som klagar på att mina blogginlägg är för långa och för jobbiga att läsa, trots det missänker jag att dom läser ibland, och sen gnäller lite ... ;-)
Nu tänker jag skriva ett kort inlägg, för att vara lite tillmötesgående, jag tänker inte heller förmedla några djupare funderingar ... även om jag går ner i djupet en aning, så, hoppas du kan uppskatta den här jättemaneten herr B., för jag fick en plötsligt ingivelse att posta den på bild. Giant Jellyfish, no thanks!
Nu tänker jag skriva ett kort inlägg, för att vara lite tillmötesgående, jag tänker inte heller förmedla några djupare funderingar ... även om jag går ner i djupet en aning, så, hoppas du kan uppskatta den här jättemaneten herr B., för jag fick en plötsligt ingivelse att posta den på bild. Giant Jellyfish, no thanks!
Bilden har jag hitta via Rob Sheridans Twitter, som så många andra sevärda bilder ...
Viva Twitter!!
måndag 16 november 2009
störd, mer störd och stördast
Det är inte alltid lätt att sova, och man går upp och ser en mörk stad utanför fönstret, Rådhustornet reser sig som en stolt fallos över natten, undrar hur många som inte sover ... fast dom gärna vill. Allt känns spöklikt, och spöklikt är det, för hur man än vrider och vänder på sitt liv så måste man inse tillslut att man inte har särskilt mycket makt över skeenden, man är utlämnad åt livet.
Någonstans vill jag tro att människor är goda, någonstans vill jag tro att det finns hopp, men det är svårt, för det pågår en ständig kamp ... mot något jag har svårt att definiera, stolthet kanske, eller ära, karriär och makt, vad vet jag. Den syns överallt den här maktkampen, men den är svår att upptäcka om man inte tar ett kliv åt sidan och betraktar, det är lätt att hamna mitt i dess öga och bli uppslukad, det är svårt att ta sig ur ... utan själsliga men.
Jag blev varse, återigen, för några dagar sedan att det är viktigare att synas än att utföra gärningar, alla vill vara med och ta åt sig av äran, och det roliga är att i det sammanhang där jag deltog så handlade det om insatser för samhällets allra svagaste personer, nämligen dom med psykisk funktionsnedsättning.
Det är en grupp människor som tydligt placerats in i ett fack, blivit ett begrepp, dom psykiskt störda, dom som finns längst ner i samhällets hierarki och som jag misstänker många inte ens vill kännas vid, som nu blev föremål för uppmärksamhet under en ynka timme av några politikers liv. Men det var inte direkt dom som hyllades, snarare hyllades dom då kallat "friska" individer som arbetat så hårt för att få till stånd en trevlig träffpunkt för dessa "störda", för tänk ... om inte dom arbetat så envist, då hade vi aldrig haft det så häääär trevligt tillsammans. Man undrar lite på vems villkor, man undrar lite vad makten kan ha att vinna på det, för något är det, annars skulle dom aldrig anstränga sig så ofantligt.
Personligen skiter jag högaktningsfullt i hur mycket arbete enskilda personer lagt ner, jag bryr mig mer om varför aldrig samhället och alla dom så kallat "friska" kan revidera sin attityd gentemot människor som har psykisk funktionsnedsättning. Dom borde akta sig, för en dag när
dom själva hamnar där, eller en dag, när den som idag mår uselt av en depression eller ångest har återhämtat sig och deltar igen på samma villkor som den "friska", då har dom ingen chans i maktkampen, för den som en gång gått igenom förnedring och förtryck från samhället äger en erfarenhet som ger en styrka, dom har nämligen ingenting att förlora, dom vet att man kan komma igen trots att värdigheten en gång tagits ifrån dom.
