"I krig och kärlek är allting tillåtet", Är det ett talesätt som ni känner igen? Mig har det följt sedan jag var barn, och jag avskyr det, det är uselt, för vissa saker är helt enkelt inte alls tillåtna vare sig i krig eller kärlek, eller någon annanstans heller för den delen.
"Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll", minns inte om det var Bamse eller Pippi Långstrump som sa det, eller kanske var det björnen Nalle Puh, han med den lilla, lilla hjärnan :-) Minnet sviker mig som sagt men budskapet står klart och tydligt för mig. Pippi var ju för övrigt också mycket rik, och det ställde ytterligare krav på henne, och ensam var hon också, med egna löningar på både det ena och det andra. Jag är nu inget särskilt stort fan av Astrid Lindgren, det vet alla som känner mig, så kanske är jag lite ful som använder hennes Pippi som ett gott föredöme i mitt blogginlägg, men nu är det ändå så att ingenting här i världen är antingen svart eller vitt, inte ens rätt eller fel kan man alltid avgöra, så nu tar jag mig ändå den friheten. Det är nämligen inte direkt henne jag ska skriva om, även om hon är bra som referens, utan om en helt annan frihet, under ansvar, som kallas yttrandefriheten.
Fenomenet anonym smutskastning av enskild person, via internet, är nämligen något som under julhelgen drabbat en av mina vänner. Eftersom jag själv bloggar och ganska ofta oroar mig för vad mina inlägg skulle kunna väcka för reaktioner, känns det som drabbat henne väldigt obehagligt, det känns också obehagligt därför att jag märker hennes rädsla för att fortsätta skriva och uttrycka sig. Hon håller på att bli tystad helt enkelt. Det är fasansfullt och mycket, mycket oroande.
Det är så enkelt! Skriva av sig lite ångest och lite ilska, rikta det mot en offentlig person som representerar någonting man avskyr, inte fundera ett smack på konsekvenserna för personen, må riktigt bra efteråt, och göra det helt anonymt ...? Ingen kommer någonsin att kunna ifrågasätta det man skrivit, inte ens inför sig själv behöver man stå till svars. Vilken människa har behov av att göra något sån´t ... hur kan man efteråt känna sig nöjd med sig själv.
Med yttrandefriheten fick vi automatiskt också ett ansvar, precis som Bamse och Pippi har, men dom som är sagofigurer tycks vara betydligt smartare än vi människor. De författare som hittade på figurerna hade säkerligen en dröm om att människorna skulle kunna leva i gemenskap och frid, men även onda figurer rumlar runt i sagorna, utan dem blir det ingen historia och inga problem att lösa. I slutet av berättelsen blir det nästan alltid bra, det goda segrar och Pippi slänger in skurkarna i finkan och delar sedan ut godis till alla ungar. I verkliga livet blir det oftast tvärtom, skurkarna vinner och dom starka är oftast dom onda, jag tror det är därför jag aldrig lyckats förlika mig med Astrid Lindgren, hon lurade mig att tro att allt skulle bli bra ... tänk vad enfaldig man kan vara när man är barn. Och tänk vilken idiot man är som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, eller åtminstone vill hoppas.
Det finns situationer då man uppfylls av den där känslan av att hur jag än gör, vad jag än säger, så sker ingen förändring, jag kan inte påverka ett skeende. Den känslan är frustrerande och irriterande. Jag läser någonting som för en stund får mig ur känslomässig balans, jag mobiliserar ett spontant motangrepp, men någonstans vet jag att ett ställningskrig leder ingen vart, det enda som sker är en upptrappning. Exemplen är många, människan har svårt att ge sig, har svårt för att låta någon annan få rätt. Jag har berört det här problemet många gånger och måste återkomma hela tiden, och nu återkommer jag igen, i samband med att min vän blivit utsatt i sin blogg.
Det är ett mänskligt betéende som är svårt att överse med, det skadar och kränker andra människor och är därför så oerhört svårt att försvara. Naturligtvis finns där förklaringar, jag själv tror att det handlar om individer som mår väldigt dåligt, har svårt att hävda sig gentemot andra och har ett dåligt självförtroende, det enda sätt som återstår för att få sina känslor i balans blir då att trampa på andra, och dom känner någon sort tllfredsställelse i det. Dom här personerna saknar också empati för människor som inte tillhör deras egen krets och är rädda för sådant dom inte har kontroll över, vilket ju är uttryck för självförakt och inte minst bitterhet och missnöje. Vi får dock inte glömma alla dom som lever med stor bitterhet och sorg, men som trots det orkar bemöta sina medmänniskor väl, dom är trots allt i majoritet, men syns tyvärr sällan.
Vid de tillfällen jag själv blivit utsatt, kränkt eller berörd, lägger jag märke till att förövaren inte tycks ha något samvete och att det kan vara det som faktiskt skiljer oss åt, eller kan det vara så att förövaren har ett dåligt samvete men inte klarar av att säga förlåt, och därför inte orkar med sig själv? Jag skulle lida stora samvetskval om jag visste med mig att jag kränkt en annan människa, jag skulle må dåligt och skynda mig att rätta till mitt misstag. Jag skulle hellre låta någon som har fel få rätt, än att utsätta den personen för en kränkande behandling eller uttalande. Tänk att man kan vara en sådan idiot, även när man blivit stor.
