på konfliktlöshetens rand

Har ni funderat på hur konflikter startar och varför? Det gör jag ofta, jag upplever nämligen livet som väldigt konfliktfyllt, människor har mycket lättare för att söka konflikt än att upprätthålla ett samspel och agera överseende. Så fort man kan skönja ett litet uns av felbedömmning hos någon, ett misstag eller underlåtelser, ja till och med ett avvikande beteende, så är man där och hackar och ifrågasätter. Varför mår människor så dåligt att dom känner sig tvingade att skylla ifrån sig innan dom ens fått ett uttalat klagomål, och varför är sättet att skylla ifrån sig på ofta så elakt och försoningslöst. Vart har vår solidaritet tagit vägen?

Det finns samhällsdebattörer som anser att svenskarna är mer lättkränkta än andra, att vi har det så bra att vi glömt bort hur man hanterar en motgång. Kan säkert vara värt att diskutera, för baksidan av det hela skulle snart visa upp att antalet individer som verkligen blivit kränkta har ökat markant, men dom är det ingen som vill se åt, ingen vill föra deras talan.

Varför är det då så viktigt för oss att hela tiden få rätt? Jag minns ett gammalt uttryck att perfektionism aldrig föder sympati, var tog den tanken vägen. Själv tycker jag den håller hela vägen för en person som lyckas i livet (vad nu det är), jag menar stiger i karriären, har ett eftertraktat arbete och en massa pengar, en sån person lägger aldrig jag vidare mycket energi på för det finns helt enkelt ingen anledning, han eller hon är ofta alldeles för upptagen av sig själv för att överhuvudtaget intressera sig för att ha lilla mig som vän, förutom vissa sympatiska undantag förstås. ;-)

Konflikter uppstår hela tiden runt omkring oss, och hur vi hanterar det anser jag vara ett bra mått på hur långt vi nått som människor. Vi måste helt enkelt lära oss att se skillnad på osämja och osämja, för ofta, och jag säger ofta, handlar det inte om sakfrågan utan om en person bakom som lever ett liv i en svag identitet, en person som inte är tillräckligt stark i sig själv för att orka uthärda ett nederlag, med andra ord, erkänna att den haft fel.

Idag lever vi i ett tänkande som kräver att vi ska leva upp till vissa positioner i samhället. Jag brukar handla av en kille som fått för sig att jag är högt uppsatt politiker, innan han fick det för sig betedde han sig oerhört arrogant och nedsättande, nu smilar han in sig och småpratar glatt varje gång jag går dit. En dag skall jag avslöja för honom vem jag verkligen är, det blir en dag då jag känner för att roa mig på andras bekostnad ... hrm, det blir nog aldrig av alltså, jag njuter så av hans lismande spel så det får nog vara som det är ett tag, bubblan spricker av sig själv tillslut. Jag hoppas verkligen ni kan läsa mellan raderna och förnimma att även undertecknande bloggare lever efter den karriärtänkande normen, den liksom sitter där sen flera årtionden och verkar vara hopplös att bli av med. Men politiker är jag inte!

... och förra veckan lärde jag mig äntligen att Jesus faktiskt var grunden för den kristna religionen, trots att han faktiskt föddes fyra år före sin födelse och egentligen var jude, det är tur att det finns högt utbildade människor som vet sånt, annars vore vi fullständigt konfliktlösa.

Slutsats: Osäkerhet och rädsla föder konflikt och våld. Upp till kamp för ett samhälle som formar trygga och medvetna människor.