För att återgå till det spöklika, för den som läser det här och tycker att jag överdriver en aning, kan jag nämna helt torrt att Norrköpings kommun anser att det finns psykiskt störda och dom behöver speciella insatser, psykiskt störda ... möjligen menar dom personer men det framgår inte, och det jag undrar lite naivt är då vad innebörden av psykiskt störd är, och vem som avgör det. Informationskontoret i rådhuset borde nog fundera en aning över begreppen här, annars vill jag påstå att dom har en kunskapsstörning.
Någonstans vill jag tro att människor är goda, någonstans vill jag tro att det finns hopp, men det är svårt, för det pågår en ständig kamp ... mot något jag har svårt att definiera, stolthet kanske, eller ära, karriär och makt, vad vet jag. Den syns överallt den här maktkampen, men den är svår att upptäcka om man inte tar ett kliv åt sidan och betraktar, det är lätt att hamna mitt i dess öga och bli uppslukad, det är svårt att ta sig ur ... utan själsliga men.Jag blev varse, återigen, för några dagar sedan att det är viktigare att synas än att utföra gärningar, alla vill vara med och ta åt sig av äran, och det roliga är att i det sammanhang där jag deltog så handlade det om insatser för samhällets allra svagaste personer, nämligen dom med psykisk funktionsnedsättning.
Det är en grupp människor som tydligt placerats in i ett fack, blivit ett begrepp, dom psykiskt störda, dom som finns längst ner i samhällets hierarki och som jag misstänker många inte ens vill kännas vid, som nu blev föremål för uppmärksamhet under en ynka timme av några politikers liv. Men det var inte direkt dom som hyllades, snarare hyllades dom då kallat "friska" individer som arbetat så hårt för att få till stånd en trevlig träffpunkt för dessa "störda", för tänk ... om inte dom arbetat så envist, då hade vi aldrig haft det så häääär trevligt tillsammans. Man undrar lite på vems villkor, man undrar lite vad makten kan ha att vinna på det, för något är det, annars skulle dom aldrig anstränga sig så ofantligt.
Personligen skiter jag högaktningsfullt i hur mycket arbete enskilda personer lagt ner, jag bryr mig mer om varför aldrig samhället och alla dom så kallat "friska" kan revidera sin attityd gentemot människor som har psykisk funktionsnedsättning. Dom borde akta sig, för en dag när
dom själva hamnar där, eller en dag, när den som idag mår uselt av en depression eller ångest har återhämtat sig och deltar igen på samma villkor som den "friska", då har dom ingen chans i maktkampen, för den som en gång gått igenom förnedring och förtryck från samhället äger en erfarenhet som ger en styrka, dom har nämligen ingenting att förlora, dom vet att man kan komma igen trots att värdigheten en gång tagits ifrån dom.
För att återgå till det spöklika, för den som läser det här och tycker att jag överdriver en aning, kan jag nämna helt torrt att Norrköpings kommun anser att det finns psykiskt störda och dom behöver speciella insatser, psykiskt störda ... möjligen menar dom personer men det framgår inte, och det jag undrar lite naivt är då vad innebörden av psykiskt störd är, och vem som avgör det. Informationskontoret i rådhuset borde nog fundera en aning över begreppen här, annars vill jag påstå att dom har en kunskapsstörning.
söndag 15 november 2009
tisdag 10 november 2009
Det är skönt att vara störd
:
Jag skrev en status på Facebook om vem som är normal eller störd, statusen var som följer:
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
"Funderar på hur vi ska få bort funktionshindren i samhället. Varför är det alltid vi människor som har funktionshinder aldrig samhället ... samhället består ju av oss människor, så frågan är bara vilka av oss som inte fungerar ... vem avgör vem som är onormalt störd, vem som bara är lagom störd och vem som är normalstörd ??!!"
Jag fick en del kommentarer och flera "gilla-klick", det gjorde mig glad för det här är frågeställningar som upptar mina tankar ganska ofta och ganska mycket, jag drivs nämligen av en önskan att kunna förändra företeelseer i vårt samhälle på ett sätt som gör det möjligt för fler att kunna delta på ett naturligt sätt.
I våras gick jag med i en marsch för tillgänglighet där personer med funktionsnedsättning deltog. Jag lärde mig att Drottninggatan faktiskt är uppförsbacke och att kullersten är ett stort besvär för rullstolsburna, jag funderade på om den synskadade killen jag snackade med verkligen kände igen min röst, sen den där gången vi gemensamt plockade ut minnet ur en dator, och det blev en rolig historia om hela grejen. Dom tankar som förföljt mig sedan dess är inte snälla, tyvärr, jag har nämligen tänkt att miljön går faktiskt att förändra ganska enkelt, till fördel för rullstolsburna eller synskadade, allt går om man bara vill med dagens teknik, men hur är det för personer med psykiska funktionshinder ... och varför gick inte dom med i marschen?
Den saken är inte fullt lika lätt att lösa, för där handlar det om bemötande, respekt, tolerans och krav på medmänsklighet som är näst intill ouppnåeliga och än mer tålamodskrävande än att anpassa sig gentemot fysiska funktionshinder. Vem har tid i dagens samhälle att vänta ut en person med en ångestattack eller med tvångsbeteenden, och vem klarar ens av att förhålla sig till något sånt. Vem har tid att släppa in personer med ett så kallat avvikande beteende i sin absoluta närhet, och vem har ett tillräckligt engagemang för att söka information och kunskap tillräckligt, för att inse att personer med psykiska funktionshinder är precis som du och jag, dom är inte obotliga eller kriminella, dom är inte heller dumma i huvet, dom är vanliga människor med ett funktionshinder, och dessa hinder kan bero av något så mänskligt som t.ex. sorg, rädsla eller stress.
Var finns lösningar, hur kan vi göra livet lättare för alla som mår dåligt av att gå utanför sin dörr? Jag har ett självklart och enkelt svar på den frågan, ett svar som trots sin enkelhet innehåller samhällsförändringar som inte är i genomförbara idag, vi måste nämligen bygga vårt samhälle utifrån ett mer humant tänkande, ett samhälle anpassat efter människors sätt att vara.
Det fantastiska i att börja förändra och anpassa våra samhällfunktioner så dom kan utnyttjas även av personer med rädslor, ångest och sköra hjärtan, vore bra och hälsosamt för alla, speciellt för dom med stressade liv och ett jagande efter karriär. Sådana förändringar skulle vara hälsosamt för hela vår befolkning, man skulle slippa förnedrande behandling och ovänligt bemötande, man skulle slippa slå sig fram för att få en läkartid eller en plats i barnomsorg, man skulle slippa skämmas över att man just den dagen faktiskt inte orkade dra på sminket eller borsta av kavajen. Kort sagt, samhället skulle finnas där för alla, oavsett ork, energi, intellekt eller utseende. Vilken dröm va?
Jag säger att såna här förändringar inte går att genomföra, och det är så, det bygger nämligen på medborgarnas goda vilja och förståelse, och som läget ser ut idag så suddas medkänslan gentemot varandra ut mer och mer, vi har hamnat i en återvändsgränd av egoism och i de värsta fallen våld, och det är enkelt att begripa att orsaken naturligtvis handlar om otrygghet. Människan har skapat ett samhälle där det gäller att i första hand se om sitt eget hus och sina egna närmaste, och den spiralen är inte lätt att slingra sig ur. Jag läser uppgivet om Barack Obamas kamp för dom Amerikanska medborgarnas rätt till en sjukvårdsförsäkring, den drar med sig allvarliga protester från personer som redan har sjukförsäkring och som är rädda för att förlora den, så mycket för den solidariteten.
Det är en svår väg vi har att vandra, och lösningen kan tyckas onåbar, men det är en spännande tanke att om vi bara bestämmer oss och verkligen har viljan så skulle vårt samhälles idag allra svagaste grupper, med de allra svagaste rösterna, dom som idag står lägst ner i hierarkin, kunna vara dom som tvingar oss att skapa och genomföra det humana samhällssystem där alla kan delta på sina villkor och där alla faktiskt mår bra, även karriäristen och statministern. :-) Det vore en upprättelse som heter duga!
