fredag 30 januari 2009
Har jag verkligen fatttat det här rätt?
Idag känner jag mig riktigt svensk, sitter och äter fil med musli och läser på mjölkpaketen! Jo, ni läste rätt, jag har lagrad Cheddar på mackan också. :-)
I Östergötland skall närproducerad mjölk och grädde komma ut i affärerna, här hos oss lär det ta ett tag innan mjölken kommer till butiken, men i grannkommunerna söderut finns det snart. Några storbönder har slagit ihop sig och startat ett eget mejeri, vid sidan av "jätten Arla", mjölken hämtas i separata tankbilar, en för varje gård, så man skall t.o.m. kunna välja från vilken enskild bonde man vill handla, synd att man inte kan välja mellan Majros och Doris, det vore ju en rikting tio-poängare!
"Bara det inte blir dyrt så ...", läste jag i en kommentar, men det blir det, flera kronor dyrare än Arla-mjölken, men många dagar färskare också. Storbönderna i Östergötland tror benhårt på sin idé. Det är ju bra ...
Jag läser på mjölkpaketen framför mig, Arla har just lanserat en nyhet, ekologisk mild yoghurt, jag fantiserar vildsint och ställer tyst frågan, "Varför finns det egentligen mjölk som inte är ekologisk?!" Det vore ju bara för Arla att säga, "Vi tar endast emot ekologiskt producerad mjölk, sätt igång och producera!!" Det är det största mejeriet, en viktig jätte, det skulle få genomslag, och folk skulle inte ha något annat val än att köpa det ekologiska, och allt skulle var frid och fröjd och hälsosamt och bra ... Nähe, inte det? ;-)
Vad som istället händer är att små bönder, förlåt, stora bönder går ihop i små bolag och levererar närproducerat, och det är bra, men inte ekologiskt, och dyrt, och bara för den som har råd med grädde på moset. Arla kör fram och tillbaka på vägarna med sin mjölk, det vet vi, dåligt för miljön, massor av onödiga avgasutsläpp, inte bara från Majros och Doris, och vad jag aldrig kunnat fatta är att det tydligen är lönsamt också, håller nere priserna på mjölken?? Hallåååå!! Politikerna vakna, det måste faktiskt vara något fel här!! Om jag köper mjölk av Kalle i Slaka kostar det mer än om jag köper av Östen i Ystad, fast Kalles kossor går alldeles här utanför, i hagen, och Ystad ligger typ 50 mil härifrån!! Fatta!!
Jag faller in i min fantasi igen, "tänk, tänk om dom här ko-bönderna, som just startat ett eget litet mejeri, hade gjort det ekologiskt, hade varit helt, ja helt underbart!"
Nu sitter jag här vid köksbordet och världen har ännu en gång krånglat till sig, jag måste göra ett val men kan inte bestämma mig. Hoppas det tar lång tid innan Östgöta-mjölken kommer till min butik ... och vet ni!? Idag stod en kille precis framför mig vid mejeriavdelningen, och han tog en ekologisk mellanmjölk! Ha! Det var härligt att se, och han gjorde det så självklart, precis som jag gör. Snälla Just a Fair-y, skriv något om det här och ge mig klarhet, du brukar vara klok i det mesta som gäller konsumtion. Kommentera gärna ni andra också! Jag vet inte hur jag ska välja. :-S
I Östergötland skall närproducerad mjölk och grädde komma ut i affärerna, här hos oss lär det ta ett tag innan mjölken kommer till butiken, men i grannkommunerna söderut finns det snart. Några storbönder har slagit ihop sig och startat ett eget mejeri, vid sidan av "jätten Arla", mjölken hämtas i separata tankbilar, en för varje gård, så man skall t.o.m. kunna välja från vilken enskild bonde man vill handla, synd att man inte kan välja mellan Majros och Doris, det vore ju en rikting tio-poängare!
"Bara det inte blir dyrt så ...", läste jag i en kommentar, men det blir det, flera kronor dyrare än Arla-mjölken, men många dagar färskare också. Storbönderna i Östergötland tror benhårt på sin idé. Det är ju bra ...
Jag läser på mjölkpaketen framför mig, Arla har just lanserat en nyhet, ekologisk mild yoghurt, jag fantiserar vildsint och ställer tyst frågan, "Varför finns det egentligen mjölk som inte är ekologisk?!" Det vore ju bara för Arla att säga, "Vi tar endast emot ekologiskt producerad mjölk, sätt igång och producera!!" Det är det största mejeriet, en viktig jätte, det skulle få genomslag, och folk skulle inte ha något annat val än att köpa det ekologiska, och allt skulle var frid och fröjd och hälsosamt och bra ... Nähe, inte det? ;-)
Vad som istället händer är att små bönder, förlåt, stora bönder går ihop i små bolag och levererar närproducerat, och det är bra, men inte ekologiskt, och dyrt, och bara för den som har råd med grädde på moset. Arla kör fram och tillbaka på vägarna med sin mjölk, det vet vi, dåligt för miljön, massor av onödiga avgasutsläpp, inte bara från Majros och Doris, och vad jag aldrig kunnat fatta är att det tydligen är lönsamt också, håller nere priserna på mjölken?? Hallåååå!! Politikerna vakna, det måste faktiskt vara något fel här!! Om jag köper mjölk av Kalle i Slaka kostar det mer än om jag köper av Östen i Ystad, fast Kalles kossor går alldeles här utanför, i hagen, och Ystad ligger typ 50 mil härifrån!! Fatta!!
Jag faller in i min fantasi igen, "tänk, tänk om dom här ko-bönderna, som just startat ett eget litet mejeri, hade gjort det ekologiskt, hade varit helt, ja helt underbart!"
Nu sitter jag här vid köksbordet och världen har ännu en gång krånglat till sig, jag måste göra ett val men kan inte bestämma mig. Hoppas det tar lång tid innan Östgöta-mjölken kommer till min butik ... och vet ni!? Idag stod en kille precis framför mig vid mejeriavdelningen, och han tog en ekologisk mellanmjölk! Ha! Det var härligt att se, och han gjorde det så självklart, precis som jag gör. Snälla Just a Fair-y, skriv något om det här och ge mig klarhet, du brukar vara klok i det mesta som gäller konsumtion. Kommentera gärna ni andra också! Jag vet inte hur jag ska välja. :-S
torsdag 29 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Varning för idiot! ...igen. (inte ett inlägg för psykiskt sköra)
Nu har en händelse uppkommit som jag nog borde kommentera, men det är tusan så svårt, och att det berör två av mina intresseområden gör inte saken lättare, bara mer frustrerande. Tjejen på konstfack som ställde sig på bron och skulle hoppa, har ni läst om henne? Hon blev omhändertagen av polis och tvångsinlagd på psyket, och det visade sig att hon gjort det som en del i ett konstprojekt ... Hoppas ni har bakgrunden annars finns den här: www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1298&a=877532
Jag kan, om jag ska vara ärlig, inte bli annat än nyfiken på vad hon har för planer, hon har stampat in på ett mycket känsligt område och jag tycker det ska bli fantastiskt spännande att se vad det leder till. Jag blir heller inte ett dugg förvånad över reaktionen från sjukhuset, chefen på psyket säger att idén är befängd, och uttrycker sig så här: (citat ur DN) - Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin.
Snacka om att han är nedlåtande och kränkande, typisk psykvårdsmanér !! >:-( , inget att förvånas över. Ett hopp tänds i mitt hjärta när man ser hur han utrycker sig, avslöjar sig, och han gör det offentligt, vilken idiot! Hoppet grusas snart tyvärr, för jag vet ju av erfarehet att dom där alltid vinner i alla fall, psykpatienter har inget direkt människovärde som vi vet, om dom opponerar sig kan man alltid mena att dom är psykiskt instabila, att dom kommer att ta sitt förnuft till fånga till slut, och komma krypande till korset och be om sin medicin och om att få bli intagna. Men han, idioten till chef på psyket, han kommer alltid att sitta där på sin tron och styra över krakarna, i evighet, och knapra sitt litium ... som ha skriver ut till sig själv och tillhandahålls helt gratis, medan vi arbetslösa nollor får betala för detsamma. Ojdå, vilken vändning det här inlägget tog, någon slags inbyggd latent ilska där tror jag, som just pös ut verkar det. :-)
Jo visst, tack kära konstfackelev, för att du försöker, och tur hade du, som lyckades komma ut därifrån i tid. Jag hoppas innerligt att detta ditt tilltag kommer att ge resultat, jag är som sagt nyfiken så jag spricker.
Sen kan man även diskutera frågan om polisanmälan, jo, kanske det, men historien förtäljer faktiskt inte hur poliserna agerade, vet vi t.ex.om hon hade för avsikt att hamna på psyket? Hur skulle du, eller jag, reagera om flera främmande människor beter sig på ett auktoritärt sätt och tvingar oss in i en bil bara för att vi är ledsna och förtvivlade, tänkte bara ... Vi vet som sagt inte hur polisen betedde sig, vad vi däremot vet är att många poliser känner stor oro inför situationer med psykiskt sjuka människor, kanske trodde dom på allvar att hon skulle försöka döda dom, dra upp en kniv och hugga till!!! Wow! Vi vet som sagt inte.
Underligt är det också hur intressant det är att polisanmäla för att tjejen i onödan utnyttjat sjukhusets resurser, om jag vill polisanmäla sjukhuset för att jag inte vid behov tillåts nyttja dess resurser, då skulle dom bara skratta åt mig och ingen jäkel skulle bry sig, det skulle avskrivas direkt, trots att det är något som händer betydligt oftare än konstfackselever kliver upp på broar.
Sen kan man fundera kring frågan om vad konst är. Ja, vad är konst? I det här fallet skiter jag i det, någon skrev på Newsmill "konst är viktig skit!", jo du, är inte psykvården ännu viktigare skit kanske, skiten att ta hand om människor i kris, människor som mår jävligt dåligt, människor som är svaga och rädda och sköra, och där jobbar dom värsta idioterna!! ... i psykvården, där jobbar dom riktiga psykfallen, dom riktigt svaga, dom som behöver någon att trampa på för att må bra. Tänk på det. Men visst, visst är konst serious shit too.
Jag kan, om jag ska vara ärlig, inte bli annat än nyfiken på vad hon har för planer, hon har stampat in på ett mycket känsligt område och jag tycker det ska bli fantastiskt spännande att se vad det leder till. Jag blir heller inte ett dugg förvånad över reaktionen från sjukhuset, chefen på psyket säger att idén är befängd, och uttrycker sig så här: (citat ur DN) - Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla i stället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation, säger Eberhard till Dagens Medicin.
Snacka om att han är nedlåtande och kränkande, typisk psykvårdsmanér !! >:-( , inget att förvånas över. Ett hopp tänds i mitt hjärta när man ser hur han utrycker sig, avslöjar sig, och han gör det offentligt, vilken idiot! Hoppet grusas snart tyvärr, för jag vet ju av erfarehet att dom där alltid vinner i alla fall, psykpatienter har inget direkt människovärde som vi vet, om dom opponerar sig kan man alltid mena att dom är psykiskt instabila, att dom kommer att ta sitt förnuft till fånga till slut, och komma krypande till korset och be om sin medicin och om att få bli intagna. Men han, idioten till chef på psyket, han kommer alltid att sitta där på sin tron och styra över krakarna, i evighet, och knapra sitt litium ... som ha skriver ut till sig själv och tillhandahålls helt gratis, medan vi arbetslösa nollor får betala för detsamma. Ojdå, vilken vändning det här inlägget tog, någon slags inbyggd latent ilska där tror jag, som just pös ut verkar det. :-)
Jo visst, tack kära konstfackelev, för att du försöker, och tur hade du, som lyckades komma ut därifrån i tid. Jag hoppas innerligt att detta ditt tilltag kommer att ge resultat, jag är som sagt nyfiken så jag spricker.
Sen kan man även diskutera frågan om polisanmälan, jo, kanske det, men historien förtäljer faktiskt inte hur poliserna agerade, vet vi t.ex.om hon hade för avsikt att hamna på psyket? Hur skulle du, eller jag, reagera om flera främmande människor beter sig på ett auktoritärt sätt och tvingar oss in i en bil bara för att vi är ledsna och förtvivlade, tänkte bara ... Vi vet som sagt inte hur polisen betedde sig, vad vi däremot vet är att många poliser känner stor oro inför situationer med psykiskt sjuka människor, kanske trodde dom på allvar att hon skulle försöka döda dom, dra upp en kniv och hugga till!!! Wow! Vi vet som sagt inte.
Underligt är det också hur intressant det är att polisanmäla för att tjejen i onödan utnyttjat sjukhusets resurser, om jag vill polisanmäla sjukhuset för att jag inte vid behov tillåts nyttja dess resurser, då skulle dom bara skratta åt mig och ingen jäkel skulle bry sig, det skulle avskrivas direkt, trots att det är något som händer betydligt oftare än konstfackselever kliver upp på broar.
Sen kan man fundera kring frågan om vad konst är. Ja, vad är konst? I det här fallet skiter jag i det, någon skrev på Newsmill "konst är viktig skit!", jo du, är inte psykvården ännu viktigare skit kanske, skiten att ta hand om människor i kris, människor som mår jävligt dåligt, människor som är svaga och rädda och sköra, och där jobbar dom värsta idioterna!! ... i psykvården, där jobbar dom riktiga psykfallen, dom riktigt svaga, dom som behöver någon att trampa på för att må bra. Tänk på det. Men visst, visst är konst serious shit too.
måndag 26 januari 2009
torsdag 22 januari 2009
Ontario, here we come ...
The Nice Blog Award, som jag fick av Just a Fair-y, har nu spridit sig till Canada och bloggen "Hungry Zombie Couture". Kolla själva!!
http://hungryzombiecouture.blogspot.com/
Jag har ingen aning om vad tjejen skriver, men det verkar vara en populär blogg med många kommentarer, så nu är det dags att få reda på lite om hur det är att leva i Ontario, kallt antar jag helt spontant :-).
http://hungryzombiecouture.blogspot.com/
Jag har ingen aning om vad tjejen skriver, men det verkar vara en populär blogg med många kommentarer, så nu är det dags att få reda på lite om hur det är att leva i Ontario, kallt antar jag helt spontant :-).
onsdag 21 januari 2009
Damma av dig och ryck upp dig!!!
"Starting today, we must pick ourselves up, dust ourselves off, and begin again the work of remaking America." President Obama
Många kommenterar idag på sina bloggar, tycker och önskar sig. Jag har varit väldigt tjatig med presidentvalet under hela hösten, och hade väl egentligen tänkt ligga lågt idag. Jag blir smittad hur jag än gör, måste skriva nå´t.
Jag och en vän var igår mycket eniga om att Barack Obama troligen kommer att bli en väldigt tuff president, mot alla. Han kommer att ställa krav på och förvänta sig handling av personerna i hans närhet och hela världen. Hans båda döttrar får säkerligen veta hur man skall uppföra sig och vad man ska prestera i livet. Han har ett år på sig, påstår experterna på politiskt taktik, under detta år kommer folk att göra som han säger till dom att göra, sen får man se, bara att hoppas på att han gör dom rätta valen och tar dom rätta besluten.
Världen har så enormt stora förväntningar att det nästan inte är uppnåeligt för en enda man att genomföra, men när det gäller USA så är det just en enda man som genomför saker och ting, hur nu det går till. Well, det är bara att vänta och se, genomför han hälften av det han lovat så är ju det gott nog, och trots att man nästan längtade efter att bli amerikan när man lyssande till hans tal, så känner man en respekt inför vad stormakten i väst kan ta sig till med, historien tvättar man inte bort så lätt. "Obama da Man...", som en läsare av SFGate postat på pics communityn. Just det, "Mannen".
Många kommenterar idag på sina bloggar, tycker och önskar sig. Jag har varit väldigt tjatig med presidentvalet under hela hösten, och hade väl egentligen tänkt ligga lågt idag. Jag blir smittad hur jag än gör, måste skriva nå´t.
Jag och en vän var igår mycket eniga om att Barack Obama troligen kommer att bli en väldigt tuff president, mot alla. Han kommer att ställa krav på och förvänta sig handling av personerna i hans närhet och hela världen. Hans båda döttrar får säkerligen veta hur man skall uppföra sig och vad man ska prestera i livet. Han har ett år på sig, påstår experterna på politiskt taktik, under detta år kommer folk att göra som han säger till dom att göra, sen får man se, bara att hoppas på att han gör dom rätta valen och tar dom rätta besluten.
Världen har så enormt stora förväntningar att det nästan inte är uppnåeligt för en enda man att genomföra, men när det gäller USA så är det just en enda man som genomför saker och ting, hur nu det går till. Well, det är bara att vänta och se, genomför han hälften av det han lovat så är ju det gott nog, och trots att man nästan längtade efter att bli amerikan när man lyssande till hans tal, så känner man en respekt inför vad stormakten i väst kan ta sig till med, historien tvättar man inte bort så lätt. "Obama da Man...", som en läsare av SFGate postat på pics communityn. Just det, "Mannen".
lördag 17 januari 2009
Spela boll mitt i vintern, eller, mysko bananskal
Vi har ett ställe i stan som heter Bollspelaren. Antagligen spelar man boll där, normalt sett, vi har kommit att besöka stället av en annan anledning, skridskoåkning. Det ligger på lagom promenadavstånd hemifrån, men vägen dit och miljön runtomkring anses som onormalt tråkig enligt min 11-åring. Ok, jag fattar, "industri"-område, halvt övergivna tegelbyggnader, ödetomter, gamla omålade plank, mycket trafik, bilar parkerade där man skall gå ... och det värsta av allt, det påminner om ett idrottsställe, och det gillar inte min 11-åring alls. "Men åka skridskor är ju inte idrott", försöker jag, "jo konståkning", svarar hon bestämt, och jag får ge mig. (funderade tyst på varför hon inte nämnde ishockey... ? :-S)
Jag läste på en blogg, för inte alls länge sedan, om skridskobanor i centrum, bloggaren hade tydligen upplevt en så´n. Jag kan påminna mig nå´n film jag sett, där skådespelarna roar sig med skridskoåkning, Central Park i New York kanske, en romantisk företeelse där människor snurrar omkring i sina varma pälskappor och annat käckt som folk i storstädernas city klär sig i. Kanske vore det nå´t, en isbana nere på Tyska Torget, man kunde halka omkring i sina jeans och sin vinterkappa bara sådär på en kafferast eller på en lunch date, inte behöva trängas med sport-nördarna i sina termo overaller och annan långfärdsutrustning i senaste design, och känna sig off.
Vi var i alla fall där, på Bollspelaren, när 11-åringen plötsligt säger med en svårtydd min, "Akta dig så du inte halkar.. ", hon sneglar ner mot marken. "Ha,ha,ha", säger jag lite löjligt men inser strax att jag står med foten alldeles intill ett bananskal. "Ha, ha, ha", säger jag, nu ännu löjligare, och inser att jag fått ett uppslag till bloggen! När jag tittar runt på marken så ser jag en hel del bananskal, i alla olika tillstånd mot förruttnelse, eller möjligen förfrysning :-), liggande på marken. Vårt samtalsämne vid matbordet på lördagskvällen blev naturligtvis, "Varför ligger det så mycket bananskal kring isbanan på Bollspelaren?". Frågan är nog om jag inte kommer att plåga mina bloggläsare med en enkätfråga i ämnet, passa på att fundera över ett bra svar så länge. Kommentarer uppmuntras som vanligt :-)!!!!
Jag läste på en blogg, för inte alls länge sedan, om skridskobanor i centrum, bloggaren hade tydligen upplevt en så´n. Jag kan påminna mig nå´n film jag sett, där skådespelarna roar sig med skridskoåkning, Central Park i New York kanske, en romantisk företeelse där människor snurrar omkring i sina varma pälskappor och annat käckt som folk i storstädernas city klär sig i. Kanske vore det nå´t, en isbana nere på Tyska Torget, man kunde halka omkring i sina jeans och sin vinterkappa bara sådär på en kafferast eller på en lunch date, inte behöva trängas med sport-nördarna i sina termo overaller och annan långfärdsutrustning i senaste design, och känna sig off.
Vi var i alla fall där, på Bollspelaren, när 11-åringen plötsligt säger med en svårtydd min, "Akta dig så du inte halkar.. ", hon sneglar ner mot marken. "Ha,ha,ha", säger jag lite löjligt men inser strax att jag står med foten alldeles intill ett bananskal. "Ha, ha, ha", säger jag, nu ännu löjligare, och inser att jag fått ett uppslag till bloggen! När jag tittar runt på marken så ser jag en hel del bananskal, i alla olika tillstånd mot förruttnelse, eller möjligen förfrysning :-), liggande på marken. Vårt samtalsämne vid matbordet på lördagskvällen blev naturligtvis, "Varför ligger det så mycket bananskal kring isbanan på Bollspelaren?". Frågan är nog om jag inte kommer att plåga mina bloggläsare med en enkätfråga i ämnet, passa på att fundera över ett bra svar så länge. Kommentarer uppmuntras som vanligt :-)!!!!
Snart tar han över ...
Nu är det dags för ett lite lättsammare inlägg. På tisdag ska Obama blir president, det kommer väl att sändas direkt över hela världen kan jag tro. Har man gott om legobitar däremot, så kan man uppleva händelsen hemma vid köksbordet, eller, ja ... så många bitar har man kanske inte när jag tänker efter. Men vissa har, kolla in bilderna nedan, jag hittade dom i DailyTelegraph:
Här kommer presidenten och hans fru, och folket står längs vägen och hurrar!!
Här är bilder från själva ceremonin utanför Vita Huset, hela världen väntar på att han skall svära eden och hålla sitt öppningsanförande.
Här svär Obama president eden, hans fru och barn står bakom honom.
Jag lärde mig ett nytt ord på engelska: Inaugural = öppningsanförande :-) ... låter för mig som något helt annat, men det kan vi ta i ett annat inlägg ... ;-).
Här kommer presidenten och hans fru, och folket står längs vägen och hurrar!!
Här är bilder från själva ceremonin utanför Vita Huset, hela världen väntar på att han skall svära eden och hålla sitt öppningsanförande.
Här svär Obama president eden, hans fru och barn står bakom honom.Jag lärde mig ett nytt ord på engelska: Inaugural = öppningsanförande :-) ... låter för mig som något helt annat, men det kan vi ta i ett annat inlägg ... ;-).
tisdag 13 januari 2009
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=3561&a=872981
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=871928
Ur DN 2009-01-13:
"Ett nytt monster föds i Gaza
Israel skapar nu nya terrorister
www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=871928
Ur DN 2009-01-13:
"Ett nytt monster föds i Gaza
Israel skapar nu nya terrorister
Jag var på plats när det första palestinska upproret, intifadan, inleddes i Gaza för 21 år sedan: en spontan folkrensning mot ockupationen. Stenar mot skarpa skott. Kvinnor och barn mot soldater. Jag glömmer aldrig skriken i det överfulla Shifasjukhuset. En pappa som kom rusande med sitt redan döda barn i famnen. Ropen på hämnd. Drömmen om en egen stat. Det var så Hamas bildades. De muslimska bröderna hade uppmuntrats av den israeliska ockupationsmakten sedan början av 1980-talet. Israels underrättelsetjänst odlade de "fromma männen i moskéerna" som en motvikt till "terroristerna" i PLO. Intifadan förändrade allt. Det muslimska brödraskapet radikaliserades under Israels övervåld, dess mål blev en islamisk palestinsk stat, dess medel väpnad kamp: Israel skulle förintas.
Fem år tidigare invaderade Israel Libanon. Målet var att krossa PLO. Israel välkomnades till en början av den lokala shiitiska befolkningen, som avskydde den väpnade palestinska närvaron. Men Israels massiva våld och 18 år långa ockupation drabbade även de fattiga shiabönderna, tiotusentals tvingades fly norrut: så skapades kåkstäderna, de södra förorterna till Beirut. Där föddes Hizbollah, i dag Israels svåraste fiende.
Varje gång Israels Ledare har använt militärt övervåld för att "skapa säkerhet" har det i stället lett till nya, allt farligare fiender. I Gaza växer i denna onda tid ett nytt monster; de ångestfyllda skriken hörs åter från Shifasjukhuset, över 200 palestinska barn har hittills dödats.
Verkliga Israelvänner tar avstånd från kriget i Gaza. Massdödandet av palestinier gör den judiska staten mer osäker. 41 års ockupation är 41 år av våld, som skapat misär, desperation och terrorism. Generationer israeliska pojkar och flickor har kastat bort sin ungdom på att misslyckas med att kuva det palestinska folket. Om Israels ledare verkligen ville uppnå fred och säkerhet skulle de söka samtal med fienden. De skulle acceptera att palestinierna väljer sina egna representanter, på samma sätt som PLO erkändes på 1990-talet. Men Israels regering fruktade att förlora parlamentsvalet om några veckor om den valt dialog i stället för anfall.
Det krävs större mod att tala fred än att föra krig."
Fem år tidigare invaderade Israel Libanon. Målet var att krossa PLO. Israel välkomnades till en början av den lokala shiitiska befolkningen, som avskydde den väpnade palestinska närvaron. Men Israels massiva våld och 18 år långa ockupation drabbade även de fattiga shiabönderna, tiotusentals tvingades fly norrut: så skapades kåkstäderna, de södra förorterna till Beirut. Där föddes Hizbollah, i dag Israels svåraste fiende.
Varje gång Israels Ledare har använt militärt övervåld för att "skapa säkerhet" har det i stället lett till nya, allt farligare fiender. I Gaza växer i denna onda tid ett nytt monster; de ångestfyllda skriken hörs åter från Shifasjukhuset, över 200 palestinska barn har hittills dödats.
Verkliga Israelvänner tar avstånd från kriget i Gaza. Massdödandet av palestinier gör den judiska staten mer osäker. 41 års ockupation är 41 år av våld, som skapat misär, desperation och terrorism. Generationer israeliska pojkar och flickor har kastat bort sin ungdom på att misslyckas med att kuva det palestinska folket. Om Israels ledare verkligen ville uppnå fred och säkerhet skulle de söka samtal med fienden. De skulle acceptera att palestinierna väljer sina egna representanter, på samma sätt som PLO erkändes på 1990-talet. Men Israels regering fruktade att förlora parlamentsvalet om några veckor om den valt dialog i stället för anfall.
Det krävs större mod att tala fred än att föra krig."
lördag 10 januari 2009
Gör det någon nytta ...?
Vi var väl inte till mycket nytta känns det som, många människor gick med men det borde varit fler, det kunde varit fler. Flaggorna lyste upp torget nedanför rådhuset, vi såg dom på långt håll, sen stod vi där ledsna och arga, förväntansfulla och uppgivna medan våra fötter trampade och skorna halkade på den smältande isen som uppstått under de få dagar då vi haft riktiga vintertemperaturer utomhus. Det är inte som där, här, där är varmt och här är vinter, där brinner staden och där blöder barnen, medan vi lugnt promenerar genom centrum med flaggor och plakat, vi ropar, men hörs det ... Här kan man skönja ljudet av ett flygplan som just startat från flygplatsen och svävar iväg ovanför det gråa molntaket, medan där viner bombplanen ständigt över himlen och sprider en obeskrivlig fasa bland människorna.
Hur kan vi tro att vi gör någon skillnad, där vi går, utom möjligen för dom som kommit hit, därifrån, som har har familj och släktingar kvar, men vi måste tro, vi måste gå, för vi har en kraft inom oss som säger att någonting är så fel, så väldigt, väldigt fel. Vi går, jag går, och känner en viss samhörighet åtminstone med dom andra som går, bekanta ansikten, goda vänner, vanliga medborgare i vår stad sida vid sida med förtvivlade palestinier, kanske med rötter i just Gaza. Någonstans känns det så litet just här, så lite vi kan påverka, så stor världen är.
Så starka krafterna är som driver människor till krig, t.o.m. här och nu i demonstrationståget, i parken där vi samlas, kan man känna spänningen i luften, någon vill avlägsna svenska flaggan, någon skriker "Israel-mördare!". Talarna på podiet försöker mana till fredstankar och samtal, försöker visa på vad den här samlingen vill syfta till, fred, medmänsklighet, folkrätten, inte konflikt. Men man känner hur svårt det är, hur ilskan kokar hos människorna, hur tålamodet sinar och våldet ligger i luften och pyr, här, i vår stad, i vår trygghet, har något hemskt smugit sig in. Vi tvingas att ta ställning, att göra ett hopplöst val mellan svart och vitt, trots att det varken finns svart eller vitt ... det finns bara grått, vintergrått.
När manifestationen avslutats bryter vi upp, på håll kan jag se flaggorna fortfarande vaja och höra en grupp människor fortfarande ropa och nedanför torget ser jag polisbilen stå, den som följt oss på vägen, två polismän en man och en kvinna står en bit ifrån och samtalar lugnt. Vi går nerför gatan och möter ett par i medelåldern som är ute på lördagsshopping i centrum. Hon ser polisbilen och påpekar undrande för sin man att, nu är dom ute igen, nu är det bråk någonstans. När vi precis passerat paret hör jag mannen säga "Jaha, det är dom där palestinierna, då förstår jag varför dom står där, polisen."
Och jag förstår visst, varför vi inte var fler som deltog i manifestationen.
Jag var så glad att se flera av mina vänner där idag, inte bara dom jag umgås med genom politiken utan även ni andra var där. Det var en blandad samling människor, kulturarbetare, kommunanställda, arbetslösa, studenter, sjukpensionärer, politiskt aktiva såklart, från fler partier och från flera städer, och representanter från Palestinska föreningen, också såklart. Känns trist att läsa de så kallade "liberala" kommentarerna, som vill påstå att mötet enbart präglades av Hamas och Hizboullahanhängare, att vi som var där var pro terrorism, vad ska man säga, meningslöst att ens försöka bemöta dessa röster, men jag måste ändå uttrycka min besvikelse över att dom finns här i vår kommun och på högt uppsatta poster. :-( Vi kämpar vidare för ett mer humant och medmänskligt samhälle.
Hur kan vi tro att vi gör någon skillnad, där vi går, utom möjligen för dom som kommit hit, därifrån, som har har familj och släktingar kvar, men vi måste tro, vi måste gå, för vi har en kraft inom oss som säger att någonting är så fel, så väldigt, väldigt fel. Vi går, jag går, och känner en viss samhörighet åtminstone med dom andra som går, bekanta ansikten, goda vänner, vanliga medborgare i vår stad sida vid sida med förtvivlade palestinier, kanske med rötter i just Gaza. Någonstans känns det så litet just här, så lite vi kan påverka, så stor världen är.
Så starka krafterna är som driver människor till krig, t.o.m. här och nu i demonstrationståget, i parken där vi samlas, kan man känna spänningen i luften, någon vill avlägsna svenska flaggan, någon skriker "Israel-mördare!". Talarna på podiet försöker mana till fredstankar och samtal, försöker visa på vad den här samlingen vill syfta till, fred, medmänsklighet, folkrätten, inte konflikt. Men man känner hur svårt det är, hur ilskan kokar hos människorna, hur tålamodet sinar och våldet ligger i luften och pyr, här, i vår stad, i vår trygghet, har något hemskt smugit sig in. Vi tvingas att ta ställning, att göra ett hopplöst val mellan svart och vitt, trots att det varken finns svart eller vitt ... det finns bara grått, vintergrått.
När manifestationen avslutats bryter vi upp, på håll kan jag se flaggorna fortfarande vaja och höra en grupp människor fortfarande ropa och nedanför torget ser jag polisbilen stå, den som följt oss på vägen, två polismän en man och en kvinna står en bit ifrån och samtalar lugnt. Vi går nerför gatan och möter ett par i medelåldern som är ute på lördagsshopping i centrum. Hon ser polisbilen och påpekar undrande för sin man att, nu är dom ute igen, nu är det bråk någonstans. När vi precis passerat paret hör jag mannen säga "Jaha, det är dom där palestinierna, då förstår jag varför dom står där, polisen."
Och jag förstår visst, varför vi inte var fler som deltog i manifestationen.
Jag var så glad att se flera av mina vänner där idag, inte bara dom jag umgås med genom politiken utan även ni andra var där. Det var en blandad samling människor, kulturarbetare, kommunanställda, arbetslösa, studenter, sjukpensionärer, politiskt aktiva såklart, från fler partier och från flera städer, och representanter från Palestinska föreningen, också såklart. Känns trist att läsa de så kallade "liberala" kommentarerna, som vill påstå att mötet enbart präglades av Hamas och Hizboullahanhängare, att vi som var där var pro terrorism, vad ska man säga, meningslöst att ens försöka bemöta dessa röster, men jag måste ändå uttrycka min besvikelse över att dom finns här i vår kommun och på högt uppsatta poster. :-( Vi kämpar vidare för ett mer humant och medmänskligt samhälle.
fredag 9 januari 2009
kort kommentar om Kriget
Egentligen vet jag inte vad jag ska skriva, många andra skriver så bra och så mycket. Först tänkte jag inte alls kommentera mer än att lägga ut lite bilder och länkar, det finns inga ord, känns det som ...
Jag har följt inlägg och kommentarer på lokala tidningens bloggar, och det förvånar mig, och stör mig, hur litet engagemanget är hos vissa. Vad som också stör mig är de ilskna kommentarerna som uppstår, vi här uppe i lilla Sverige som lever i fred kan bli så uppretade på varandras åsikter att man blir mållös. När inte ens vi kan diskutera sakligt, hur kan vi då förvänta oss att andra ska kunna det.
En och annan håller envist fast vid att "Israel lämnat Gaza", ett påstående som jag personligen inte begriper varifrån det kommer, och det är klart att har man den övertygelsen så ser situationen helt annorlunda ut än vad den gör för oss andra. Hur man än vrider och vänder, vem som än har rätt eller fel, så kommer man aldrig ifrån att Israel har så ofantlig mycket mer resurser att tillgå än den Palestinska sidan, det är det som är det avgörande för mig. Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll ... hm, något jag talat om i tidigare inlägg.
Jag är övertygad om att makten till förändring i Israel/Palestina-konflikten ligger hos Israel, just på grund av att dom har makten. Diskussionen om vems felet är och hur lösningen kan vara, kan hållas igång i oändlighet, men det är trots allt så att människor som inte tillåts så pass mycket frihet att dom har en möjlighet att försörja sig och skaffa mat för dagen, ja som till och med blir fråntagna sina hem, dom kommer att fortsätta svälta, fortsätta skrika och fortsätta sätta sin tilltro till den som räcker ut en hand till hjälp oavsett om de är politiker, FN-strykor eller så kallade terroristorganisationer. Ingen kan väl förvänta sig något annat, det vore enfaldigt.
Jag har följt inlägg och kommentarer på lokala tidningens bloggar, och det förvånar mig, och stör mig, hur litet engagemanget är hos vissa. Vad som också stör mig är de ilskna kommentarerna som uppstår, vi här uppe i lilla Sverige som lever i fred kan bli så uppretade på varandras åsikter att man blir mållös. När inte ens vi kan diskutera sakligt, hur kan vi då förvänta oss att andra ska kunna det.
En och annan håller envist fast vid att "Israel lämnat Gaza", ett påstående som jag personligen inte begriper varifrån det kommer, och det är klart att har man den övertygelsen så ser situationen helt annorlunda ut än vad den gör för oss andra. Hur man än vrider och vänder, vem som än har rätt eller fel, så kommer man aldrig ifrån att Israel har så ofantlig mycket mer resurser att tillgå än den Palestinska sidan, det är det som är det avgörande för mig. Är man väldigt stark måste man också vara väldigt snäll ... hm, något jag talat om i tidigare inlägg.
Jag är övertygad om att makten till förändring i Israel/Palestina-konflikten ligger hos Israel, just på grund av att dom har makten. Diskussionen om vems felet är och hur lösningen kan vara, kan hållas igång i oändlighet, men det är trots allt så att människor som inte tillåts så pass mycket frihet att dom har en möjlighet att försörja sig och skaffa mat för dagen, ja som till och med blir fråntagna sina hem, dom kommer att fortsätta svälta, fortsätta skrika och fortsätta sätta sin tilltro till den som räcker ut en hand till hjälp oavsett om de är politiker, FN-strykor eller så kallade terroristorganisationer. Ingen kan väl förvänta sig något annat, det vore enfaldigt.
onsdag 7 januari 2009
tisdag 6 januari 2009
Bilderna ovan från en demonstration i Tel Aviv nu i veckan, där 10 000 Israeler protesterade mot kriget och ockupationen i Gaza. Ur bloggen på Palestinagruppernas hemsida.
http://palestinagrupperna.wordpress.com/
http://www.palestinagrupperna.se/
http://www.newsmill.se/artikel/2009/01/06/vill-israel-utplana-det-palestinska-folket-i-gaza
http://english.aljazeera.net/
(Här i Norrköping manifestation på torsdag den 8/1 kl 17.00. i Hörsalsparken !! "Norrköpingsbor mot Krig" )
OBS !! Rättelse: Norrköping lördag den 10/1 samling kl 12.00 på Tyska Torget. Palestinska föreningen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet arr. Lars Stjärnqvist och Torbjörn Björlund talar.
fredag 2 januari 2009
Nice blogg ... ?
Just a Fair-y har givit mig ett pris för att jag har en trevlig blogg, som hon tycker. Tack, Just a Fair-y. I´m delighted!!!
Med priset följer en del åligganden, hm, som jag inte riktigt vet hur jag skall kunna förverkliga. Det här priset passar, som jag ser det, för att ge till enskilda personer med personliga bloggar. Jag vet inte om jag läser så värst många så´na, mer än Just a Fair-y förstås, och nu på sista tiden den här intressanta herr Barregren som jag lärt känna genom henne, eller i alla fall hans blogg har jag lärt känna. :-)
Sen har jag ju Anders förstås, men hans blogg börjar bli så tjatig om vad han och hans polare skojar om på helgerna numera, mer som ett forum för hälsningar och skvaller, så jag vet inte riktigt... ;-) Fast jag gillar hans musikinslag, särskilt när det är Thåström eller "Diggiimojja" (obs, mellan Anders och mej var det där sista, jag kan aldrig komma ihåg namnet på gubben :-) ). Tack vare Anders vågade jag själv börja blogga, så han är verkligen värd en eloge! Bloggen heter Anderstankar och ligger redan som länk i min blogg.
Jag har ju min vän i Washington förstås, hon har en verkligt personlig blogg som jag varmt rekommenderar. Kräver en del kunskaper i Engelska då förstås, men det har ni väl, damen ifråga är väldigt litterär och skriver historier med gamla antika Engelska ord och så. Fattar man inte kan man alltid skriva till henne och fråga, då blir hon jätteglad! Gillar man magdans skall man definitivt kolla in henne, magdans med lite "goth"-stuk är vad som gäller där. Hon heter JustMeriMaat och bloggen heter "In Flux", länken ligger i min blogg.
Annars är jag en sån där som hoppar runt lite här och där på nätet, verkligen surfar alltså. Dom sidor jag regelbundet läser är NT, DN, Newsmill, Ali Esbati, Nine Inch Nails, Daily Telegraph och LATimes m.fl., lite svårt att ge så´na ett "Nice Blogg Pris", dom behöver det för övrigt inte heller.
Jo, jag tror jag ska ge priset till en liten tjej också, en tjej som älskar The Ark!! Hon har just startat en blogg, har filmat sin hamster och visar bild på sin lånehund. Den heter: www.myarkworld.blogspot.com.
Så var det med det. Mors.
torsdag 1 januari 2009
Det handlar i grund och botten helt och hållet om förtroende
Han frågade om jag hade självmordstankar, dom gör ofta det, läkarna som arbetar i psykiatrin, särskilt dom som jobbar på en enhet där statistiskt sett folk tagit livet av sig lite för många gånger, gått över genomsnittet i landet. Dom frågar, och av någon underlig anledning tror dom att om jag vill ta livet av mig så kommer jag att berätta det, innan, för läkaren ... :-S
Den här han frågade alltså mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Hm, näe, jag tycker inte riktigt att jag har den möjligheten, jag har barn", blev svaret. Tror inte han förstod vad jag menade, det att självmord inte är ett alternativ när man är ensam mor, i så fall måste det även innefatta barnmord, och ett sånt beslut ligger ju betydligt längre bort i depressionernas dimmhöljda landskap än ett enkelt och simpelt självmord. Han skrev bara.
Sen frågade han varför jag inte ville äta medicin längre. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Dom hjälper inte, medicinerna." Han skrev. Han frågade vilka mediciner jag ätit. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Det minns jag faktiskt inte, det var flera år sedan, jag slutade när jag blev ensamstående mamma." Han satt tyst och tittade på mig, jag bannade plötsligt mig själv för att jag glömt namnen på medicinerna, jag sa: "antidepressiva". ... "Jo", sa han, rättade till sig lite i stolen och nämnde namnet på den sort jag ätit sista gången. Jag tittade på honom, och började allvarligt undra vad han höll på med.
Jag sa att de tidigare gångerna, då jag träffat läkare, har dom rekommenderat någon form av terapi, men av någon anledning anser inte den nuvarande enheten att det skulle passa mig. Han reste sig då och läste i journalen med hjälp av datorn, sa, "Det är svårt att riktigt förklara dina problem, det ligger i din personlighet ... suck". Jag sa att "Det vet jag, jag har fått det förklarat för mig." Jag tänkte, såklart inte mediciner hjälper, om det inte är så att man har lust att förändra någons personlighet, som min då ...?
Han frågade varför jag inte vill prova medicin igen. Jag tänkte att det frågade han nyss och det står i journalen, för övrigt har ingen inom vården frågat mig varken vad jag vill eller hur jag mår sedan två år tillbaka. Jag svarade, så lugnt jag kunde, att medicinen hittills inte hjälpt mig och att jag haft väldiga besvär av biverkningar. Han frågade på vilket sätt. Jag tänkte att det står också i journalen, men jag sa: "Jag fick ångest, ont i magen och blodtrycket sjönk så pass att jag blev yr och föll ibland, samt jag fick äta mer medicin både för magen och det låga blodtrycket".
I min journal står det att jag provat antidepressiv medicin "utan någon som helst effekt", det står också att jag har "en god förmåga till självreflektion och adekvat kan beskriva mina problem". Sen säger läkaren: "Det blir svårt att motivera en sjukersättning när du inte äter någon medicin, ja du gör ju ingenting faktiskt".
Idag sitter jag och undrar, naturligtvis uppfattade jag hans ord som ett rent hot, "ät nu medicinen jag ordinerar annars kan du klara dig bäst du vill." Troligen försöker han göra det rätta, inser att jag har ett problem, men vet vad försäkringskassan kommer att kräva i ett läkarutlåtande. Han vet att det inte finns tid till att planera för någon form av relevant hjälp till mig. Han vet att psykiatrin är hårt belastad och underbemannad. Han vet att jag har rätt när jag klagar över att det tagit 1½ år för mig att få den här läkartiden, han vet att det inte finns resurser för alla som lider av lättare psykisk problematik, inte ens till dom som är självmordsbenägna. Han vet att medicin inte kommer att hjälpa mig, men han försöker slå in på den enklaste vägen, så han har något konkret att skriva i läkarutlåtandet. Jag vet också det här.
Ändå pratar han inte med mig, ändå möter han mig inte som man möter en medmänniska, och det tar honom mindre än tjugo minuter att inte göra det, mindre än tjugo minuter fick jag efter att ha väntat i 1½ år. Jag har så jäkla svårt att acceptera det, så svårt att begripa. Han envisas med att behålla sin roll som allvetande storebror, en patient kan inte vara hans jämlike utan enbart en del av ett problem han är tvungen att lösa, annars bryter helvetet löst.
Jag hade ett samtal med en vän, hon säger det är ungerfär som i en diktaturstat, vi som har erfarenhet av psykiatrin vi har alla upplevt det. Storebror ser allt. Hon säger också att en överläkare en gång ilsket erkänt att hon själv åt Litium, troligen som ett sätt att försöka få min vän att äta det. Man vet inte något om varandra, kanske gick min läkare på antidepressiv medicin, vad vet jag. När man inte möter varandra kan ingen utveckling ske, när läkaren inte vill lyssna på mig, inger han inget förtroende, och ingenting i världen kan få mig att svälja ett piller som ordinerats av honom. Möjligen kunde jag ha kännt förtröstan och lugn när jag lämnade sjukhuset, istället fick jag en förnimmelse av självmordstankar. Jag tänker byta vårdenhet, det har jag rätt till som medborgare. Frågan är bara om det hjälper.
Den här han frågade alltså mig, och jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. "Hm, näe, jag tycker inte riktigt att jag har den möjligheten, jag har barn", blev svaret. Tror inte han förstod vad jag menade, det att självmord inte är ett alternativ när man är ensam mor, i så fall måste det även innefatta barnmord, och ett sånt beslut ligger ju betydligt längre bort i depressionernas dimmhöljda landskap än ett enkelt och simpelt självmord. Han skrev bara.
Sen frågade han varför jag inte ville äta medicin längre. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Dom hjälper inte, medicinerna." Han skrev. Han frågade vilka mediciner jag ätit. Jag tänkte att det står i journalen, men jag svarade: "Det minns jag faktiskt inte, det var flera år sedan, jag slutade när jag blev ensamstående mamma." Han satt tyst och tittade på mig, jag bannade plötsligt mig själv för att jag glömt namnen på medicinerna, jag sa: "antidepressiva". ... "Jo", sa han, rättade till sig lite i stolen och nämnde namnet på den sort jag ätit sista gången. Jag tittade på honom, och började allvarligt undra vad han höll på med.
Jag sa att de tidigare gångerna, då jag träffat läkare, har dom rekommenderat någon form av terapi, men av någon anledning anser inte den nuvarande enheten att det skulle passa mig. Han reste sig då och läste i journalen med hjälp av datorn, sa, "Det är svårt att riktigt förklara dina problem, det ligger i din personlighet ... suck". Jag sa att "Det vet jag, jag har fått det förklarat för mig." Jag tänkte, såklart inte mediciner hjälper, om det inte är så att man har lust att förändra någons personlighet, som min då ...?
Han frågade varför jag inte vill prova medicin igen. Jag tänkte att det frågade han nyss och det står i journalen, för övrigt har ingen inom vården frågat mig varken vad jag vill eller hur jag mår sedan två år tillbaka. Jag svarade, så lugnt jag kunde, att medicinen hittills inte hjälpt mig och att jag haft väldiga besvär av biverkningar. Han frågade på vilket sätt. Jag tänkte att det står också i journalen, men jag sa: "Jag fick ångest, ont i magen och blodtrycket sjönk så pass att jag blev yr och föll ibland, samt jag fick äta mer medicin både för magen och det låga blodtrycket".
I min journal står det att jag provat antidepressiv medicin "utan någon som helst effekt", det står också att jag har "en god förmåga till självreflektion och adekvat kan beskriva mina problem". Sen säger läkaren: "Det blir svårt att motivera en sjukersättning när du inte äter någon medicin, ja du gör ju ingenting faktiskt".
Idag sitter jag och undrar, naturligtvis uppfattade jag hans ord som ett rent hot, "ät nu medicinen jag ordinerar annars kan du klara dig bäst du vill." Troligen försöker han göra det rätta, inser att jag har ett problem, men vet vad försäkringskassan kommer att kräva i ett läkarutlåtande. Han vet att det inte finns tid till att planera för någon form av relevant hjälp till mig. Han vet att psykiatrin är hårt belastad och underbemannad. Han vet att jag har rätt när jag klagar över att det tagit 1½ år för mig att få den här läkartiden, han vet att det inte finns resurser för alla som lider av lättare psykisk problematik, inte ens till dom som är självmordsbenägna. Han vet att medicin inte kommer att hjälpa mig, men han försöker slå in på den enklaste vägen, så han har något konkret att skriva i läkarutlåtandet. Jag vet också det här.
Ändå pratar han inte med mig, ändå möter han mig inte som man möter en medmänniska, och det tar honom mindre än tjugo minuter att inte göra det, mindre än tjugo minuter fick jag efter att ha väntat i 1½ år. Jag har så jäkla svårt att acceptera det, så svårt att begripa. Han envisas med att behålla sin roll som allvetande storebror, en patient kan inte vara hans jämlike utan enbart en del av ett problem han är tvungen att lösa, annars bryter helvetet löst.
Jag hade ett samtal med en vän, hon säger det är ungerfär som i en diktaturstat, vi som har erfarenhet av psykiatrin vi har alla upplevt det. Storebror ser allt. Hon säger också att en överläkare en gång ilsket erkänt att hon själv åt Litium, troligen som ett sätt att försöka få min vän att äta det. Man vet inte något om varandra, kanske gick min läkare på antidepressiv medicin, vad vet jag. När man inte möter varandra kan ingen utveckling ske, när läkaren inte vill lyssna på mig, inger han inget förtroende, och ingenting i världen kan få mig att svälja ett piller som ordinerats av honom. Möjligen kunde jag ha kännt förtröstan och lugn när jag lämnade sjukhuset, istället fick jag en förnimmelse av självmordstankar. Jag tänker byta vårdenhet, det har jag rätt till som medborgare. Frågan är bara om det hjälper.
måndag 29 december 2008
Inlägg i yttrandefrihetsdebatten ;-)
"I krig och kärlek är allting tillåtet", Är det ett talesätt som ni känner igen? Mig har det följt sedan jag var barn, och jag avskyr det, det är uselt, för vissa saker är helt enkelt inte alls tillåtna vare sig i krig eller kärlek, eller någon annanstans heller för den delen.
"Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll", minns inte om det var Bamse eller Pippi Långstrump som sa det, eller kanske var det björnen Nalle Puh, han med den lilla, lilla hjärnan :-) Minnet sviker mig som sagt men budskapet står klart och tydligt för mig. Pippi var ju för övrigt också mycket rik, och det ställde ytterligare krav på henne, och ensam var hon också, med egna löningar på både det ena och det andra. Jag är nu inget särskilt stort fan av Astrid Lindgren, det vet alla som känner mig, så kanske är jag lite ful som använder hennes Pippi som ett gott föredöme i mitt blogginlägg, men nu är det ändå så att ingenting här i världen är antingen svart eller vitt, inte ens rätt eller fel kan man alltid avgöra, så nu tar jag mig ändå den friheten. Det är nämligen inte direkt henne jag ska skriva om, även om hon är bra som referens, utan om en helt annan frihet, under ansvar, som kallas yttrandefriheten.
