Jag har tvekat länge, men nu har jag bestämt mig. Nedan kommer ett inlägg som är mycket kritiskt till hur psykvården fungerar. Texten har jag skrivit efter att jag under många år varit oerhört frustrerad över att det är så svårt att få bra och tillräcklig hjälp när man lider av psykiska besvär eller handikapp. Innehållet är i stort sett helt baserat på egna eller/och vänners erfarenheter, så det är inte från antaganden eller från media.
Jag menar inte att jag har dom rätta lösningarna, jag menar heller inte att allt inom psykiatrin är fel, det har jag inte tillräcklig kunskap om för att kunna bedöma. Det jag vill säga är att en stor del av de människor som söker sig till vården med sina psykiska besvär väldigt ofta blir väldigt illa bemötta och i många fall inte alls blir omhändertagna, det är ett faktum, och det är något vi måste ändra på!
Nu vill jag ha kommentarer till det här inlägget!
Jag vill att ni ska tycka, och sprida ut, och diskutera om det här.
Jag vill att ni ska komma med förslag till bra lösningar!
Kom gärna också med kritik, om den är konstruktiv ....:-).
Jag vill ha en förändring, det är dom värda, alla härliga människor jag känner eller inte känner, som av någon anledning hamnat utanför gemenskapen enbart p.g.a. psykisk trötthet. Psykiatrin måste få en högre "status" och skamstämpeln måste bort! Vem som helst kan drabbas, när som helst:
Vi har hört i media att det skall satsas på psykiatrin, en stor utredning, psykiatrisamordningen, har gjorts, där man konstaterat att pengar och andra resurser måste tillföras för att komma åt problemen som finns och för att människor ska få hjälp. Psykiskt sjuka har generellt blivit felaktigt anklagade för att vara en riskfaktor, att de ligger bakom många av våldsbrotten i samhället. Inte ens det hjälper, ingenting görs tillsynes ändå för att förbättra vården.
I vår stad är det en enorm brist på psykiatriker, ingen tycks vilja arbeta här. Inom slutenvården finns så få platser att endast de allra sjukaste kan få hjälp. Inom öppenvården sållar man bort patienterna grovt, ingen mening med att söka hjälp för en ynka utmattningsdepression eller lite panikångest. Riktiga psykiska sjukdomar man ska lida av när man söker vård, sådana som kan medicineras, det tar inte så mycket tid i anspråk för den överbelastade personalen.
Självmordsfallen är vanligt förekommande, trots att man ber om att få bli omhändertagen blir man hemskickad, antingen direkt eller efter en alldeles för kort tid, och nu talar jag om patienter som tillhör riskgruppen för självmord eller som faktiskt redan gjort försök ett antal gånger. RSMH, (Riksförbundet för Social och Mental Hälsa) har under 2007 haft tre lokala medlemmar som gett upp och tagit sina liv, som vi vet om
Organisationerna som arbetar för de psykiskt sjukas räkning för en seg kamp mot neddragningarna i det solidariska välfärdssamhället. Föreningar som RSMH och IFS borde få betydligt mer stöd, både etiskt/moraliskt, genom att man ser till de sjukas behov, i debatten och samtalen, och ekonomiskt genom att tillsätta mer och kompetent personal, som jobbar nära människan. Kommunen, landstinget, politikerna och framförallt media borde forska lite mer i hur det egentligen ser ut inom psykvården i vår stad. Man har i allmänhet en tendens att inte lyssna på människor som mår dåligt psykiskt.
Jämsides med gruppen psykiskt sjuka finns en stor grupp människor med psykisk utmattning eller psykisk ohälsa. Begreppen här är lite vida och svävande, svårt att tolka vad som är psykisk ohälsa. Många drabbas under en period, många drabbas så pass allvarligt att livet inte längre blir sig likt, ett anpassat arbete eller deltid kan då var vad som passar för att få någorlunda livskvalitet. Som det ser ut idag krävs i sådana fall ett väl fungerande nätverk av frivilligarbetande personer för att kunna ge stöd och för att bygga upp dessa personers självförtroende igen, i vården finns inga sådana resurser.
Psykisk ohälsa betyder inte nödvändigtvis psykisk sjukdom, däremot kan sådan ohälsa leda till långvarig depression om inte individen får den rätta hjälpen. Fortfarande finns en stor rädsla för att tala öppet om problemen, det kombinerat med en undermålig psykvård är förödande och leder ofta till just långa depressioner och tillslut till förtidspension. Samhället tycks föredra att ta kostnader för pensioneringen av människor, som med rätt stöd skulle kunna bidra till samhället, istället för att sätta in resurser som t.ex. individuell och genomtänkt rehabilitering, i god tid.
