Känner att jag vill blogga om något, har känt det i flera dagar, men aggressionerna ramlar in på Facebook istället, där dom genast får kommentarer och en respons som ger den där lilla extra energin man så väl behöver. Det är så mycket som sköljer över just nu, så många bägare som rinner över ... beslut tas som man inte kunnat drömma om att någon skulle ta.
Jag försökte lyssna på debatten i riksdagen häromdagen, men orkade inte, uppgivenheten tog överhand om jag måste hitta något som kunde distrahera. Jag vill inte riktigt tro att det är sant, det som sägs av våra folkvalda, det förvånar mig att dom kan vara folkvalda ... men sen tänker jag efter och det ökar ju på uppgivenheten förstås, dom är folkvalda alltså tycker majoriteten av Sveriges medborgare att regeringen är bra. Applåderna ljuder i riksdagen när statsministern talat. Många människor sitter där i stolarna och njuter och mår gott, när han gång på gång gör nedlåtande uttalanden om människor som är sjuka, eller raljerar och gör sig rolig över att oppositionen alltid har och alltid kommer att vara i just opposition ... för att dom står på de svagas sida. Kan man annat än resignera. Är min kamplust någonting värd?
Regeringen styr med en attityd som tillåter en stor grupp människor slås ut fullständigt, dom offrar helt enkelt och det blir en självsanering, men det är ju smart för då är regeringen av med problemmedborgarna och kan göra som dom välmående väljarna vill, rädda landets ekonomi till varje pris. Nu tror ju inte jag på att ett land kan gå under ... människor kan få det sämre och staten kan få en massa lån att betala av på, men ett land kan inte gå under av att stötta sina medborgare ... det kan bara vinna på det. En enskild människa däremot, kan gå under.
Har man en schysst ledning ställer arbetarna upp på företaget, det är jag övertygad om. Men man ställer inte upp på att arbeta till utmattning för att det man arbetat ihop sedan skall ge en liten klick redan välbärgade medborgare en ännu lyxigare tillvaro. Det känns som en elementär självklarhet. Man ställer heller inte upp på att arbeta fast man är sjuk, det leder nämligen till att man blir än sjukare, om man skall arbeta med den friska delen av sig själv kan bara man själv avgöra vad man kan utföra och när ... men så ser inte arbetsmarknaden ut, för arbeten skapas inte där människor behöver dom, dom skapas där dom är mest lönsamma och det är en jävla skillnad det.
Att bunta ihop alla sjuka människor, oavsett krämpor, oavsett handikapp och oavsett social ställning och säga att alla dom mår bra av att komma i arbete, det är total brist på kunskap om hur människor fungerar och total brist på hur arbetskraft fungerar och total brist på intelligent resonerande och rent jävla skitsnack! Klart det finns en stor grupp som skulle få en bättre hälsa av daglig sysselsättning ... men man kan ju inte ta bort människors försörjning??!! Ingen kan bli frisk den 31 december, eller den 30 juni bara för att någon utomstående bestämt det. Det kan ju minsta 12-åring begripa, men det verkar inte som vissa av våra folkvalda begripit. Nu börjar jag tro på den där devisen jag alltid hört, att den som inte har hjärna nog att klara av att göra karriär inom business, den blir politiker och gör karriär där istället. So true.
Jag tänker inte gå in på min egen privata situation, den är minst sagt prekär, och om jag inte hade erfarenhet av hur saker och ting kan gå till när man lever med en livslång ohälsa så hade jag kanske inte haft samma förståelse för hur människor mår som tvingas in i olika rehabiliteringsprojekt och neddragningar av ersättningar hit och dit. Jag hade kanske heller inte haft den insikten att vårt lands sociala skyddsnät faktiskt inte finns längre, man är alltid utlämnad till sig själv, Sverige är inte ett lika tryggt och bra land att leva i längre, det lutar betänkligt ner mot ättestupan. Frågan är bara hur långt det kommer att gå, än så länge är det inte tillräckligt många svenskar som har det tillräckligt dåligt för att reagera, dom flesta har det fortfarande bra, julhandeln slog rekord även förra året trots krisen och allt, och alla dyra uteleksaker sålde slut i ett nafs när vintern kom, men en dag slår det om, den dagen då tillräckligt många ställs inför en valsituation ... ska jag leva vidare i den här striden eller ska jag välja ett annat alternativ?
fredag 22 januari 2010
onsdag 13 januari 2010
google go
Det är inte så att jag till varje pris försvarar Google, jag gillar inte stora företag som i kraft att sin ställning har makt. Men det finns alltid plus och minus i det mesta, och det är nästan alltid svårt att ha en rak och klar uppfattning om händelser i världen, det är vad livserfarenheten lär en, det som var svart eller vitt för trettio år sedan är mer eller mindre grått just nu. Man når en insiktsfull ålder, som det sägs, hm, insikt är inte alltid kul.
I dessa dagar när mina äldre släktingar surar över sin sänkta pension, och i nästa andetag tycker att det där med politik det intresserar inte dom, då känner man en viss hopplöshet. Jag har i hela mitt liv funderat över varför människor så sällan vet vart dom hör, jag menar vad dom har för politiskt uppfattning, vilken typ av samhälle dom vill ha. Inför varje riksdagsval kommer frågan upp, vad ska jag rösta på, vilken partiledare är trevligast, vem fäller dom mest underhållande kommentarerna, och vem vinner duellen!! At the end of the day kommer dom fram till att dom inte riktigt vet, det är så rörigt allting, och antingen verkar alla trevliga utom just en, eller så verkar alla lika genomfalska...utom möjligen just en, så då röstar man på den, typ Reinfeldt då för snart fyra år sedan, charmtrollet själv med sin söta, trevliga och kompetenta fru, det luktar the American-style, det gör det.
Själv har jag ju valt för länge sedan, jag är vänster och det är skönt, även om jag med en poängs skillnad alltid blir MP i DN´s och andras tester på nätet, fel på testerna säger vi. ;-) Vid förra valet försökte jag febrilt söka upp vilken fråga jag hela tiden svarade "fel" på men kunde aldrig hitta den, men jag har ingen intention att ändra mig för det, och jag kan erkänna att jag var med och röstade in MP i kommunfullmäktige en gång, men det var inte direkt av politiska skäl, mer strategiska. Jag är vänster och det har för mig med människosyn att göra, en människa är inte misslyckad för att han eller hon är sjuk, arbetslös, handikappad, alkoholist, tandlös, elak, gniden eller beter sig irrationellt. Jag vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt utan prestation, i princip, sen är jag övertygad om att det är mänskligt att känna tillfredställelse i att ge och ta, människor mår bra av att behövas ... inte av att utnyttjas.
Människor mår också bra av att tillåtas säga vad dom tycker, det kan skapa diskussionsforum som i sin tur kan skapa dialog, och dialog är det viktigaste vi har för det fördjupar våra relationer, både i stort och smått. Jag vet att google är ett vinstdrivande företag, jag vet också att i Kina får man bara säga vad man tycker om man tycker som regeringen. Jag har aldrig varit i Kina och dom reportage jag hört och sett, och dom personer jag träffat, behöver ju inte vara objektiva, men det jag känner genomgående är att det mesta där handlar om prestige, vilket det ju gör på fler ställen än just där, men det tycks just nu vara en kapprustning i prestige, alla vill bli rika. Jag avskyr prestige.