Fenomenet anonym smutskastning av enskild person, via internet, är nämligen något som under julhelgen drabbat en av mina vänner. Eftersom jag själv bloggar och ganska ofta oroar mig för vad mina inlägg skulle kunna väcka för reaktioner, känns det som drabbat henne väldigt obehagligt, det känns också obehagligt därför att jag märker hennes rädsla för att fortsätta skriva och uttrycka sig. Hon håller på att bli tystad helt enkelt. Det är fasansfullt och mycket, mycket oroande.
Det är så enkelt! Skriva av sig lite ångest och lite ilska, rikta det mot en offentlig person som representerar någonting man avskyr, inte fundera ett smack på konsekvenserna för personen, må riktigt bra efteråt, och göra det helt anonymt ...? Ingen kommer någonsin att kunna ifrågasätta det man skrivit, inte ens inför sig själv behöver man stå till svars. Vilken människa har behov av att göra något sån´t ... hur kan man efteråt känna sig nöjd med sig själv.
Med yttrandefriheten fick vi automatiskt också ett ansvar, precis som Bamse och Pippi har, men dom som är sagofigurer tycks vara betydligt smartare än vi människor. De författare som hittade på figurerna hade säkerligen en dröm om att människorna skulle kunna leva i gemenskap och frid, men även onda figurer rumlar runt i sagorna, utan dem blir det ingen historia och inga problem att lösa. I slutet av berättelsen blir det nästan alltid bra, det goda segrar och Pippi slänger in skurkarna i finkan och delar sedan ut godis till alla ungar. I verkliga livet blir det oftast tvärtom, skurkarna vinner och dom starka är oftast dom onda, jag tror det är därför jag aldrig lyckats förlika mig med Astrid Lindgren, hon lurade mig att tro att allt skulle bli bra ... tänk vad enfaldig man kan vara när man är barn. Och tänk vilken idiot man är som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, eller åtminstone vill hoppas.
Det finns situationer då man uppfylls av den där känslan av att hur jag än gör, vad jag än säger, så sker ingen förändring, jag kan inte påverka ett skeende. Den känslan är frustrerande och irriterande. Jag läser någonting som för en stund får mig ur känslomässig balans, jag mobiliserar ett spontant motangrepp, men någonstans vet jag att ett ställningskrig leder ingen vart, det enda som sker är en upptrappning. Exemplen är många, människan har svårt att ge sig, har svårt för att låta någon annan få rätt. Jag har berört det här problemet många gånger och måste återkomma hela tiden, och nu återkommer jag igen, i samband med att min vän blivit utsatt i sin blogg.
Det är ett mänskligt betéende som är svårt att överse med, det skadar och kränker andra människor och är därför så oerhört svårt att försvara. Naturligtvis finns där förklaringar, jag själv tror att det handlar om individer som mår väldigt dåligt, har svårt att hävda sig gentemot andra och har ett dåligt självförtroende, det enda sätt som återstår för att få sina känslor i balans blir då att trampa på andra, och dom känner någon sort tllfredsställelse i det. Dom här personerna saknar också empati för människor som inte tillhör deras egen krets och är rädda för sådant dom inte har kontroll över, vilket ju är uttryck för självförakt och inte minst bitterhet och missnöje. Vi får dock inte glömma alla dom som lever med stor bitterhet och sorg, men som trots det orkar bemöta sina medmänniskor väl, dom är trots allt i majoritet, men syns tyvärr sällan.
Vid de tillfällen jag själv blivit utsatt, kränkt eller berörd, lägger jag märke till att förövaren inte tycks ha något samvete och att det kan vara det som faktiskt skiljer oss åt, eller kan det vara så att förövaren har ett dåligt samvete men inte klarar av att säga förlåt, och därför inte orkar med sig själv? Jag skulle lida stora samvetskval om jag visste med mig att jag kränkt en annan människa, jag skulle må dåligt och skynda mig att rätta till mitt misstag. Jag skulle hellre låta någon som har fel få rätt, än att utsätta den personen för en kränkande behandling eller uttalande. Tänk att man kan vara en sådan idiot, även när man blivit stor.
Nu tror jag ändå att min vän kommer att fortsätta blogga, och det hoppas jag innerligt, enligt uppgift ligger redan ett inlägg i startgropen. Frågan är om angreppen fortsätter, hur klarar hon det. Frågan är också hur klarar vi det, i detta bloggandets och anonymitetens tidvarv, har vi för dåligt moraliskt tänkande, har vi för dåligt regelverk för hur man uppträder offentligt, inte bara FRA-lagen bör diskuteras utan även hela vårt förhållningssätt till varandra på nätet och i offentliga sammanhang. Fram för yttrandefriheten, men glöm inte att var och en har ett moraliskt ansvar för det man yttrar, även när man gör det anonymt.
"Om man är väldigt stark måste man också vara väldigt snäll", minns inte om det var Bamse eller Pippi Långstrump som sa det, eller kanske var det björnen Nalle Puh, han med den lilla, lilla hjärnan :-) Minnet sviker mig som sagt men budskapet står klart och tydligt för mig. Pippi var ju för övrigt också mycket rik, och det ställde ytterligare krav på henne, och ensam var hon också, med egna löningar på både det ena och det andra. Jag är nu inget särskilt stort fan av Astrid Lindgren, det vet alla som känner mig, så kanske är jag lite ful som använder hennes Pippi som ett gott föredöme i mitt blogginlägg, men nu är det ändå så att ingenting här i världen är antingen svart eller vitt, inte ens rätt eller fel kan man alltid avgöra, så nu tar jag mig ändå den friheten. Det är nämligen inte direkt henne jag ska skriva om, även om hon är bra som referens, utan om en helt annan frihet, under ansvar, som kallas yttrandefriheten.
Fenomenet anonym smutskastning av enskild person, via internet, är nämligen något som under julhelgen drabbat en av mina vänner. Eftersom jag själv bloggar och ganska ofta oroar mig för vad mina inlägg skulle kunna väcka för reaktioner, känns det som drabbat henne väldigt obehagligt, det känns också obehagligt därför att jag märker hennes rädsla för att fortsätta skriva och uttrycka sig. Hon håller på att bli tystad helt enkelt. Det är fasansfullt och mycket, mycket oroande.
Det är så enkelt! Skriva av sig lite ångest och lite ilska, rikta det mot en offentlig person som representerar någonting man avskyr, inte fundera ett smack på konsekvenserna för personen, må riktigt bra efteråt, och göra det helt anonymt ...? Ingen kommer någonsin att kunna ifrågasätta det man skrivit, inte ens inför sig själv behöver man stå till svars. Vilken människa har behov av att göra något sån´t ... hur kan man efteråt känna sig nöjd med sig själv.
Med yttrandefriheten fick vi automatiskt också ett ansvar, precis som Bamse och Pippi har, men dom som är sagofigurer tycks vara betydligt smartare än vi människor. De författare som hittade på figurerna hade säkerligen en dröm om att människorna skulle kunna leva i gemenskap och frid, men även onda figurer rumlar runt i sagorna, utan dem blir det ingen historia och inga problem att lösa. I slutet av berättelsen blir det nästan alltid bra, det goda segrar och Pippi slänger in skurkarna i finkan och delar sedan ut godis till alla ungar. I verkliga livet blir det oftast tvärtom, skurkarna vinner och dom starka är oftast dom onda, jag tror det är därför jag aldrig lyckats förlika mig med Astrid Lindgren, hon lurade mig att tro att allt skulle bli bra ... tänk vad enfaldig man kan vara när man är barn. Och tänk vilken idiot man är som fortfarande hoppas att allt ska bli bra, eller åtminstone vill hoppas.
Det finns situationer då man uppfylls av den där känslan av att hur jag än gör, vad jag än säger, så sker ingen förändring, jag kan inte påverka ett skeende. Den känslan är frustrerande och irriterande. Jag läser någonting som för en stund får mig ur känslomässig balans, jag mobiliserar ett spontant motangrepp, men någonstans vet jag att ett ställningskrig leder ingen vart, det enda som sker är en upptrappning. Exemplen är många, människan har svårt att ge sig, har svårt för att låta någon annan få rätt. Jag har berört det här problemet många gånger och måste återkomma hela tiden, och nu återkommer jag igen, i samband med att min vän blivit utsatt i sin blogg.
Det är ett mänskligt betéende som är svårt att överse med, det skadar och kränker andra människor och är därför så oerhört svårt att försvara. Naturligtvis finns där förklaringar, jag själv tror att det handlar om individer som mår väldigt dåligt, har svårt att hävda sig gentemot andra och har ett dåligt självförtroende, det enda sätt som återstår för att få sina känslor i balans blir då att trampa på andra, och dom känner någon sort tllfredsställelse i det. Dom här personerna saknar också empati för människor som inte tillhör deras egen krets och är rädda för sådant dom inte har kontroll över, vilket ju är uttryck för självförakt och inte minst bitterhet och missnöje. Vi får dock inte glömma alla dom som lever med stor bitterhet och sorg, men som trots det orkar bemöta sina medmänniskor väl, dom är trots allt i majoritet, men syns tyvärr sällan.