Nu tror jag ändå att min vän kommer att fortsätta blogga, och det hoppas jag innerligt, enligt uppgift ligger redan ett inlägg i startgropen. Frågan är om angreppen fortsätter, hur klarar hon det. Frågan är också hur klarar vi det, i detta bloggandets och anonymitetens tidvarv, har vi för dåligt moraliskt tänkande, har vi för dåligt regelverk för hur man uppträder offentligt, inte bara FRA-lagen bör diskuteras utan även hela vårt förhållningssätt till varandra på nätet och i offentliga sammanhang. Fram för yttrandefriheten, men glöm inte att var och en har ett moraliskt ansvar för det man yttrar, även när man gör det anonymt.
måndag 29 december 2008
fredag 26 december 2008
"Trött" -inlägg
Gästspel från Trött-punkt-nu: (inte enbart pga helgslöhet utan pga den relevans inlägget fortfarande har, även i jule- och fridstider)
den 9 juni 2008
Rovdrift
"My voice just echoes off these walls...", man önskar sig ibland att den bara gjorde det, i stunder då omvärlden alltför mycket ägnar sig åt att konfrontera och misstänkliggöra, endast för att vinna överläge i denna envisa kamp för sin egen sak. Vetskapen om att så fort man yttrar sig kommer tusen kritiska taggar av skräck och översköljer facet på en. Ja skräck säger jag, för vad annars kan utlösa så mycket hat och aggresivitet som just skräck, och det enda jag vill, jag vill, är att få göra bra och trevliga saker tillsammans och kunna glädjas tillsammans kring det man i slutändan åstadkommit.Varifrån kommer all denna agressivitet ... som hade den varit svävande i ett annat parallellt program och plötsligt släppts lös över hela systemet, som en trojan kanske, infekterat, känsligt, hatiskt och hotfullt, ren och skär skräck.
Hot. När hoten kommer, då är man nära kärnan till det onda, då finns inte längre några kloka medel att ta till, allt är uttömt och fienden sniffar utanför ens dörr, det enda man har kvar när allt annat är förlorat, ett sista uppgivet försök att skrämma förövaren på flykt, älgkon som skrapar ilsket med hovarna i marken, björnen som reser sig på bakbenen och ryter så trädstammarna kroknar. Vråååååååål .... jag hukar mig skrämt bakom en grästuva och piper, men jag vill ju bara säga "hej, ska vi va..?" . Björnen ryter och avancerar mot mig utan några som helst subtila känlsorörelser, jag kurar i mossan och drar mig tillbaka, skakande av skräck. Varför? Jag vet att jag inte ämnat skada björnen, men det vet inte björnen, är det så. Björnen försvarar sig och sin unge in i döden, björnens unge ja...
Vad är det då som får människor i vanliga vardagliga situationer att bete sig som björnar, kan det vara rovdjuret i dom som vaknar, bara av sig självt. Kan det vara att dom ser faror gentemot sina barn eller ägodelar. Har dom månne hemligheter att dölja, har dom begått något brottsligt och är rädda för att bli avslöjade. Kan det ibland vara den där jädra stoltheten som spelar spratt, man vill inte bli upptäckt i en pinsam situation eller visa sin svaghet. Mitt förra inlägg handlade om rädlsa och stolthet, hur dom två går hand i hand. Jag som oskyldig blir drabbad av mina medmänniskors rädslor, ska jag ställa upp på det?
Jag kanske inte är helt oskyldig, någonting i mitt beteende kan ha frammanat rädslan, om jag försöker närma mig med en försiktigare framtoning kanske reaktionen uteblir. Jo, så fungerar det ofta, jag är förberedd och lägger fram min vänskapsförfrågan på ett taktiskt sätt, jag är taktisk d.v.s. artig, vänlig och välklädd. :-) Jag får respons i dom flesta fall, och blir bemött på liknande och vänskapligt sätt. Allt väl, om det inte vore för alla björnar, och älgar och råttor och rävar och andra snuskiga individer som hela tiden skräms och hotar. De finns överallt, verkar ibland föröka sig i skov, och har verkligen rätt att leva precis som alla andra, trots sin rovdrift. Inget ont i dessa vackra djur, men om dom har så kallad människohjärna så förväntar jag mig faktiskt en aning mer av dom.
www.trottpunktnu.blogspot.com/
torsdag 25 december 2008
Julhelgfunderingar och julklappsönskningar
Jag önskar mig ett samhälle där jag kan leva i trygghet och veta att när jag blir gammal och behöver stöd, blir sjuk och behöver vård och när jag skickar mitt barn till skolan, så kommer jag att få det stödet och den hjälpen jag behöver. Märk väl, jag kommer att få den oavsett hur mycket jag tjänar, oavsett om jag är arbetslös, sjukpensionär eller handikappad, oavsett hur hög utbildning jag har och oavsett vilka som är mina vänner eller släktingar, utan helt enkelt därför att jag är medborgare i vårt gemensamma samhälle.
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
tisdag 23 december 2008
söndag 21 december 2008
julspänning
Ja man vet inte, ett vanligt enkelt infall till ytlig konversation kan bli nästan vad som helst om man inte tänker sig för, nu så här före julhelgen. I hissen, i tvättstugan, på gatan, i kvartersbutiken, på skolavslutningen, på försäkringskassan, på vårdcentralen eller i kön på varuhuset, var som helst kan en tidigare så enkel fras som "ja suck, det är mycket att stå i nu inför julen..." följas av nästan vad som helst, t.o.m. utvecklas till djup diskussion om ideologier, traditioner eller ekonomiska kriser tillbaka i historien.
Jag står invid en helt främmande människa och väntar på min tur och betraktar henne forskande, för jag vet inte ens om hon firar julen, hon ser ut att ha sitt ursprung i ett annat land, i en annan kultur än den jag har, kanske är hon muslim, kanske är hon kristen men syriskortodox och firar Jesus födelse i januari. Min rödhåriga granne som jag brukar skoja med i tvättstugan, hon firar först i januari och inte alls med dom krav eller förväntningar som jag är van vid att omgivningen bär på. Man kan aldrig veta, och spänningen stiger. Den första tanken när jag skall inleda ett samtal med någon jag inte är så bekant med blir, "undrar vilken tradition denna familj har, kan jag inleda med en "jul-stress-fras"?"
Tillsammans med dom andra föräldrarna på skolavslutnings-fikat, med pepparkakor och skinkmackor, juldekorationer på bordet, krubba i hörnet, alla attribut inför typisk svensk jul, hamnar jag just i det dilemmat. Snackar högstadieskolor med en kvinna från Polen, snackar jobb och sjukskrivning med en kvinna med Indiskt namn, vars man heter något med Afrikansk klang och har utseende därefter. Min dotters bästa väninnas mamma kommer från Bosnien, och tjejen som jobbar i vår kvartersaffär, hennes son har ett syd amerikanskt namn. Alla äter pepparkakor, alla dricker kaffe. Vi har trevligt tillsammans och våra barn är tillsammans varje dag.