När man drar ner på personalen inom vården och man inte ordentligt granskar hur den i verkligheten fungerar, när man tar bort personliga kontakter på försäkringskassa och arbetsförmedling, när man överhuvudtaget sparar in på sociala insatser och hjälpmedel i samhället, blir gruppen individer med psykiskt ohälsa och psykisk sjukdom särskilt drabbade.
Utmattningsdepression, eller utbrändhet som det också kallas, syns inte alltid utanpå, omgivningen bedömer ofta personen som helt frisk och ställer således samma krav på honom/henne som på vem som helst. Då man under eller efter en utmattningsdepression lider av en enorm stresskänslighet, förmodligen nedsatt självförtroende och troligen också en hel massa osynliga symptom som, panikångest och andnöd, svettningar och frossa, huvudvärk och magbesvär, kan kontakten med "världen" och samhället bli en fasansfull skräckupplevelse. Plötsligt kan man vara livrädd för att åka buss, inte våga gå in på ett köpcentrum eller en klädbutik, inte våga gå förbi en uteservering där det sitter människor och fikar, inte våga gå över på övergångsstället fall att någon skulle stanna för en, och aldrig kunna bjuda hem gäster eller gå på besök hos vänner.
Tyvärr har många vårdanställda dålig insikt i hur svårt det kan vara att söka som patient när man har dessa besvär. Att få en vårdtid till stånd är inte det lättaste om man t.ex. lider av panikångest och dessutom har dåligt självförtroende, det kan vara nog så besvärligt ändå, det vet vi. När man väl är inne och möts av ett väntrum fyllt av människor kan det leda till att man vänder och går hem. Om det sedan är kö i receptionen där man skall betala sin avgift, kan det också leda till att man vänder och i förlängningen blir skyldig för ett uteblivet läkarbesök.
Man kan fundera över förändringar som skulle kunna underlätta, men risken för särbehandling blir uppenbar. Att lida av ett psykiskt funktionshinder kan många gånger vara likställt med att ha ett fysiskt handikapp, alla vet vi hur handikapporganisationer kämpar för sina medlemmars rättighet till ett värdigt liv och för ett tillgängligt samhälle. Frågan är om inte alla vårdsökande och även alla anhöriga skulle uppskatta alternativa rutiner särskilt inom vården, men lika viktigt, på försäkringskassan. Dessa är instanser där man ständigt har kontakt med sköra människor och sjuka människor, ett större mått av ödmjukhet där efterfrågas bestämt!
Personal inom vården måste vara engagerad och brinna för sin uppgift, ett arbete som ju idag är näst intill övermäktigt att klara av på ett tillfredsställande sätt, men det är nog så viktigt. Den första personalen patienten möter när han/hon träder in på vårdcentralen, personalen som sitter i luckan och frågar vem man är, den personal man kontaktar om man har frågor om rutiner m.m., där är det också väldigt viktigt att medvetenheten finns, det är där den som lider av panikångest i värsta fall vänder och går hem igen.
Inom psykvården och i omhändertagandet av patienter med psykisk ohälsa är kraven på personalen ännu högre. Det är ett absolut måste inom psykiatrin att rätt person är på rätt plats! Det är en förutsättning för att patienterna överhuvudtaget ska må bättre och eventuellt kunna rehabiliteras ut till arbetslivet igen. Undermålig vård och personal med felaktig eller svag kompetens och fallenhet för sin uppgift anser jag är det största skälet till att psykiskt sköra patienter hamnar i förtidspension istället för att tillfriskna. Mer resurser måste sättas in och en detaljerad granskning av vårdinrättningar måste till, gärna med insyn och inflytande från intresse- och handikapporganisationerna, så att pengarna verkligen sätts in på rätt plats.
Jag vill ha en ständigt pågående debatt om och en ständigt pågående granskning av psykvården. Jag önskar också att psykiatrin vore mer öppen för alternativa behandlingsmetoder och att man vore mer självkritisk, jag vill också att man helt ser till varje patients individuella behov och situation. Det vore en enorm vinst för vårt samhälle, både etiskt och ekonomiskt, om vi kunde få ut människor med psykiskt handikapp och psykisk ohälsa i någon form av sysselsättning som ger en tillhörighetskänsla, en känsla av att vara delaktig i ett sammanhang. Norrköping kunde bli ett föredöme i Sverige, Sverige kunde bli ett föredöme i världen. Vi är ju ett rikt land materiellt, vi kunde även bli ett rikt land socialt. Jag vet att vi skulle klara det.
http://www.rsmh.se/oppnav%E4gar.shtml
