Vattenhålet

En fundering om elakhet och, ja, inte snälla människor. Vad händer när en konflikt uppstår och vem bär anvaret? (Notera att jag inte skriver "vems är felet")
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.

Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.

Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.

Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.

Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.

I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?

I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.

Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.

Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".

Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel

... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.