Medveten om det okända gör mig så jädra nyfiken, jag kan inte låta bli att samspråka med ett par herrar som sitter intill mig i väntan, för att möjligen kunna lista ut vad deras bekymmer är, vad deras förväntningar är. Jag vet fortfarande inte deras ursprung, det är egentligen inte intressant, möjligen Syrien, möjligen Palestina, men de har uppenbarligen samma problem som jag, nämligen oron för att pengarna skall räcka till alla utgifter, internationellt, universellt problem. Vi kom heller aldrig in på det här med julfirande, egentligen inte konstigt för av hur stor vikt är det, när man har ett par minuters konversation att tillgå.
Det blongar i könummer presentatören, jag reser mig hastigt och när mitt ärende är avslutat och jag styr stegen mot den regniga miljön ute på Kungsgatan, vänder sig en av männen mot mig med ett mycket vänligt uttryck i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han funderade på, kanske har han inte för vana att samtala med svenskfödda kvinnor, kanske kändes det underligt, kanske var jag underlig ... undrar om han och hans familj firar jul? Skitsamma, julen är snart över och vi kan ta det lugnt igen, varva ner, men jag kan inte låta bli att glädja mig över att traditioner inte längre behöver se likandana ut varje år, eller se likadana ut för alla människor. Nya kulturyttringar skapar nya och spännande möjligheter, det är inte längre så jädra stelt och kravfyllt, för jag kan hävda att jag skapar mig en egen tradition, nämligen den att för oss ser julfirandet helt olika ut varje år, och de personer vi firar jul med i år är helt andra än de vi firade med förra året. Riktigt spännande och varierande, och trevligt blir det för vi har bestämt det själva!!
Jag står invid en helt främmande människa och väntar på min tur och betraktar henne forskande, för jag vet inte ens om hon firar julen, hon ser ut att ha sitt ursprung i ett annat land, i en annan kultur än den jag har, kanske är hon muslim, kanske är hon kristen men syriskortodox och firar Jesus födelse i januari. Min rödhåriga granne som jag brukar skoja med i tvättstugan, hon firar först i januari och inte alls med dom krav eller förväntningar som jag är van vid att omgivningen bär på. Man kan aldrig veta, och spänningen stiger. Den första tanken när jag skall inleda ett samtal med någon jag inte är så bekant med blir, "undrar vilken tradition denna familj har, kan jag inleda med en "jul-stress-fras"?"
Tillsammans med dom andra föräldrarna på skolavslutnings-fikat, med pepparkakor och skinkmackor, juldekorationer på bordet, krubba i hörnet, alla attribut inför typisk svensk jul, hamnar jag just i det dilemmat. Snackar högstadieskolor med en kvinna från Polen, snackar jobb och sjukskrivning med en kvinna med Indiskt namn, vars man heter något med Afrikansk klang och har utseende därefter. Min dotters bästa väninnas mamma kommer från Bosnien, och tjejen som jobbar i vår kvartersaffär, hennes son har ett syd amerikanskt namn. Alla äter pepparkakor, alla dricker kaffe. Vi har trevligt tillsammans och våra barn är tillsammans varje dag.
Medveten om det okända gör mig så jädra nyfiken, jag kan inte låta bli att samspråka med ett par herrar som sitter intill mig i väntan, för att möjligen kunna lista ut vad deras bekymmer är, vad deras förväntningar är. Jag vet fortfarande inte deras ursprung, det är egentligen inte intressant, möjligen Syrien, möjligen Palestina, men de har uppenbarligen samma problem som jag, nämligen oron för att pengarna skall räcka till alla utgifter, internationellt, universellt problem. Vi kom heller aldrig in på det här med julfirande, egentligen inte konstigt för av hur stor vikt är det, när man har ett par minuters konversation att tillgå.
Det blongar i könummer presentatören, jag reser mig hastigt och när mitt ärende är avslutat och jag styr stegen mot den regniga miljön ute på Kungsgatan, vänder sig en av männen mot mig med ett mycket vänligt uttryck i ansiktet. Jag kan inte låta bli att fundera på vad han funderade på, kanske har han inte för vana att samtala med svenskfödda kvinnor, kanske kändes det underligt, kanske var jag underlig ... undrar om han och hans familj firar jul? Skitsamma, julen är snart över och vi kan ta det lugnt igen, varva ner, men jag kan inte låta bli att glädja mig över att traditioner inte längre behöver se likandana ut varje år, eller se likadana ut för alla människor. Nya kulturyttringar skapar nya och spännande möjligheter, det är inte längre så jädra stelt och kravfyllt, för jag kan hävda att jag skapar mig en egen tradition, nämligen den att för oss ser julfirandet helt olika ut varje år, och de personer vi firar jul med i år är helt andra än de vi firade med förra året. Riktigt spännande och varierande, och trevligt blir det för vi har bestämt det själva!!
onsdag 17 december 2008
Nonsens ...
Jag känner mig manad, och blir lite, lite inspirerad, av folk och samtal runt omkring mig, till att säga något om "juleländet"... (stulet av Anderstankar, tackar tackar!)
Efter att jag känt mig nöjd med att ha avklarat i stort sett alla klappinköp redan förra veckan, tillkommer redan strul med byten, jag upptäcker att grejerna jag köpt är trasiga, inte roligt alls att skänka bort skräp.
Skolan slutar i morgon och såklart måste man väl närvara vid den "trevliga" avslutningsseremonin. Min elvaåring är lycklig inför jullovet, och tur är väl det. Barnen förväntar sig att vi föräldrar skall bidra till klassresan i vår, såklart dom gör, och vi föräldrar bidrar, såklart vi gör. Jag förväntas köpa kaffe och skinkmacka, fast jag äter ju inte kött förstås så det får väl bli kaffe o medhavd macka då :-), och vi förväntas köpa lotter och kanske vinna ett pepparkakshus till jul :-D. Det blir bra! Allting blir bra, för det är snart jul och då är ju faktiskt alla lika glada ... och vissa mindre glada, men det tar vi tag i sedan, när julen är över.
Nu ska vi göra julgodis, baka pepparkakor, lägga in sill .. ja ni vet, ointressant till tusen. Därför lägger jag av nu och om ni vill läsa mer om folks julbestyr kan jag inte tipsa om någon annan blogg, för jag läser inte så´na bloggar, utan ni får själva leta upp en. Tjing!
Efter att jag känt mig nöjd med att ha avklarat i stort sett alla klappinköp redan förra veckan, tillkommer redan strul med byten, jag upptäcker att grejerna jag köpt är trasiga, inte roligt alls att skänka bort skräp.
Skolan slutar i morgon och såklart måste man väl närvara vid den "trevliga" avslutningsseremonin. Min elvaåring är lycklig inför jullovet, och tur är väl det. Barnen förväntar sig att vi föräldrar skall bidra till klassresan i vår, såklart dom gör, och vi föräldrar bidrar, såklart vi gör. Jag förväntas köpa kaffe och skinkmacka, fast jag äter ju inte kött förstås så det får väl bli kaffe o medhavd macka då :-), och vi förväntas köpa lotter och kanske vinna ett pepparkakshus till jul :-D. Det blir bra! Allting blir bra, för det är snart jul och då är ju faktiskt alla lika glada ... och vissa mindre glada, men det tar vi tag i sedan, när julen är över.
Nu ska vi göra julgodis, baka pepparkakor, lägga in sill .. ja ni vet, ointressant till tusen. Därför lägger jag av nu och om ni vill läsa mer om folks julbestyr kan jag inte tipsa om någon annan blogg, för jag läser inte så´na bloggar, utan ni får själva leta upp en. Tjing!
söndag 14 december 2008
nin-buff tar julledigt ... men inte som nin-buff :-)
Sista spelning i Las Vegas, bilden från Sacramento. Slut på NIN´s turne runt America. Australien nästa.
Jag läste ett en bloggkompis sida, om vad kändisar gör för miljön bl.a. Det finns en skvallersida där man kan läsa och begrunda. Jag antar att ovan nämnda inte skulle platsa där, årets turne har fömodligen slukat elenergi i mängd.
Synd.
Jag läste ett en bloggkompis sida, om vad kändisar gör för miljön bl.a. Det finns en skvallersida där man kan läsa och begrunda. Jag antar att ovan nämnda inte skulle platsa där, årets turne har fömodligen slukat elenergi i mängd.Synd.
lördag 13 december 2008
...right where it belongs ...
Under tiden jag skrivit föregående inlägg om nostalgi, har jag lyssnat på "Right Where it Belongs" med Nine Inch Nails, säkert minst tio genomlyssningar och den känns fortfarande inte uttjatad för mig. Jag tänker på inlägget jag gjorde igår i min andra blogg, om att fångarna på Guantanamo torteras med musik, bl.a. med musik av NIN.
Jag blir så jävla mållös och ledsen. Kan någon förklara för mig ...
Läs gärna inlägget, på onlythatormore.blogspot.com, länken finns i min profil.
Jag blir så jävla mållös och ledsen. Kan någon förklara för mig ...
Läs gärna inlägget, på onlythatormore.blogspot.com, länken finns i min profil.
Nostalgi -tripp, vare sig jag vill eller inte ...
Vissa saker får man bara acceptera, när dom påminner en om en jobbig tid eller framkallar negativa minnen. Vissa andra saker, om än ett fåtal när det gäller minnena från min egen hemstad och uppväxt, kommer tillbaka när man minst anar, t.ex. som en doft ... eller, ja, hemstaden är ju den jag nu bor i, men en annan skränig plats där jag bodde fram till min 24-årsdag och som jag sedan lämnat för gott, hoppas jag, framkallar fortfarande minnen, ibland bra men tyvärr mestadels dåliga.
I alla fall, jag skulle komma till det där med dofter. Kollar in dagens morgontidning och får syn på en mycket bekant figur, en aning rundare om magen nu för tiden och en aning äldre, med det är ändå han. Omedelbart träder en underbar doft fram i mitt näsminne, doften av nymalet kaffe, och det är faktiskt precis det artikeln handlar om, och den där affären har jag varit i hundratals gånger. Jag minns första tiden nuvarande innehavare jobbade där, det vill säga den rundmagade mannen, det var på 70-talet, och stället låg långt ner på Storgatan och var en liten trång bod där det doftade, just det, underbart! Det var i den affären jag inhandlade mina första téer, det var där jag lärde mig det där med jästa och halvjästa téer och att smaken blev olika beroende på var buskarna vuxit, i Indien eller i Kina.
Vi skulle vara lite käcka på den tiden, vi gymnasiebrudar, vi drack Lapsang och Tegelstenste. De första smaksatta sorterna kom, jorgubbs och svarta vinbärsdoftande. Min kompis, som kallade sig Rakel men hette Eva, hade redan en egen lya, och teburkarna var uppställda på en minimal hylla i hennes minimala kokvrå, i vindsvåningen på Östgötagatan. Alltså vi drack förstås annat också, men det har inte alls med den rundnätte karlen i tebutiken att göra, utan mer med motorcyklar och medicinstuderande lite äldre killar, som bl.a. hade köttätande växter hemma på köksbordet. :-)
knopp av jasminblomma för smaksättning av t.ex. grönt te
Jag är fortfarande tedrickare, jag har ett bra ställe i min nuvarande stad, där dom ibland slänger till mig nåt halvhekto gratis eller klämmer ner en extra pralin i godispåsen, det blir gärna så när man blivit hängiven kund, och innehavarna blir alltid förundrade när jag dyker upp och vill ha kaffe, "visst är väl du egentligen tedrickare..", frågar dom då. Jo, det är jag väl ...
Jag vet verkligen att det som artikeln i morgontidningen förtäljer, det stämmer, ni kan lita på det! Om dofterna spridit sig ända bort till torget kan jag däremot inte intyga, beror kanske lite på vindriktningen, men det duger så bra med den man får när man passerar ingången, eller när man går in. Helt klart den bästa tebutiken jag besökt, och för en gångs skull ett trevligt minne från min födelsestad, alltid nåt. Nu fick han lite gratisreklam också, grabben i tebutiken, för han var faktiskt en grabb, som jag minns honom, och jag var väl en kortklippt gymnasiebrud ...
I alla fall, jag skulle komma till det där med dofter. Kollar in dagens morgontidning och får syn på en mycket bekant figur, en aning rundare om magen nu för tiden och en aning äldre, med det är ändå han. Omedelbart träder en underbar doft fram i mitt näsminne, doften av nymalet kaffe, och det är faktiskt precis det artikeln handlar om, och den där affären har jag varit i hundratals gånger. Jag minns första tiden nuvarande innehavare jobbade där, det vill säga den rundmagade mannen, det var på 70-talet, och stället låg långt ner på Storgatan och var en liten trång bod där det doftade, just det, underbart! Det var i den affären jag inhandlade mina första téer, det var där jag lärde mig det där med jästa och halvjästa téer och att smaken blev olika beroende på var buskarna vuxit, i Indien eller i Kina.
Vi skulle vara lite käcka på den tiden, vi gymnasiebrudar, vi drack Lapsang och Tegelstenste. De första smaksatta sorterna kom, jorgubbs och svarta vinbärsdoftande. Min kompis, som kallade sig Rakel men hette Eva, hade redan en egen lya, och teburkarna var uppställda på en minimal hylla i hennes minimala kokvrå, i vindsvåningen på Östgötagatan. Alltså vi drack förstås annat också, men det har inte alls med den rundnätte karlen i tebutiken att göra, utan mer med motorcyklar och medicinstuderande lite äldre killar, som bl.a. hade köttätande växter hemma på köksbordet. :-)
knopp av jasminblomma för smaksättning av t.ex. grönt teJag är fortfarande tedrickare, jag har ett bra ställe i min nuvarande stad, där dom ibland slänger till mig nåt halvhekto gratis eller klämmer ner en extra pralin i godispåsen, det blir gärna så när man blivit hängiven kund, och innehavarna blir alltid förundrade när jag dyker upp och vill ha kaffe, "visst är väl du egentligen tedrickare..", frågar dom då. Jo, det är jag väl ...
Jag vet verkligen att det som artikeln i morgontidningen förtäljer, det stämmer, ni kan lita på det! Om dofterna spridit sig ända bort till torget kan jag däremot inte intyga, beror kanske lite på vindriktningen, men det duger så bra med den man får när man passerar ingången, eller när man går in. Helt klart den bästa tebutiken jag besökt, och för en gångs skull ett trevligt minne från min födelsestad, alltid nåt. Nu fick han lite gratisreklam också, grabben i tebutiken, för han var faktiskt en grabb, som jag minns honom, och jag var väl en kortklippt gymnasiebrud ...
tisdag 2 december 2008
Hur länge lever Saviano
När jag funderar över hur livet skulle varit om jag blivit född i ett annat sammanhang, av andra föräldrar eller på en annan plats på jorden, inser jag snart att tanken är hopplöst löjlig, jag skulle inte få någon visshet hur länge jag än funderar, och intressant att veta är det inte heller. När jag däremot tänker tanken hur skulle mitt liv varit om jag gjort andra val ... (utan att nu fördjupa mig i varför jag gjort de val jag gjort :-) ) ... då blir det intressantare, för då uppstår tankar kring varför människor gör de val dom gör? Hur vågar dom göra de val de gör?
Hörde en kort intervju med en svensk man som just nu sitter på Bangkok´s flygplats, bland demonstranterna, och med risk för sitt liv tar ställning för Thailands folk, mot den som dom säger korrupte och odemokratiske presidenten. Vad får honom att göra det valet, man kan tycka att ett lugnt, tryggt, svenskt ;-) liv skulle locka mera...
Barack Obama ställer upp på att bli USA´s förste svarta president, trots att historien säger oss att det är ett projekt med livet som insats, jag tänker M.L.King, jag tänker J.F.K., visserligen 40 år sedan men ändå. Han gör det valet. Salman Rushdie skämtar med Islam och retar upp de muslimska fundamentalisterna till vansinne så pass att han resten av sitt liv tvingas leva under dödshot, just för att han anser sig ha rätt till det.
Många, många människor tillbaka i tiden har gjort ödesdigra val, val som många gånger skjutit utvecklingen på jorden framåt, men som också lett till egen personlig katastrof eller undergång, Vi är glada över att jorden faktiskt är rund, eller hur, och att vi vet att solen snurrar kring jorden ... :-S, och att vi vet hur man tillverkar en atombomb... hm :-( . Lägg sedan till alla dom som sätter sina liv på spel utanför medias ljus, alla dom som jobbar för olika organisationer runt om i världen för att förbättra människors livsvillkor, som hjälper i krigssituationer och vid naturkatastrofer. Tänk alla dom som i tysthet offrar sina liv för sina barn, för sina kära, utan att få sitt namn nämnt på första sidan i Dagens Nyheter eller New York Times. Varför gör dom sina val ...
Jag läste om don Peppino Diana, prästen som 1994 blev mördad för att han i ett manifest gått ut med att maffian i Neapel förstör livet för så många familjer och att dess ledare inte lever som goda kristna. Nu ser vi ytterligare ett ansikte som vågar träda fram och göra ett val. Trots att Horace Engdahl tydligt framhåller att Svenska Akademien välkomnar Roberto Saviano och Salman Rushdie som författare, inte som offer, när dom deltar i seminariet, som hölls i tisdags förra veckan, för att diskutera vikten av yttrandefriheten, kan i alla fall jag inte låta bli att undra, vad offrar han, vad vinner han, Saviano, när han öppet berättar om Peppino och Camorran i Neapel?
Min elvaåring såg en bild i tidningen, av ovan nämnda författare, hennes omedelbara reaktion, som antagligen är helt grundad på deras utseende, blev: "Fy, va äckliga dom ser ut!" Jag studerar bilden mer ingående och kan inte annat än hålla med henne, kanske inte vad gäller deras personliga utseende utan snarare uttrycket i bilden. Jag kan också förstå varför människor förfasar sig över att skattepengar går till excentriska författares personliga beskydd i form av livvakter och "safe houses", men det är ju inte så enkelt, det handlar om våra demokratiska rättigheter och vår rätt att säga vad vi tycker, yttrandefriheten! ... eller gör det inte det?
Det känns som om det någonstans har blivit så fel, nu igen! I kampen för frihet måste man först skapa sig en stark offentlig identitet, ett högt podie att äntra innan man yttrar sig, annars blir ens kamp fullständigt bortkastad, går rakt ner i rännstenen.
Hur länge till lever Saviano ... ?
Hörde en kort intervju med en svensk man som just nu sitter på Bangkok´s flygplats, bland demonstranterna, och med risk för sitt liv tar ställning för Thailands folk, mot den som dom säger korrupte och odemokratiske presidenten. Vad får honom att göra det valet, man kan tycka att ett lugnt, tryggt, svenskt ;-) liv skulle locka mera...
Barack Obama ställer upp på att bli USA´s förste svarta president, trots att historien säger oss att det är ett projekt med livet som insats, jag tänker M.L.King, jag tänker J.F.K., visserligen 40 år sedan men ändå. Han gör det valet. Salman Rushdie skämtar med Islam och retar upp de muslimska fundamentalisterna till vansinne så pass att han resten av sitt liv tvingas leva under dödshot, just för att han anser sig ha rätt till det.
Många, många människor tillbaka i tiden har gjort ödesdigra val, val som många gånger skjutit utvecklingen på jorden framåt, men som också lett till egen personlig katastrof eller undergång, Vi är glada över att jorden faktiskt är rund, eller hur, och att vi vet att solen snurrar kring jorden ... :-S, och att vi vet hur man tillverkar en atombomb... hm :-( . Lägg sedan till alla dom som sätter sina liv på spel utanför medias ljus, alla dom som jobbar för olika organisationer runt om i världen för att förbättra människors livsvillkor, som hjälper i krigssituationer och vid naturkatastrofer. Tänk alla dom som i tysthet offrar sina liv för sina barn, för sina kära, utan att få sitt namn nämnt på första sidan i Dagens Nyheter eller New York Times. Varför gör dom sina val ...
Jag läste om don Peppino Diana, prästen som 1994 blev mördad för att han i ett manifest gått ut med att maffian i Neapel förstör livet för så många familjer och att dess ledare inte lever som goda kristna. Nu ser vi ytterligare ett ansikte som vågar träda fram och göra ett val. Trots att Horace Engdahl tydligt framhåller att Svenska Akademien välkomnar Roberto Saviano och Salman Rushdie som författare, inte som offer, när dom deltar i seminariet, som hölls i tisdags förra veckan, för att diskutera vikten av yttrandefriheten, kan i alla fall jag inte låta bli att undra, vad offrar han, vad vinner han, Saviano, när han öppet berättar om Peppino och Camorran i Neapel?
Min elvaåring såg en bild i tidningen, av ovan nämnda författare, hennes omedelbara reaktion, som antagligen är helt grundad på deras utseende, blev: "Fy, va äckliga dom ser ut!" Jag studerar bilden mer ingående och kan inte annat än hålla med henne, kanske inte vad gäller deras personliga utseende utan snarare uttrycket i bilden. Jag kan också förstå varför människor förfasar sig över att skattepengar går till excentriska författares personliga beskydd i form av livvakter och "safe houses", men det är ju inte så enkelt, det handlar om våra demokratiska rättigheter och vår rätt att säga vad vi tycker, yttrandefriheten! ... eller gör det inte det?
Det känns som om det någonstans har blivit så fel, nu igen! I kampen för frihet måste man först skapa sig en stark offentlig identitet, ett högt podie att äntra innan man yttrar sig, annars blir ens kamp fullständigt bortkastad, går rakt ner i rännstenen.
Hur länge till lever Saviano ... ?
lördag 22 november 2008
Nordanvind....fö´låt ström...hrm.
Aj, aj, aj ... Lars ska avstå från hela lönen, det var väl fantastiskt, vilken hedersman han är!!
Det var väl väldigt stort och visar prov på gott ledarskap gentemot postens anställda, det tycker i alla fall Fredrik. Om man tjänar 900 000:-/månad så svider det att avstå, särskilt som man också har en pension på 5 miljoner /år, men man vill ju inte verka girig, säger Lars. Jaa, det var verkligen stort gjort ;-), en hyvens karl är du Lars! ... men jag undrar lite, lite, ursäkta en fattigs enfaldiga fråga, varför gick du med på lönen från början, lade någon en kniv mot din strupe din stackare?
Jag visar ingen bild på Lars, han ser ändå inget vidare ut, istället visar jag en bild av Lars-Gunnar Nordström, han som är konstnär.
Det var väl väldigt stort och visar prov på gott ledarskap gentemot postens anställda, det tycker i alla fall Fredrik. Om man tjänar 900 000:-/månad så svider det att avstå, särskilt som man också har en pension på 5 miljoner /år, men man vill ju inte verka girig, säger Lars. Jaa, det var verkligen stort gjort ;-), en hyvens karl är du Lars! ... men jag undrar lite, lite, ursäkta en fattigs enfaldiga fråga, varför gick du med på lönen från början, lade någon en kniv mot din strupe din stackare?
Jag visar ingen bild på Lars, han ser ändå inget vidare ut, istället visar jag en bild av Lars-Gunnar Nordström, han som är konstnär.
MarchofthePigs?
Snälla någon?! Kommentera det här.... Jag vet inte vad jag ska säga... ?! :-S
Workers tattoo a pig in the "Art Farm" of Belgian conceptual artist Wim Delvoye at the outskirts of Beijing November 20, 2008. Delvoye has staff consisting of local farmers to raise the pigs and professionals to tattoo them with cartoons or symbols. The animals would then be displayed at art exhibitions and their skins sold to collectors after they were slaughtered.
[Agencies] ChinaDaily
tisdag 18 november 2008
kravbananer och AndersB´s ansiktsmask
Nu kan man se små, nästan obetydliga orosryckningar i ansiktsmusklerna på Anders B., när han otydligt upplyser om att ekonomin i Sverige inte är fullt så stabil som tidigare, att många, många människor kommer att bli arbetslösa är troligt, men, det ordnar sig, för .... bla,bla,bla,blä!
Hela världen tycks vingla betänkligt, bilindustirer som är i kris för att dom inte tillverkar miljövänliga bilar, samtidigt som odlingen av sockerbetor till etanoltillverkningen förstör miljön, samtidigt som vi här i Sverige snart kommer att förlora vår rätt till en rimlig lön för de arbeten vi utför. Samtidigt läser jag att det kvittar fullständigt vad vi gör, för Kina ensamt kan få polerna att smälta ner, och hur mycket vi andra än kämpar på med miljörestriktioner så kommer det inte att hjälpa då. I Irak har U.S.A fått rätt att stanna kvar ytterligare tre år, och vad tänker Barack göra åt det då?, och det värsta av allt, Josh Freese ska sluta som trummis i Nine Inch Nails !! Har ni hört!? :-)
Fy ... ja, tusan alltså! Vissa dagar känns det mesta bara såååå hopplöst.
Nu påstås det att årets julklapp kommer att bli en "upplevelse". Va?
Jag tycker vi har nog med upplevelser, och orosmoment, jag önskar mig lite lugn och ro, en aning mer pengar till julgodis och en ny TV vore inte fel, häromveckan ringde en kille från ComHem och ville erbjuda mig ett bra pris på digitalTV-box fram till årsskiftet, det föll på att min TV inte har scartkontakt, den är alltså så gammal att när den tillverkades hade folk inte hört talas om digitalTV. Kanske inte så konstigt att jag så sällan tittar på TV :-).
Men egentligen är det ju bra att folk inte vill ha en massa prylar längre, fast jag tror inte riktigt på det, jag tror att folk har så mycket att det inget mer finns att köpa, och då är också fördelningen av detta ägande väldigt skevt, för jag vet väldigt, väldigt många som har väldigt, väldigt lite prylar, och som aldrig ens kan drömma om att skaffa sig en miljövänlig bil. Fast på Gröna Konsum finns endast kravmärkta bananer, vill man ha annat i bananväg får man gå till Hemköp!
Hela världen tycks vingla betänkligt, bilindustirer som är i kris för att dom inte tillverkar miljövänliga bilar, samtidigt som odlingen av sockerbetor till etanoltillverkningen förstör miljön, samtidigt som vi här i Sverige snart kommer att förlora vår rätt till en rimlig lön för de arbeten vi utför. Samtidigt läser jag att det kvittar fullständigt vad vi gör, för Kina ensamt kan få polerna att smälta ner, och hur mycket vi andra än kämpar på med miljörestriktioner så kommer det inte att hjälpa då. I Irak har U.S.A fått rätt att stanna kvar ytterligare tre år, och vad tänker Barack göra åt det då?, och det värsta av allt, Josh Freese ska sluta som trummis i Nine Inch Nails !! Har ni hört!? :-)
Fy ... ja, tusan alltså! Vissa dagar känns det mesta bara såååå hopplöst.
Nu påstås det att årets julklapp kommer att bli en "upplevelse". Va?
Jag tycker vi har nog med upplevelser, och orosmoment, jag önskar mig lite lugn och ro, en aning mer pengar till julgodis och en ny TV vore inte fel, häromveckan ringde en kille från ComHem och ville erbjuda mig ett bra pris på digitalTV-box fram till årsskiftet, det föll på att min TV inte har scartkontakt, den är alltså så gammal att när den tillverkades hade folk inte hört talas om digitalTV. Kanske inte så konstigt att jag så sällan tittar på TV :-).
Men egentligen är det ju bra att folk inte vill ha en massa prylar längre, fast jag tror inte riktigt på det, jag tror att folk har så mycket att det inget mer finns att köpa, och då är också fördelningen av detta ägande väldigt skevt, för jag vet väldigt, väldigt många som har väldigt, väldigt lite prylar, och som aldrig ens kan drömma om att skaffa sig en miljövänlig bil. Fast på Gröna Konsum finns endast kravmärkta bananer, vill man ha annat i bananväg får man gå till Hemköp!
måndag 17 november 2008
Varför bor dom där ??
November 17, 2008
"It's 90 degrees in November, the full glory and perennial curse of Southern California on fierce display. Devil winds, hill-hopping infernos, smoked mansions, torched trailers, barren freeways, and brilliant sunsets lingering in low-hanging canopies of burnt dreams.Are we all crazy?
Don't live here, says the wind, the trembling earth, the parched land whose natural inclination is to explode in flame every year about now.
But we do."
Så här skriver en journalist angående bränderna i Los Angeles, och jag ser genast artikeln eftersom jag själv ställt mig samma fråga den senaste tiden. Varför bor folk där??!!
Alltså om inte ens hus brinner ner fram på höstkanten så kommer det garanterat en jordbävning endera dagen, och vattnet räcker inte till och det är faktiskt öken precis överallt.
Idag är det troligen inte oljan som lockar längre och vattenbrist hade dom ju redan för 100 år sedan, snarare är det väl filmindustrin, kulturutbudet och tekniken som drar dit folk. En så stor stad, USA´s näst största, kan man förstås inte flytta på hur som helst.
Jag hörde en intervju med en kvinna som bor där och hon sa att det där med alla bränder det hör liksom till, det är man beredd på när man bor här. Från annan källa har jag också fått veta att det är väldigt mycket dyrare att bo i L.A.än på andra ställen runt USA, rent obeskrivligt dyrt faktiskt, vissa flyttar dit och betalar så mycket för boendet att dom inte har råd att köpa mat. Undrar om dom har koll på det där att det förekommer ca 10 000 jordbävningar/år under marken på dom ... och dom betalar för det!
Många fattiga människor i världen bosätter sig i områden som drabbas av naturkatasrofer, dom har ju inget direkt val, (jo, det finns många fattiga även i L.A.,det vet jag), men att rika och välutbildade och kulturella jävla kändisskådisar bor där, det fattar jag inte ... om det inte beror på ren skrytsamhet och en aning dumhet. :-)
Är min fråga befogad? Varför bor dom där??? :-S
Läs gärna lite mer av artikeln:
"Don't build near the kindling, say the voices of common sense.
But we do, for all the wrong reasons and all the known glories. Our winter snowfall is flakes of ash and flame retardant falling on bougainvillea, so it could be worse.
At least the last big quake was a fake -- a Thursday run-through to test our preparedness. Followed immediately, of course, by a genuine, rip-roaring disaster, the kind of astonishing immolation that allows folks across the nation to feel smug despite their black ice and frozen rain.
I could have gone in any direction to find fire victims Sunday. With flames roaring through Montecito, Sylmar, Corona, Anaheim Hills, Yorba Linda, Diamond Bar and elsewhere, thousands of people had fled. Millionaires on the move, trailer park residents out the door in pajamas.
"It has been a harrowing last 2 days," said an e-mail from a Montecito woman named Katherine, sent to loved ones informing them the family had lost six of its seven homes in the Tea fire.
"The fire was so intense that there was no time for anyone to save belongings. My father and stepmother did not even have time to get their wallet -- let alone rescue the pets! It is literally starting over with nothing but the clothes on their backs."
My friend Mark Morocco, an ER doctor, forwarded me a message from one of his colleagues at Olive View Medical Center, which lost all power Saturday night and was partially evacuated. ...."
steve lopez LA times
tisdag 11 november 2008
måndag 10 november 2008
lördag 8 november 2008
Demonbaby
Ok, sorry, jag var kanske lite slö i inlägget nedan, skall förklara mig nu när jag sitter här i lugn och ro på lördagskvällen.
Jag blev lite upprörd när jag läste inlägg på Twitter, från medlemmar i Californien, med uppmaningar om att rösta mot Proposition 8. (Det är genom Demonbaby, Rob Sheridans "alterego", eller vad det nu är, http://twitter.com/demonbaby , som jag kommit att kolla in Twitter ibland. Egentligen fattar jag lika lite av det som jag fattar av Facebook, men det är en annan fråga som jag kan ta upp en annan dag.)
I alla fall, när jag tog reda på vad Proposition 8 var blev jag lite less. I Californien beslutades i Maj i år att alla par skulle ha rätt av gifta sig oavsett kön eller ja, hudfärg och så ... (va fan ska man säga...? :-S ). Nu har alltså Mormonkyrkan, eller vad dom nu är, lyckats få igenom en undantagslag, en proposition 8, där det ska stå att denna rättighet enligt konstitution inte ska gälla för homosexuella. Så är det. Och förslaget har tydligen gått igenom. En kort lycka kan man tycka. :-( T.o.m. verkar det vara lite oklart var Barack Obama står i frågan, vissa påstår att han är mot Prop 8 och vissa vill påstå motsatsen, knivigt.
Nu blev det en del promo Rob Sheridan, men ok då, han är en rätt cool konstnär after all, inte utan anledning att han är NIN´s "art master". Nedan länk till hans sida:
http://www.demonbaby.com/
Jag blev lite upprörd när jag läste inlägg på Twitter, från medlemmar i Californien, med uppmaningar om att rösta mot Proposition 8. (Det är genom Demonbaby, Rob Sheridans "alterego", eller vad det nu är, http://twitter.com/demonbaby , som jag kommit att kolla in Twitter ibland. Egentligen fattar jag lika lite av det som jag fattar av Facebook, men det är en annan fråga som jag kan ta upp en annan dag.)
I alla fall, när jag tog reda på vad Proposition 8 var blev jag lite less. I Californien beslutades i Maj i år att alla par skulle ha rätt av gifta sig oavsett kön eller ja, hudfärg och så ... (va fan ska man säga...? :-S ). Nu har alltså Mormonkyrkan, eller vad dom nu är, lyckats få igenom en undantagslag, en proposition 8, där det ska stå att denna rättighet enligt konstitution inte ska gälla för homosexuella. Så är det. Och förslaget har tydligen gått igenom. En kort lycka kan man tycka. :-( T.o.m. verkar det vara lite oklart var Barack Obama står i frågan, vissa påstår att han är mot Prop 8 och vissa vill påstå motsatsen, knivigt.
Nu blev det en del promo Rob Sheridan, men ok då, han är en rätt cool konstnär after all, inte utan anledning att han är NIN´s "art master". Nedan länk till hans sida:
http://www.demonbaby.com/
Equality
I skuggan av lyckan av att Barack Obama blir USA´s näste president, händer underliga saker i California USA. Man har fått känslan av att människor där blivit lite mer fritänkande, men icke. Vem styr egentligen Californien?I Twitter och Demonbaby, under rubriken "Mormons stole our rights":
"What happened?
On May 16, 2008, the California Supreme Court affirmed that the state constitution, AS IT WAS WRITTEN BY THE FOUNDERS OF THIS STATE MORE THAN 150 YEARS PRIOR, provided official government recognition of all marriages between all couples, regardless of gender.
On November 4, 2008, Proposition 8 amended this constitution to explicitly deny this right to same-sex couples. Nowhere else in either California's constitution or the Federal Constitution are a specific class of rights restricted, to any minority group, for any reason."
Ur LA Times :
"Gays, blacks devided on Proposition 8For many African Americans, it´s not a civil right issue.
By Cara Mia DiMassa and Jessica Garrison
November 8, 2008
For Trebor Healey, a 46-year-old gay man from Glendora, Tuesday's election was bittersweet.
He was thrilled that the nation elected its first African American president. But he was disappointed that black voters, traditionally among the most reliably liberal in the state, voted overwhelmingly to ban same-sex marriage.
He understands that there are differences between the civil rights battles of blacks and gays: For one thing, he notes, gay people have a much easier time blending in. Still, he says, he thinks it's sad that "people do not equate one civil rights struggle with another."
Many black voters didn't see it that way.
"I was born black. I can't change that," said Culver City resident Bilson Davis, 57, who voted for Proposition 8. "They weren't born gay; they chose it," he added, reflecting a commonly held belief that many researchers dispute. "
http://www.latimes.com/news/local/la-me-gayblack8-2008nov08,0,1601616.story
onsdag 5 november 2008
" Is there anyone outthere, who still doubts, that America´s a place where all things are possible... "
Congrats to the American people!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