Jag skickar med en länk till Trollhares blogg, som jag ofta går in och kollar på, han har ett inlägg om och lite tankar kring autism och hur personer med autism fungerar olika i olika samhällen. Det är spännande tankebanor och kanske ligger svaret där någonstans, åtminstone kan vi kanske hitta delar till lösningar om vi forskar i hur samhällets krav och funktioner verkligen kan se olika ut. Jag lägger ingen värdering i hur bra olika samhällssystem är eller inte är, jag tänker bara att det faktum att olika företeelser syns olika tydligt i olika kontext, det tycker jag är intressant och det kan vara en öppning till en diskussion om förändringar.
http://trollhare.wordpress.com/2009/11/08/det-svenska-samhallet-lider-av-ett-svart-funktionshinder/
söndag 8 november 2009
9 nov
Det är roligt med språk, särskilt när det blir galet, jag läste: "House passes landmark healthcare bill" i en Ameriksans nättidning idag. Jag fattade ju att det hade att göra med att en ny lag för bättre sjukvårdsförsäkring röstats igenom, det förstod jag av sammanhanget, men just den lustiga meningen begrep jag inte, hur jag än funderade. Titta på den får ni se och läs innebörden, "Hus passerar landmärke och får sjukvårdsräkning" ... eller hur? Man tänker husbåt? läkarhembesök ... hm.
Jag kontaktar en kontakt i Minnesota och ber om hjälp, och visst, pass betyder rösta igenom eller rösta ja, och bill är ju en lagstiftning, och House är ju naturligtvis the US Congress och det finns nu hopp om att det Amerikanska folket kommer att få bättre sjukförsäkringar i framtiden. Språkförbistring kan avhjälpas med några snabba klick på datorn nu för tiden, men lite kul måste man också ha, nu när USA´s kongress gjort någonting historiskt.
Samtidigt har en grupp svarta i USA genomfört sina första protestaktioner, "black is back" anser att Obama fortfarande driver en "imperialist-politik", en vit man i svart förklädnad. Jag har i ett tidigare inlägg tagit upp faktumet att det faktiskt finns folk som inte vill ha en allmän sjukförsäkring i USA, det förvånar oss här i det solidariska Sverige, för vi är trots allt fortfarande ett land med ett solidariskt tänkande, även om det just nu håller på att monteras ner i snabb takt.
En sak som också är värd att ta upp så här på söndagskvällen den 8 nov 2009, är att för exakt 20 år sedan i morgon som Berlinmuren föll. Jag har roat mig med att läsa, inte om alla politiska milstolpar och beslut, utan om den speciella Berlinatmosfären i rockmusiken. T.ex. David Bowies rader i Heroes ”I remember, standing by the Wall. The guns shot about our heads and we kissed as though nothing could fall.”
Flera kända band har gjort skivor i Hansa-studion i Berlin, förutom Bowie, Depeche Mode, U2 och Kent. En kul artikel i DN finns här under länken:
http://www.dn.se/nyheter/varlden/hansastudion-vibrerar-av-murens-historia-1.990096
Jag har upptäckt i dagarna att jag har en kompis som har födelsedag på en historisk dag, nämligen den 9 november, själv har jag också födelsedag en historisk dag, den 20 mars, 2003 då USA gick in i Irak.
tisdag 3 november 2009
the Cure
Det är en mycket underlig känsla som kommer över mig, när min 12-åring som över en natt, börjat rota omkring bland mina cd-skivor och snart rippat över varenda låt med the Cure som jag överhuvudtaget äger, till sin egen dator, och vidare in i iPoden som ljuder ut sina musikfiler över skolgården på Victoriaskolan varje rast ... med the Cure!?
