
När jag tänker på den i efterhand känns den otroligt förutsägbar och klicheartad, nyförälskad kille som skall rädda sin tjej och gör det helt mirakulöst. Löjligt fantasilöst monster som ena stunden är argsint och ilsket men som verkar obeslutsamt och eftertänksamt just innan det hugger fotografen ... haha, kanske för att vi skulle få en ordentlig titt eller en extra sekund av skräck. :-)
Ljudet var häftigt, avsaknaden av filmmusik var suverän, effekterna kändes trovärdiga och hur det låter i en 40vånings skyskrapa när vinden viner genom de krossade fönstren var så pass skräckfyllt att jag tog en paus några minuter, där blev det bara för mycket, och för trovärdigt för en sån mes som mej. Alltså, man var där ... mitt i alltihopa.
Skräckmonster är alltid bättre om man slipper se dom, sällan någon lyckas göra dom tillräckligt trovärdiga (va kritisk jag är nu märker jag). Det vi har i vår fantasi kan dra iväg hur långt som helst, det är ju det skräckfilm bygger på, Cloverfield försämrades mycket just i det ögonblicket då vi fick se det löjliga monstret, och vi fick se det alldeles för länge, så vår fantasi blev nedslagen och skräcken försvann, för det är ju på film, eller ... :-S
När sedan huvudpersonerna insåg att signalen ljöd och tiden var ute, då vaknade obehaget igen, för det intressanta var just vad som händer med männniskorna som drabbas, det otäckaste var ju egentligen att hela staden utrymdes och ödelades av militären, det är riktigt obehag, det kallar jag skräck
Följderna av monstret och det man sedan har kvar i tankarna, "it´s still alive..!" Hm.
Ni ser, denna dåliga film har satt sig i mitt huvud,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar