psykiatrin del 2

Nu kan vi återkomma till diskussionen i vintras om tjejen på konstfack som fejkade att hon var psykiskt sjuk, hon har nämligen redovisat sitt verk nu, på Konstfacks vårutställning. Jag hörde henne intervjuas i morse, av en lite kritiskt journalist i P1, han ifrågasatte naturligtvis det moraliska i hennes beteende, med all rätt.

Det kommer fram att tjejen själv varit allvarligt sjuk och har erfarenheter från psykvården, som hon anser är en totalt maktfullkomlig vårdenhet som därför måste tåla att granskas. Antagligen måste vården ha ett mått av auktoritet och även sekretess förstås, men den måste då och då kunna ifrågasättas och genomlysas, just p.g.a. att det är så täta skott mellan just psykvården och annan vård, och mellan vården och samhället och alla som inte har erfarenhet av psykiatrin.

Som exempel tar konstnären upp faktumet att hon både då hon verkligen var sjuk och nu i januari blivit bältad, det är bara ytterst våldsamma och farliga patienter som bältas, enligt vad sjukvårdspersonalen säger. Att hamna inom psykvården kan vara värre än att hamna i fängelse enligt henne, ingen lyssnar nämligen på en personn som anses psykiskt sjuk, som sådan är man inte trovärdig.

Anna Odell, konstnären vill genom sitt projekt skapa en debatt om hur psykvården fungerar, hon anser att det enda sättet att göra det är genom att agera som hon gjorde, trots att enskilda personer drabbades, och trots det eventuellt moraliskt tveksamma i hennes agerande på Liljeholmsbron. Det finns en stor mängd människor i vårt land som behandlats och behandlas oerhört kränkande och illa inom vården, genom olika sorters tvångsbehandlingar.

Jag håller med henne i det hon säger om vården, den måste tåla att granskas, t.o.m. har jag haft det uppe i ett inlägg förra året, rörande psykiatrin och dess brister. Jag har också både egna erfarenheter och vänners erfarenheter att referera till, och jag tvivlar inte en enda sekund på ovanstående konstnärs berättelse. Däremot kan jag fundera över om det här ämnet hör hemma inom konstämnet, är det förenat med något slags konstnärligt uttryck att iscensätta det hon gjorde och dokumentera det via film? Men, det är en helt annan debatt!

Min personliga sinnesstämmning efter att ha hört henne redovisa sitt uppsåt är tacksamhet. Jag är tacksam över att det trots allt finns människor som vill och orkar föra upp frågan om psykvårdens brister till ytan, det är dags, innan bomben exploderar ... eller imploderar. Sedan är jag benägen att överse med hennes metoder och lägga frågan om eventuellt konstnärliga kvaliteer åt sidan för tillfället. Detta är en fråga om prioritering och proportioner, frågan om hur människor i det dolda behandlas inom vården är fan så mycket viktigare att föra än att fundera över vad som är konst eller inte, det skulle kännas som ett lyxproblem i jämförelse.

(I ovanstående inlägg går mina tankar till flera vänner och vänners anhöriga som utsatts för ytterst tveksam behandlig inom psykiatrin!)