Kina och i viss mån Indien investerar mycket världen över just nu, särskilt i utvecklingsländerna, det går lätt för dom att ta sig fram .. dom tar ju aldrig hänsyn till vare sig mänskliga rättigheter eller miljön, bara att slänga upp lite pengar och sen köra på. Det står ibland en notis i Europeisk media om att Kina avrättat folk eller rivit deras hem, jag kan förstå att det är svårt att lägga sig i ett lands angelägenheter, men varför har världen ingenting att sätta emot när det gäller deras agerande i resten av världen. Idag får vi veta att Google tröttnat på att censurera sökningsresultaten i Kina, till och med YouTube är filtrerat. Man skulle kunna säga, äntligen reagerar någon med aktiv handling, man får se om det leder till nåt. Länk till DN:
http://www.dn.se/ekonomi/google-overvager-att-lamna-kina-1.1026044
I dessa dagar när mina äldre släktingar surar över sin sänkta pension, och i nästa andetag tycker att det där med politik det intresserar inte dom, då känner man en viss hopplöshet. Jag har i hela mitt liv funderat över varför människor så sällan vet vart dom hör, jag menar vad dom har för politiskt uppfattning, vilken typ av samhälle dom vill ha. Inför varje riksdagsval kommer frågan upp, vad ska jag rösta på, vilken partiledare är trevligast, vem fäller dom mest underhållande kommentarerna, och vem vinner duellen!! At the end of the day kommer dom fram till att dom inte riktigt vet, det är så rörigt allting, och antingen verkar alla trevliga utom just en, eller så verkar alla lika genomfalska...utom möjligen just en, så då röstar man på den, typ Reinfeldt då för snart fyra år sedan, charmtrollet själv med sin söta, trevliga och kompetenta fru, det luktar the American-style, det gör det.
Själv har jag ju valt för länge sedan, jag är vänster och det är skönt, även om jag med en poängs skillnad alltid blir MP i DN´s och andras tester på nätet, fel på testerna säger vi. ;-) Vid förra valet försökte jag febrilt söka upp vilken fråga jag hela tiden svarade "fel" på men kunde aldrig hitta den, men jag har ingen intention att ändra mig för det, och jag kan erkänna att jag var med och röstade in MP i kommunfullmäktige en gång, men det var inte direkt av politiska skäl, mer strategiska. Jag är vänster och det har för mig med människosyn att göra, en människa är inte misslyckad för att han eller hon är sjuk, arbetslös, handikappad, alkoholist, tandlös, elak, gniden eller beter sig irrationellt. Jag vill ha ett samhälle där alla kan leva drägligt utan prestation, i princip, sen är jag övertygad om att det är mänskligt att känna tillfredställelse i att ge och ta, människor mår bra av att behövas ... inte av att utnyttjas.
Människor mår också bra av att tillåtas säga vad dom tycker, det kan skapa diskussionsforum som i sin tur kan skapa dialog, och dialog är det viktigaste vi har för det fördjupar våra relationer, både i stort och smått. Jag vet att google är ett vinstdrivande företag, jag vet också att i Kina får man bara säga vad man tycker om man tycker som regeringen. Jag har aldrig varit i Kina och dom reportage jag hört och sett, och dom personer jag träffat, behöver ju inte vara objektiva, men det jag känner genomgående är att det mesta där handlar om prestige, vilket det ju gör på fler ställen än just där, men det tycks just nu vara en kapprustning i prestige, alla vill bli rika. Jag avskyr prestige.
Kina och i viss mån Indien investerar mycket världen över just nu, särskilt i utvecklingsländerna, det går lätt för dom att ta sig fram .. dom tar ju aldrig hänsyn till vare sig mänskliga rättigheter eller miljön, bara att slänga upp lite pengar och sen köra på. Det står ibland en notis i Europeisk media om att Kina avrättat folk eller rivit deras hem, jag kan förstå att det är svårt att lägga sig i ett lands angelägenheter, men varför har världen ingenting att sätta emot när det gäller deras agerande i resten av världen. Idag får vi veta att Google tröttnat på att censurera sökningsresultaten i Kina, till och med YouTube är filtrerat. Man skulle kunna säga, äntligen reagerar någon med aktiv handling, man får se om det leder till nåt. Länk till DN:
http://www.dn.se/ekonomi/google-overvager-att-lamna-kina-1.1026044
fredag 1 januari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