Vid de tillfällen jag själv blivit utsatt, kränkt eller berörd, lägger jag märke till att förövaren inte tycks ha något samvete och att det kan vara det som faktiskt skiljer oss åt, eller kan det vara så att förövaren har ett dåligt samvete men inte klarar av att säga förlåt, och därför inte orkar med sig själv? Jag skulle lida stora samvetskval om jag visste med mig att jag kränkt en annan människa, jag skulle må dåligt och skynda mig att rätta till mitt misstag. Jag skulle hellre låta någon som har fel få rätt, än att utsätta den personen för en kränkande behandling eller uttalande. Tänk att man kan vara en sådan idiot, även när man blivit stor.
Nu tror jag ändå att min vän kommer att fortsätta blogga, och det hoppas jag innerligt, enligt uppgift ligger redan ett inlägg i startgropen. Frågan är om angreppen fortsätter, hur klarar hon det. Frågan är också hur klarar vi det, i detta bloggandets och anonymitetens tidvarv, har vi för dåligt moraliskt tänkande, har vi för dåligt regelverk för hur man uppträder offentligt, inte bara FRA-lagen bör diskuteras utan även hela vårt förhållningssätt till varandra på nätet och i offentliga sammanhang. Fram för yttrandefriheten, men glöm inte att var och en har ett moraliskt ansvar för det man yttrar, även när man gör det anonymt.
fredag 26 december 2008
"Trött" -inlägg
Gästspel från Trött-punkt-nu: (inte enbart pga helgslöhet utan pga den relevans inlägget fortfarande har, även i jule- och fridstider)
den 9 juni 2008
Rovdrift
"My voice just echoes off these walls...", man önskar sig ibland att den bara gjorde det, i stunder då omvärlden alltför mycket ägnar sig åt att konfrontera och misstänkliggöra, endast för att vinna överläge i denna envisa kamp för sin egen sak. Vetskapen om att så fort man yttrar sig kommer tusen kritiska taggar av skräck och översköljer facet på en. Ja skräck säger jag, för vad annars kan utlösa så mycket hat och aggresivitet som just skräck, och det enda jag vill, jag vill, är att få göra bra och trevliga saker tillsammans och kunna glädjas tillsammans kring det man i slutändan åstadkommit.Varifrån kommer all denna agressivitet ... som hade den varit svävande i ett annat parallellt program och plötsligt släppts lös över hela systemet, som en trojan kanske, infekterat, känsligt, hatiskt och hotfullt, ren och skär skräck.
Hot. När hoten kommer, då är man nära kärnan till det onda, då finns inte längre några kloka medel att ta till, allt är uttömt och fienden sniffar utanför ens dörr, det enda man har kvar när allt annat är förlorat, ett sista uppgivet försök att skrämma förövaren på flykt, älgkon som skrapar ilsket med hovarna i marken, björnen som reser sig på bakbenen och ryter så trädstammarna kroknar. Vråååååååål .... jag hukar mig skrämt bakom en grästuva och piper, men jag vill ju bara säga "hej, ska vi va..?" . Björnen ryter och avancerar mot mig utan några som helst subtila känlsorörelser, jag kurar i mossan och drar mig tillbaka, skakande av skräck. Varför? Jag vet att jag inte ämnat skada björnen, men det vet inte björnen, är det så. Björnen försvarar sig och sin unge in i döden, björnens unge ja...
Vad är det då som får människor i vanliga vardagliga situationer att bete sig som björnar, kan det vara rovdjuret i dom som vaknar, bara av sig självt. Kan det vara att dom ser faror gentemot sina barn eller ägodelar. Har dom månne hemligheter att dölja, har dom begått något brottsligt och är rädda för att bli avslöjade. Kan det ibland vara den där jädra stoltheten som spelar spratt, man vill inte bli upptäckt i en pinsam situation eller visa sin svaghet. Mitt förra inlägg handlade om rädlsa och stolthet, hur dom två går hand i hand. Jag som oskyldig blir drabbad av mina medmänniskors rädslor, ska jag ställa upp på det?
Jag kanske inte är helt oskyldig, någonting i mitt beteende kan ha frammanat rädslan, om jag försöker närma mig med en försiktigare framtoning kanske reaktionen uteblir. Jo, så fungerar det ofta, jag är förberedd och lägger fram min vänskapsförfrågan på ett taktiskt sätt, jag är taktisk d.v.s. artig, vänlig och välklädd. :-) Jag får respons i dom flesta fall, och blir bemött på liknande och vänskapligt sätt. Allt väl, om det inte vore för alla björnar, och älgar och råttor och rävar och andra snuskiga individer som hela tiden skräms och hotar. De finns överallt, verkar ibland föröka sig i skov, och har verkligen rätt att leva precis som alla andra, trots sin rovdrift. Inget ont i dessa vackra djur, men om dom har så kallad människohjärna så förväntar jag mig faktiskt en aning mer av dom.
www.trottpunktnu.blogspot.com/
torsdag 25 december 2008
Julhelgfunderingar och julklappsönskningar
Jag önskar mig ett samhälle där jag kan leva i trygghet och veta att när jag blir gammal och behöver stöd, blir sjuk och behöver vård och när jag skickar mitt barn till skolan, så kommer jag att få det stödet och den hjälpen jag behöver. Märk väl, jag kommer att få den oavsett hur mycket jag tjänar, oavsett om jag är arbetslös, sjukpensionär eller handikappad, oavsett hur hög utbildning jag har och oavsett vilka som är mina vänner eller släktingar, utan helt enkelt därför att jag är medborgare i vårt gemensamma samhälle.
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
Jag själv bidrar till detta samhälle genom att arbeta och ta ansvar efter min egen förmåga och mina egna kunskaper och känner därför en lust och en gemenskap, och har en vilja att vara solidarisk med mina medmänniskor. Jag har möjlighet att demokratiskt vara med och utveckla och påverka sådant som berör min personliga hälsa, miljö, trygghet och boende. Om jag inte har kraft eller fömåga att delta aktivt i samhället ska jag veta att den vård och omsorg samhället tillhandahåller skall ha samma höga kvalite för varje medborgare och jag skall därför inte behöva känna oro över att inte mina behov skall bli tillgodosedda och min livskvalité försämras.
Jag tror att vi måste ha en fri marknad men de grundläggande behov vi människor har, såsom vård, omsorg, skola, boendemiljö m.m., måste samhället ansvara för, det vill säga vi gemensamt måste i solidarisk anda arbeta för och ansvara för att de här sakerna fungerar och har en unik kvalité, nästan till vilket pris som helst. På så vis skulle vi vara i första hand medborgare i ett samhälle och i andra hand kunder på en marknad. Jag är fullt medveten om att det finns mängder av problem att lösa för att kunna nå dessa mål och vi är långt ifrån framme, klyftiga ekonomer må slita sitt hår innan vi når dit, men jag önskar mig att dessa ekonomer känner sympati och empati för människan mer än för summan i penningpungen, även om summan ju måste räcka till när den fördelas.
Tvärtemot vad många nu tycks anse är frihet, det att välja friskola, välja elbolag, välja telefonbolag, välja vårdbolag, välja omsorg, välja boendebolag, välja ekologiskt och rättvisemärkt ... bla, bla, så anser jag istället att vi blir som slavar under våra val. Vi måste nämligen göra valen, det är det som är skillnaden, vi har inte en möjlighet att välja utan det har blivit ett tvång, vi måste göra valen oavsett om vi har kunskap till det eller ej. Vi kan inte känna trygghet i att få en bra vård eller en bra skola, om vi inte aktivt gör ett val. Den som idag har möjlighet att göra bra val är den som har rätt kunskap, tid och i många fall medel att göra det, alla andra spelar på lotteri, med sin livskvalité som insats.
När allt kommer omkring måste nog min dröm förbli en dröm. Jag önskar mig frihet med möjlighet, frihet att slippa göra alla dessa val, om jag vill välja det, och ändå kunna leva ett bra liv, i ett samhälle som jag bidrar till efter vad jag har förmåga till.
(Inspiration till dagens inlägg fick jag från Kerstins H´s blogginlägg i NT dagen före julafton i år. Försökte skriva en kommentar till henne, men den envisades med att bli alltför lång, detta problem är alltför komplicerat för att lösa med 800 tecken :-) )
tisdag 23 december 2008
söndag 21 december 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