Jag menar han Robert Smith är väl lika gammal som jag, bara en månad yngre närmare bestämt, och lite tröttsam och blekfet, inte någon som man tror att tolvåriga småbrudar ska tycka om. Men sen är det ju det där sminket också ... han ser ut lite som Sweeney Todd, och sen är det förstås soundet, musiken, och jag inser att jag har en dotter som inte lyssnar på vad som helst, snarare väljer mycket självsäkert och övertygande när det gäller rockmusik. För det är just rockmusik hon föredrar, och möjligen techno, populärmusik göre sig icke besvär här inte!
För en halvgammal morsa som jag, med många musikminnen, blir dotterns jagande efter mer och mer musik, fler och fler cd-skivor i vår hylla, också många spännande återblickar, och jag upptäcker att mycket av det jag då bara lyssnade på faktiskt nu även går att se, och att mycket av det håller riktigt bra. Kommer ni t.ex ihåg snöbollskriget i slutet av Pictures of You-videon?
Det hade jag visserligen sett, eftersom allt som gick att få tag i i video och skivväg av the Cure inhandlades av undertecknad mamma på dåtidens eminenta och enda skivaffär värd namnet i stan, till affärsföreståndarens ständiga nöje, och förtret, för jag ville ha allt, och allt hade dom inte så det fick beställas. Ja ni förstår va, hur någon sprang vareviga dag in till affären och frågade om skivan eller vhs´en kommit hem än, ja det var gamla hederliga vhs videos man fick köpa då, och alla finns kvar, och samlar damm längst in i ett skåp nånstans, precis som den tröga vhs-spelaren.
Jag upptäcker också av någon outgrundlig anledening att dotterns favorit låtar var mina egna favoritlåtar ... och det är verkligen konstigt om inte lite olustigt t.o.m. Till min dotters ära och för mitt eget nöjes skull ska jag lägga ut en bra, som jag tycker, musikvideo med the Cure. Han fyllde femti han Robert Smith, i våras.
Jag menar han Robert Smith är väl lika gammal som jag, bara en månad yngre närmare bestämt, och lite tröttsam och blekfet, inte någon som man tror att tolvåriga småbrudar ska tycka om. Men sen är det ju det där sminket också ... han ser ut lite som Sweeney Todd, och sen är det förstås soundet, musiken, och jag inser att jag har en dotter som inte lyssnar på vad som helst, snarare väljer mycket självsäkert och övertygande när det gäller rockmusik. För det är just rockmusik hon föredrar, och möjligen techno, populärmusik göre sig icke besvär här inte!
För en halvgammal morsa som jag, med många musikminnen, blir dotterns jagande efter mer och mer musik, fler och fler cd-skivor i vår hylla, också många spännande återblickar, och jag upptäcker att mycket av det jag då bara lyssnade på faktiskt nu även går att se, och att mycket av det håller riktigt bra. Kommer ni t.ex ihåg snöbollskriget i slutet av Pictures of You-videon?
Det hade jag visserligen sett, eftersom allt som gick att få tag i i video och skivväg av the Cure inhandlades av undertecknad mamma på dåtidens eminenta och enda skivaffär värd namnet i stan, till affärsföreståndarens ständiga nöje, och förtret, för jag ville ha allt, och allt hade dom inte så det fick beställas. Ja ni förstår va, hur någon sprang vareviga dag in till affären och frågade om skivan eller vhs´en kommit hem än, ja det var gamla hederliga vhs videos man fick köpa då, och alla finns kvar, och samlar damm längst in i ett skåp nånstans, precis som den tröga vhs-spelaren.
Jag upptäcker också av någon outgrundlig anledening att dotterns favorit låtar var mina egna favoritlåtar ... och det är verkligen konstigt om inte lite olustigt t.o.m. Till min dotters ära och för mitt eget nöjes skull ska jag lägga ut en bra, som jag tycker, musikvideo med the Cure. Han fyllde femti han Robert Smith, i våras.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
